Om mig

Mitt foto
Här bloggar Pillargontanten, om fingrar som skulle vara gröna, hundar som inte lyder, ledarskap och medmänsklighet! Välkommen!

onsdag 31 augusti 2016

Helt otroligt!

Att vara arbetslös, gör en inte rik, a-kassans tak, slår man snabbt igenom och som tur är, har jag via facket en inkomstförsäkring, som ska ge kompensation upp till 80% av tidigare inkomst....

Nu, krånglar utbetalningarna av inkomstförsäkringen....



Är det inte helt jävla otroligt!

Jag var ju med om en liknande grej redan 1996, då jag inte fick a-kassa alls pga mitt engagemang i vårt föräldrakooperativa daghem....

Nåja, nu är det nåt tekniskt fel, som gör att inga utbetalningar görs, och har inget med mig personligen att göra, fast det är tomt i plånboken.....
Det gapar stora hål där :)

Kanske ska se det som ett sparande inför resan, ett sätt att sätta undan......

Fast visst är det helt jävla otroligt?

Känns som att jag verkligen behöver ett nytt jobb nu....
Eller efter resan då :)
Keep your fingers crossed!

tisdag 30 augusti 2016

Dryga tre veckor!

Oj, vad tiden går fort!
Ja grejar med Gula Villan, det jag kan göra själv vill säga :)
Typ fönster......
Oh igår målade jag den vita sidan på de tre första jag gjort ren, och det ser ut att bli riktigt bra faktiskt!
Första gången målat vitt :) Insidan av de yttre rutorna.

Borstade ren hörnjärnen från allt löst.

Sen la vi dem i Coca Cola, och idag ska jag tvätta dem rena från den och förhoppningsvis resten av rosten.
Nåja, jag saknar inte sysselsättning.
Och det är ju bra, för då behöver jag inte vänta så mycket på vår resa, som faktiskt går av stapeln om lite drygt tre veckor!
Tre veckor!

Lite ändrade förutsättningar blir det, då Tilda fått nytt jobb och börjar jobba i Melbourne, redan nästa vecka.....
Det gör att hon flyttat när vi kommer, och Australien är stort, jättestort, så hn kommer att befinna sig 175 mil från dit vi åker....
175 mil är lika långt som mellan Gällivare och Ystad i Sverige, tar ca 19 timmar att köra med bil....


Stor som sagt, det här är bara det nedersta östra hörnet av Australien....
Nåja, vi kommer att ses, hon kommer upp till Sunshine Coast för sin graduation högtid, bla det vi åker ner för, resten av tiden får vi underhålla oss själva, och det finns massor att uppleva, och ett helt varmt hav, och en jättesandstrand :)

Vi är så klart jätteglada för att hon fått jobbet, som är lite av drömjobbet efter utbildningen för henne, och att hon hittat boende så snabbt i ett jättebra område.

Och även om vi åker till Sunshine Coast nu, för det var det som var planerat, så blir det ju Melbourne nästa gång, och det kan ju vara trevligt, Australien i storstadsmiljö! För blir hon kvar, vilket hon nu verkar bli, så åker vi ju ner igen.

Nåja, det är drygt tre veckor kvar innan vi åker, och det kan ju faktiskt vara dags att börja packa lite, typ stryka och så....
Så jag har att göra!
Och det är ju bra!
För sysslolös, hatar jag att vara :)


måndag 29 augusti 2016

Det borde varit nu....

En ny måndag igen, månaden augusti går mot sitt slut, och vi går snart in i höstmånaden september, september som innehåller avres till Australien, för lite varm semester :)
Ute regnar det, och har så gjort hela natten, och det skulle ju egentligen varit nu, jag borde ha ahaft kvar alla de där TV-serierna som jag plöjde igenom i sommar....
Jo det har blivit ett antal avsnitt, Game Of Thrones, Orange is The New Black, Downton Abbey, Selfridges, Velvet, många timmar framför TV.n :)

Men men, nu har jag ju mitt husprojekt att jobba med.....
Idag målning av det vita (insidan) på de rengjorda fönstren, tänkte att jag målar det innan jag sätter tillbaka glasen, och kittar utsidan, borde vara enklare, för då slipper jag få färg å glasen, smart väl :)

Lite bilder för att uppdatera er om vad vi gjort under helgen?

Stora O, stratade med att riva ut det trasiga köksgolvet,

Och jag gav mig på den första fönsterkarmen, skrapning och rengöring för målning

Och den röda färgen blev helt perfekt, målade även den nedersta kanten. ovanför droppbrädan, tyckte det blev mer enhetligt så , satte sedan upp plast för fönstret, ifall det skulle börja regna, och det var ju, med facit idag ett smart drag.

Lilla O kom, och den platsbyggda bänken fick plockas bort, den hoppas vi kunna montera tillbaka.

Slitsamt att vara byggnadsarbetare.....

Det blir ett så härligt liv i linoljefärg på gammalt virke, jag älskart!

Dag två, plockades fönstren ur fönster två, det är de fönstren i det som jag tänkt som badrum, som jag startade med, dels för att det är på nedervåningen och för att dessa bågar är i bäst skick.

Stora O, fortsatte med att såga bort de gamla stockarna, och plocka bort allt gammalt virke, efter undergolvet, 

Phu, så jobbigt, åsså behövs lite funderande, på hur man år vidare, vad som blir nästa steg liksom... Iom att vi tar upp alltihop, och gör ett helt nytt undergolv och golv, så kan vi dra både el, vatten och avlopp, precis som vi vill i köket :)

Yttersta stocken, var helt rutten och i det närmaste pulveriserades, när jag började känna på den, så den får vi byta, och troligtvis även brädfodringen på utsidan.

En himla massa virke och annat skräp, hamnar på vår eldningshög, här hemma i näs....
Nu är det som sagt måndag igen, Stora O, har åkt till sitt avlönade jobb, jag är kvar här hemma, med hundar och katt, Betty fick troligtvis ett getingstick i tassen igår, och var lite svullen och öm, men det verkar bättre idag, katten vill inte gå ut i regnet, och Ebba, ja hon är precis som vanligt....
Jag har tre rengjorda fönster att måla vita, samt fem till att göra ren, så mig går det ingen nöd på....
Skulle jag få tråkigt, så finns ett helt hus i förfall, som verkligen skulle behöva städas....
Fast jag skull kunna tänka mig att se nån smaskig bra serie, nåt med lite intriger, kärlek, komik......
Det borde ju varit nu......

måndag 22 augusti 2016

Ebba tog min mat! "Betty Bloggar"

Jag är inte alltid så hungrig när vår matte bjuder oss på mat, jag brukar låta den vänta ett tag, maten alltså, och är jag inte tillräckligt snabb, tar min matte bort maten...
Taskigt!



I dag var jag inte så hungrig, vi gick ut istället, och mormor kom och plockade äpplen, nja hon är inte min mormor, mer mina lillmattar/lillhusses mormor, men hon kom i alla fall....
Vår matte tog aldrig bort min mat....

Döm om min förvåning, när jag kommer in, för att äta lite, och Ebba står och glufsar i sig!
Givetvis går jag fram och morrar lite, "Du, det där är min mat!"
Ebba bara äter.....
Matte säger att hon inte hör nåt, och hon hörde verkligen inte att jag talade om att det var min mat!
Och när hon upptäcker mig, så morrar hon åt mig! Åt MIG!!!

Det är min mat, så jag hoppade på henne!
Och gav henne en ordentlig fight!

Matte kom som skjuten ur en kanon, och drog undan mig i svansen....

Både Ebba och jag har nu små hål på kroppen, och jag har jätteont på mitt ben, där hon bet mig!
Och i läppen!

Men Ebba fick några hål på örat, kinden och över ögat, så jag gav henne vad hon tålde minsann!
För maten var faktiskt min, det borde hon ha fattat!

Mattes reflektion: 
Jäkla hundskrällen, men det var helt och hållet mitt fel, Ebba stjäl Bettys mat om hon kommer åt, och Stine, som vanligtvis brukar hålla ordning på flocken, finns inte till hands!
Inga stora skador, men Betty tror hon håller på att dö, minst......


Ett gemensamt projekt!

Så här efter typ 30 år, tillsammans behöver man ett gemensamt projekt!
För er som känner oss sen länge, så vet ni att vi har ett långt gemensamt liv med punkmusik, tre underbara ungar, hundar, gamla hus och massor av kärlek!


Man skulle kunna tro att allt bara är en dans på rosor men, vi har haft våra duster vi också, men klarat bra att reda ut dem, och kärleken bara växer, utvecklas och finns kvar!
Klyschigt, jo jag vet, men ack så sant!
Och vad kan vara hemligheten då, som gör att vi fortfarande trivs allra bäst i varandras sällskap, även om Stora O även är lite gift med sitt jobb och sina operatörer?

Ja, ibland frågar jag mig det, vad är hemligheten?
Vad är det som gör att jag känner samma kärlek nu som för över trettio år sedan, när man kände lukten av pojkarna från verkstadskolan i uppehållsrummet, nja det luktade inte rosor, när de tillbringat hela dagen på Gruvön, ett litet sug i magen, och ännu större när han satt där, tuff bland kompisarna med den stora snusen, i Segmohörnan.
Det går inte att förklara, det bara är så, och hemligheten kanske är våra gemensamma projekt, vår egenskap att låta varandra även ha egna projekt parallella med varandras?

Nåja, vår kärlek är stark, hemtam, och alldeles självklar!
Och nu har vi ett nytt gemensamt projekt, som det här inlägget egentligen skulle handla om!

Gula Villan!


Vi har, de senaste 15 åren, kikat på husannonser, på hemnet och på blocket, och varit på otaliga resor och sett möjligheternas hus, klafsat run i lera och regn, åkt långt, och för den delen även nära hemmet, kanske kan något av objekten vi tittat på varit något för oss,
För oss att bita i, att ta hand om, att drömma om och med.

Vad vi ska ha det till?
Inte en aning, det är projektet att ta hand om som är det roliga.
Att kunna se det färdiga resultatet växa fram, att fundera, få motgångar, lösa problem, få det att fungera.....
När det sen fungerar? Ja då hittar vi säkerligen ett nytt projekt, om vi nu har hälsan, lever och orkar!

Barnen, och deras respektive för den delen, är lika begiestrade som oss, och hjälper till, sliter, blir skitiga och drömmer.....

Städpatrull, Plupp in action! Två dagars semester tillbringades tillsammans med mamman, städandes färgflagor, musbajs och div bråte!

Lilla O och Söta S, river en garderob, trots att de festat hela natten lång, och var ganska slitna :)
Tilda sitter med all säkerhet i Australien och önskar att hon kunde vara med :)
Och kanske kan Gula Villan, bli ett hus får oss alla, något gemensamt där vi kan relaxa, ha fester, bo i när vi kommer hem till Sverige, bara vara i.......
Hjälpas åt att inreda, fylla med kärlek, auktionsfynd och Glädje!

Nåja, att hålla kärleken vid liv, kan vara att blanda in ett gemensamt projekt, en Gul Villa, att parallellt arbeta med olika delar i samma byggnad, och med en gemensamt mål.

Vill du följa vårt arbete, se bilder, så finns album här: Gula Villan På Facebook
Du kan också följa oss på Instagram: Gula Villan Karlsro på Instagram
Och se bilder och inredningsdetaljer på Pinterset: Gula Villan på Pinterest

Och jag fortsätter givetvis att blogga här, om både kärlek och Gula Villan.
Vårt gemensamma projekt, som håller kärleken levande!

lördag 20 augusti 2016

September 2018?

Ja, ni, det är val igen, i september 2018, ska vi gå till val....
Ett val som inte bara består av val till Riksdag, Landsting och Kommuner, utan ett val, som kommer att visa om vi är kapabla till att välja utifrån vilken framtid vi vill se!

Jag hyser en rädsla för att vi kommer att se ett resultat utifrån ett stort missnöje, att det allt hårdare klimatet, vi kan kalla det nätklimatet, för visst påverkas vi grymt av de "nyheter" åsikter och allt politikerförakt vi möts av på nätet.

Politikerföraktet, där man sågar, varje folkvald politiker vid fotknölarna, oavsett vad de gör, gör de ingenting, är det fel, ändrar de sig, så är det fel, för någon annan har ju redan kommit med det förslaget, typ....
Sen gör de fel, köper Toblerone, kör rattfulla, förskingrar pengar, håvar in höga fallskärmar, ändrar åsikt i frågor.....
Nej jag tycker inte att det är okey att köra rattfull, eller använda statens kort för privata inköp, men avtalen om fallskärmar, skrivs innan nåt hänt, och jag tror knappast att det är för fallskärmens skull man ställer upp som politiker....

Men hörrni, visst förändras samhället?
Visst behöver man byta åsikt ibland?
Vi behöver förändring, vi behöver utveckling....
Vi får inte stagnera, då får vi aldrig ordning på orättvisorna i vårt samhälle.



Utvecklingen i näringslivet. går lika fort om inte snabbare, men vem skriker på nätet, eller intranätet, nät chefen plötsligt byter åsikt och tar ett oväntat beslut, det kan ju faktiskt vara baserat på "någon annans" förslag...
Man biter inte den hand som föder en......

Men landet som faktiskt föder oss, och så himla dåligt har vi det väl inte?
Jo det finns fattigpensionärer, barn som far illa, a-kassan är låg och allt högre krav ställs på de som arbetar....

Men vi har ett fantastiskt land, med massor av uppbyggda system, som givetvis behöver utvecklas, i samma takt som samhället, vi har råd att dela med oss, och vi lever under demokratiska premisser, där vi alla, får gå till val, välkontrollerade val, där fusk inte förekommer, och våra demokratiska värderingar, gör också att vi får acceptera resultatet, vilket det än blir....

I September 2018, ska vi gå till val igen.
Vi ska rösta på de kandidater vi tror kan styra vårt land, åt rätt håll.
De politiska partierna som våra egna värderingar stämmer bäst överens med.



Men jag är trots allt rädd för att många av oss, svenska medborgare, som ska ta vårt ansvar, använda vår rättighet och skyldighet att rösta, kommer att göra det utifrån ett missnöje, ett missnöje med vad som varit, istället för att våga se framåt....
Och det gör mig skiträdd!

Tappar vi tron på framtiden, så finns ju ingenting kvar, det mina medmänniskor, det är farligt.....

Jag brukar uppmana de jag möter, att gå i alla fall och rösta. även om du är osäker på vad, men det kommande valet......
Nja, jag vet inte.....

torsdag 18 augusti 2016

Hur vore det?

Om vi började tänka samarbete, att lösa saker tillsammans....
Att släppa på prestigen.
Och istället för att hävda "Vad var det vi sa" "Mina förslag" "Våra lösningar"....
Istället för att ironiskt påpeka, hur massmedia framhåller händelser, faktiskt göra nåt konkret?

Ja, jag tänker på politik, det senaste årets händelser, och omsvängningar i världen och för den delen lilla Sverige.
Och jag tror inte att något styrande parti, oavsett ideologi, klarar att styra rätt vårt land, mot välfärden, vi är vana vid, och bortskämda med, om det hela tiden går drev, mot personer och åsikter, mediestormen är ju inte det som stjälper idag, media påverkar inte alls oss människor lika mycket som vad våra sk. vänner skriver på Facebook, åsikter och meningsskiljaktigheter, delar oss, och vi har svårt att se/förstå, hur kan hen, skriva så....
Det gör oss bittra, i alla fall mig....

Det är säkert många med mig, som upplever det otrevligt när någon man trodde hade en human inställning, hoppar på ens åsikter, pratar om att sätta in militär för att lösa det som är någon slags frustration i samhället, och uppmanar till att rösta på främlingsfientliga partier....
Tyvärr så tror jag få, vågar uttrycka sina åsikter IRL, det är lätt att gömma sig bakom datorn....

Det kan ju va så att Sverige behöver en samlingsregering, där partierna, och förhoppningsvis de förnuftiga folkvalda politikerna, förstår att det behövs något mer, mer samarbete, mer human inställning, och att de måste bemöta nättrollen, som bara blir fler och fler...

Jag blir så trött, när man på twitter bara kan se, ledande politiker i vårt land, skriver vad var det vi sa, istället för att komma med konkreta förslag?

"Den som står utan skuld, ska kasta första stenen!" Joh 8:7)

Och tyvärr är det ju så, att ingen är utan skuld, vi har varit delaktiga till att frammana det här allihop, och det är dags att vända trenden, utan satir, utan ironi, och istället använda oss av Kärlek och samarbete.

Nej det är inte okey att bränna bilar, det är inte okey att tafsa på unga tjejer på festivaler, men jag tror att det hårda klimatet som vi hjälps åt att bygga upp, har större del i det än att det kommer flyktingar till vårt land....
För vi hjälps åt att bygga det, vi förstorar, delar lögner, gör hönor av fjädrar, försöker vara lite småtuffa genom att ironiskt kommentera och förvränga medias bild av saker och ting, vi har blivit små skandalpressutgivare allihop, i våra facebookflöden......

Och jag gillar det inte!

Jag bävar för tanken att mina eventuella barnbarn, ska behöva möta och leva i en värld, där man inte får vara svag, inte vara medmänsklig, och inte får våga prova sig fram i livet. Där varje felsteg, kommer att bemötas med ett näthat, ironiskt och med satir på Facebook, är det där vi vill vara?
Varför är vi så elaka mot varandra?

Vi är Sverige, vi är ett fredligt land, ett land som fostrar trevliga och humana individer, ett land där man förstod vikten av gemenskap och samarbete....

Hallå, Sverige vi kan bättre!




onsdag 17 augusti 2016

När man är blödig....

Kanske är det kyrkorummet, stillheten och atmosfären där, kanske är det allt som hänt de senaste veckorna, med hund, med en massa hjärnspöken som ramlar runt i skallen på mig, kanske är det min känsla av ensamhet och övergivenhet....
Som lockade fram tårar och en ledsen klump i halsen, när Erik spelade Bred dina vida vingar, på Såg ackompanjerad av Mats på lilla orgeln i kyrkan...

Kanske var det känslan av närvaro, av dem jag älskat först i livet, av dem man saknar....
Kanske var det en annan makt, som gav mig känslan....

Kanske.....


Hur som helst, jag känner mig blödig.....

Och en av de vackraste psalmer jag vet, Sissel gör den rätt bra hon också.

tisdag 9 augusti 2016

Nattvandraren!

Ja, en sån där natt, med förvirrad äldre Goldendam, som bara vankar runt....


Ja, ni som vet hur det låter när Ebba vankar runt, vet också att det blir stört omöjligt att sova vidare, hon liksom släpar sina tassar lite klumpigt över golven, och även om klorna är extremt korta (nedslitna) så låter det..... Det överröstade till och med den väldiga vinden utanför rutan.....

Nåja, när hunden nattvandrar, (jag tror hon saknar sin syster lika mycket som matte gör), så kan man fundera, fundera på livet, sig själv, sina värderingar, sitt behov av att skriva....

Att skriva ja, det är ett behov jag har, kanske har jag inte samma behov av att sedan diskutera det jag skrivit, faktum är att jag inte alls vill prata om det....
Varför blogga då?
Varför lägga ut texterna i etern så alla kan komma åt att läsa dem?
Ja, det kan man fråga sig, kanske har jag även ett behov av att berätta, få någon form av tröst, bekräftelse, lite på avstånd så där?
Men jag vill inte prata om det jag skriver, vare sig på Facebook eller i bloggen, eller man kan säga så här, på nåt sätt blir jag obekväm i när man pratar om det, det blir ytterligare en fundering på hur mycket "vet" man om mig, kanske tolkar man det fel, och gör sanningar som inte finns? Jag låter er komma alldeles för nära, men kanske har jag behov av den närheten, fast distansnärhet....

Oj vad det här blev svamligt, men kanske förstår ni, kanske inte.....

Jag är distanserad, men ganska öppen, speciellt när det gäller att hjälpa andra, att stötta komma med råd, bara vara, men har svårt att ta det i gengäld för min egen skull liksom..
Fast ibland kanske man skulle behöva det, vara lite mer sårbar för min egen skull.

"Har du någon du kan säga precis vad som helst till?" frågade hon, min samtalspartner, och de frågan har jag funderat mycket på....

Att uttrycka sina behov och sätta gränser, kan vara nog så svårt, när man har känslan av att man måste vara någon för andras skull, på ett visst sätt för att behaga, för att inte göra andra ledsna....
Målet är att ha ett Kärleksfullt och Accepterande förhållningssätt till mig själv i handling och tanke.
Att uttrycka behov och sätta gränser.
Att hitta mina livsteman, som jag vill leva efter.
Att må bra!


Jag gör ibland en del såna där, hemska och livsfarliga, facebooktest, och ibland ger de mig lite extra styrka, och ofta säger det det jag inte vill höra, eller det jag behöver!
Och den här gav mig lite styrka.

En annan grej som igår gav mig styrka var det underbara meddelande på Messenger jag fick av en mycket uppskattad och kär medarbetare från en tidigare arbetsplats, ibland är det som om ni förstår, när och hur jag behöver lite extra styrka! Tack, V <3
Att få höra att man är saknad, för just den man är, när man bara varit sig själv, det betyder så mycket!
Det ger mig lite extra styrka att inte behöva vara någon annan, för att passa in i någon mall, för att behaga eller vara till lags....


Blåsten ute, har lugnat ner sig, Ebba har lagt sig, och kommer troligtvis att sova hela dagen, efter sina nattliga promenader, jag har uttryckt en massa känslor här, som jag senare inte vill diskutera, tar gärna feedback via kommentarer eller på Facebook, Messenger eller sms, men prata, nej, där är jag inte än.....
Så, nu startar vi den tjugofjärde arbetslösa tisdagen, med en kopp kaffe!
Och, kanske kommer det förbi nån rolig Pokémon......


måndag 8 augusti 2016

Min tid?!

Om man väljer att ta en tur ner till kyrkan, för att känna lite stillhet, ta över Pokémongymmet och ladda lite nya Pokeballs, är man en sämre människa då?


Om man är nästan femtio år, arbetslös och med bara två hundar i flocken, så borde man kunna använda sin tid till precis det man vill? Eller hur?


Även om det innefattar, Pokestops, Pokeballs och annat löjligt....

Allra helst skulle jag vilja att de där, arbetslöshetshjärnspökena, bara försvann....
De bråkar med mig, och det gör mig bitter, igen....

Kanske skulle ge mig på min nya bok, och försöka tänka om?


Eller så ger jag mig iväg till Gula Villan och fortsätter att röja bort hallon ur slänten....


Jag har klippt bort dem, men tror att jag måste försöka dra/gräva upp rötterna för att kunna utrota dem.... Suck!

Ett annat alternativ för dagen är att fara till Arvika, köpa snus till Stora O, för det var tydligen nästan slut.....


Allt för att slippa tänka på.....


Som fattas mig, så ofantligt mycket, så mycket att det är jobbigt att se de andra, att se hur Betty letar efter henne när hon vaktar gården,....
Att bara ha två rumpor i kopplet, är väldigt konstigt.....
Väldigt konstigt.....


Nåja, hur som helst, när man är nästan femtio år, så väljer man väl själv vad man använder sin tid till?
Man behöver inte bry sig om vad andra tycker, man behöver inte vara så jävla perfekt, och framförallt, man kan säga vad man tycker, även om det är hjärnspökena som bråkar med en...
Och jag behöver absolut inte bry mig om alla konstiga tankar..... Även om de gör ont ibland!
Tiden är ju min, och det händer många spännande saker här i livet.
Och vad jag än väljer, Pokémon, Hallon, eller bara lite shopping i Arvika, så är jag väl inte en sämre människa för det......
#hatahjärnspöken

lördag 6 augusti 2016

Bara femtio dagar kvar!

Det närmar sig....
Vår resa, och det känns väldigt bra att ha något att se fram emot, något positivt, när de senaste dagarna varit så tråkiga.....



En resa, med hela familjen, i tre veckor!
Kan bli så fantastiskt roligt, härligt, varmt och ja, alldeles underbart!

Och nej, jag har inte glömt henne, men det går att leva med det gör det, fast jag ser, hör, och känner henne hela tiden, och jag saknar henne från månen och tillbaka.....

torsdag 4 augusti 2016

Det är så tomt....

Det var fint...

Stines blod ville inte repa sig, så i morse när veterinär Helen ringde, så beslutade vi att avsluta hennes lidande, och låta henne få komma till de andra änglarna i hundhimlen. Mamma Indra, mormor Lydia, Klara, Madicken, gamla Sandra och lilla Blå Himmel, väntade liksom på henne....

Jag åkte till Solstaden efter mitt möte med terapeuten i Karlstad, och fick tillsammans med Stine, en stund alldeles för oss själva i ett fint rum, där de ställt in en ljuslykta....


Sittandes på golvet, klev hon över mina ben, stod där en stund för att bli lite liad på sidan, sen la hon sig rätt över dem, med en tung suck, och där låg hon sedan, medan mina tårar trillade ner i den lena gyllene pälsen.
Hon mådde absolut inte bra, kroppen var liksom tung mot marken och man såg tydligt hennes ryggrad, och den gamla skadan sen hon var liten, svansen hängde rakt ner, som en vissen tulpan, glädjen i ögonen, fanns inte, men jag tror ändå att hon var glad över att se mig, ligga nära och få gosa.

Jag höll hennes tass i min hand, och strök henne över ryggen.


Kände hennes hjärta skälva mot mina ben, värmen av hennes tunga slitna kropp, och hörde ehnnes tunga andhämtning.


När Helen sedan kom in, och lät henne somna in, somnade hon snabbt och lugnt i mitt knä, och jag var där till sista stund, även om det är otroligt jobbigt, så känns det ändå rätt på nåt vis, att få vara med från första andetaget, till det allra sista...

Och nu är här så tomt, ännu mer tomt än tidigare, det är tyst, Ebba och Betty förstår nog inte, för de tittar efter henne, ingen leker, ingen går i vägen, ingen följer efter mig.....

Det är så tomt.....
Och det gör så ont!

Tack, till Solstaden för en väldigt fin sista stund, och tack alla ni som sms:at, skrivit på messenger, kommenterat på Instagram och Facebook, det känns skönt att veta att man har vänner, som verkligen bryr sig.
Tack!

Vi hittar väl en ny vardag, med nya rutiner, men hon fattas mig!

onsdag 3 augusti 2016

Min skugga

Hon är lite bättre, i alla fall var hon det igår, efter att de gett henne färskt blod, som en givmild blodgivare, delade med sig av :)
Men de har henne kvar, och även den här natten har varit..... Tom....
Stine är ju definitivt mattes hund, till och med så mycket att hon aldrig skulle nedlåta sig till att gå ut med Stora O, möjligtvis med nåt av barnen, men trivs bäst i mattes sällskap.

Och det blir en extremt konstig känsla när hon inte är hemma, ingen ligger i vägen när jag lagar mat, ingen tar, läs äter upp, det jag tappar på golvet, ingen smyger med mig in på badrummet, för att få lite extra gos, när matte sitter på toa, ingen följer mig som en skugga, var jag än går.....



Idag hoppas vi att vi får hämta hem henne, och att hon är piggare än när vi körde in henne.
Vi behöver lite mer tummar och tassar hållna idag!


tisdag 2 augusti 2016

Lilla Stine!

Hon blev ju opererad i fredags, där de tog bort en inflammerad livmoder, ett relativt vanligt ingrepp på gamla tikar.
En UVI (urinvägsinfektion) hade hon också, så vi hämtade henne på fredag eftermiddag, nyopererad, med fixade tassar, ja klorna gick ju sönder, som ni vet.
Penicillin och smärtstillande.
Helgen har varit lugn och mycket stillsam, en mycket loj Stine har gått i hasorna på sin matte.
Måndagen började lika lojt, och fram på förmiddagen var det dags att ta bort det något blodiga plåstret, och det såg inte helt okey ut....

Känsliga läsare scrolla förbi bilden....


Det var ett litet blåmärke redan i fredags, men under helgen har de växt, och under eftermiddagen igår, så blev de bara mer och mer, och Stine blev hängigare och hängigare, när det plötsligt blödde igenom såret, så ringde jag in till Solstaden, något är fel!

Vi fick komma in direkt, och de tog hand om henne.
Vid elva igårkväll ringde de och berättade lite va de gjort, hon hade ingen blod i buken, men väl i bröstkorgen, vilket de sett på röntgen, och de undrade över råttgift, något som hon inte varit i kontakt med, vi har inget råttgift här, och någon annanstans har hon inte varit.
De hade i alla fall mätt hennes blödningstider, och de var helt klart för långa, dvs blodet koagulerar inte tillräckligt snabbt, de hade gett K-vitamin (som de ger som motgift när de fått i sig råttgift), satt in kortison, dropp, ny pencillin och troligtvis smärtstillande, och hoppas nu på att det vänder.

De ringer igen nu på förmiddagen, och vi behöver alla hållna tummar och tassar vi kan få, även om jag inte låter dem bråka allt för mycket med henne, hon får ju under inga omständigheter, lida i onödan.

Och bilden ovan är inte hur jag vill att ni ser henne, så här en helt vanlig Stinebild :)


Ja, jag är jätteorolig, ledsen och det känns skit, men jag vet att hon haft ett bra liv hittills och nu hoppas vi bara att vi får några år till, men som sagt, vi ska bägge ha nåt ut av det, inte bara jag....
Undrar om jag kan leva utan min fyrbenta skugga.....

måndag 1 augusti 2016

Min tur?

Ja man kan ju fundera....
Går in i min sjätte månad som arbetslös idag, eller mellan två jobb, eller bara lyxhustru....
Nåja man kan välja att se det på olika sätt :)
Det är i alla fall lte jobbigt att få frågan, "Vad jobbar du med då?" lite konstigt att så mycket av ens identitet sitter i vilket arbete man utför.....
Man vet liksom inte riktigt vad man ska svara, egentligen är det ju en ynnest att få möjligheten att ta ett break i arbetslivet, så här mitt i livet, fast visst hade det varit ännu roligare, om man hade planerat in det själv!
Fast jag har ju iofs nästan gjort det, valde ju själv att hoppa på vikariatet, som jag visste skulle ta slut.....

Nåja, snart är det min tur, att kunna berätta vad jag gör, var jag gör det, och om jag trivs :)
Och ska man tro veckans horoskop i Damernas, så kanske det är min tur nu?


Skytten  
Det kan ha varit så att livet kanske inte riktigt levt upp till dina önskemål ännu. Ja, när jag säger så tänker jag ju främst på Saturnus med sin sega bakåtrörelse i Skytten hela sommaren. Men som en blixt från klar himmel går vi från noll till hundra nu. Allt kan hända i de rörliga tecknen nu. Merkurius har redan tagit plats i Jungfrun, där månens noder nu närmar sig Neptunus. Underbara Venus smyger efter in i Jungfrun på fredag. Men det som verkligen är det avgörande är att stekheta Mars går in i ditt tecken! Tjoho! Nu har vi hela styrkan på plats och härifrån kan ditt liv rocka och rulla! Det är som att skruva på alla kranar på en gång, kommunikation, energitillförsel, charm.. osv. Väldigt löftesrik är kvadraturen som bildas mellan Mars och Venus till helgen. Det är inte så ofta de ses – men när de gör det brukar det slå gnistor.
Eller så väntar jag bara tills jag är hemma från Australien
Jag har ju världens bästa projekt att greja med..... Nya identiteten, renoverare ala Ernst...... ;)