Saknar!

Ibland saknar jag mina ungar så det gör ont!
Ja, ibland och ibland, saknar dem gör jag alltid men ibland är det jobbigare, ja ni fattar?!
Man saknar dem, och vill att de ska komma hem.....
Åsså kommer de hem, åsså blir det så intensivt att man inte riktigt orkar med....
Fattar inte?!

Jag älskar dem, vill ha dem nära, men ändå självständiga, om ni förstår...

Att va mamma, till vuxna ungar, är minsann inte enklare!
Det är absolut mer komplicerat, kanske för att man inte längre är de ofelbara idolen, man är plötsligt en medelålders kvinna som har fel och brister, precis som ala andra kvinnor....
Man säger fel saker, har åsikter som kan kännas förlegade, kroppen börjar bli gammal, man lägger sig i sånt som helt naturligt hade varit en mammagrej om de bott hemma, eller varit tretton...
De säger saker, som hade varit helt normalt att säga om de varit bar, men svårare att tackla, när det är "vuxna"...

Jag älskar er, alla tre, villkorslöst!
Jag kan däremot inte alltid tackla allt ni gör och allt ni säger, jag är däremot oändligt stolt över det ni gör och de åsikter ni står för, oavsett om jag förstår dem eller inte ;)

Och jag saknar er, även om det är väldigt skönt när ni åker "hem" igen :)