När jag va fjorton, alltså lika gammal som K är just nu, hade jag en kompis/kille, eller vad man nu ska kalla honom...
Han var allt, äldre, snäll, alltså otroligt snäll, nästan så snäll att han blev farlig för sig själv.
Vi kan kalla honom KA.
Ka, var med i ett punkband, och det fanns inget annat att lyssna på under den här tiden, i alla fall inte för mig.
Han hade kontakter med ännu äldre, vad jag förstår idag, alkoholiserade personer, som försåg honom både med sprit och senare droger. Han i sin tur försåg ju oss, om än i mycket liten mängd. Oftast "behövde" han allt själv, och vi var bara bredvid, men hade kul ändå :O)
Idag förstår jag, att han inte haft det vare sig lätt i relationerna hemma eller med kompisar, och att då få bli nästan gud för några småtjejer, var säkert jättestort för honom.
För att vi skulle kunna umgås, utan att skolka från skolan, satte han ett flertal bombhot mot skolan i verket, det fanns givetvis ingen bomb, men alla hot togs ju på största allvar av skolledning och polis, och vi fick en ledig stund, och kunde således umgås med vår vän KA.
Det var en rolig tid, och vi hade nog ganska kul, samtidigt som det var farligt, och mycket spännade...
Faktum var ju att vi hittat en utslagen kompis, ett litet, trasigt barn, i en mans kropp, som gav oss oanade erfarenheter, bra och dåliga.
En snäll människa, och det förekom aldrig något våld, inga sexuella handlingar, egentligen bara lek, ett test inför vuxenvärlden, hur mycket kan man göra, liksom.
När KA till sist åkte fast, för bombhoten, småstölder och annat som inte är tillåtet, kände man sig otröstlig, han fick ett och ett halvt år, på anstalt, fängelse menar jag alltså.
Jag trodde att jag aldrig skulle komma över det!
Men tiden går, och det gör även vännerna, nya kom, vad jag förstår idag, bättre vänner, med både intellekt och tankar helt i enighet med rätt ålder, vilket gör att åldern på mina kompisar sjönk, och här i mitt liv dök Stora O upp.
Och jag kom över saknaden efter KA.
Jag fick aldrig hälsa på honom, kom nog egentligen aldrig på tanken, han hade rätt skamfilat rykte, och när han inte fanns i närheten, så skämdes jag faktiskt lite över honom, men jag skickade några brev, fick iofs aldrig något svar, tror inte han var kapabel att skriva brev...
Vet heller inte om han uppskattade det, eller sket i vilket.
Jag vet inte vad KA gör idag, och jag har inga som helst ambitioner att ta reda på det, skulle säkert kunna göra det, då syskon och andra anhöriga till honom, finns i min närhet.
Han var en trasig människa, men alla människor har ett värde, man får lov att respektera det, även om man inte gillar deras handlingar.
Men kan man respektera dem som individer, så kan man också klargöra att deras handlingar inte accepteras, det tror jag benhårt på!
Vet inte varför jag berättar om detta, men på något sätt försöker jag nog förstå det som sker runt omkring mig, och det är väl enklast att börja med sina egna erfarenheter?
Vad skulle jag ha velat att min mamma sagt till mig?
Mina föräldrar visste iofs väldigt lite om ad jag höll på med, det var mycket ljug och lur....
Sanktioner?
Vad var rimligt?
Låst in mig? Knappast hjälpt då vi umgicks mest på skoltid.
På nåt sätt har jag ändå lärt mig tänka själv, och jag är en humanist!
Vurmar för de svaga i samhället, har svårt att gå förbi alkisen som ligger utslagen på gatan....
Kanske har det med min uppväxt, där ena foten stått i frälsningarmen, att göra.
Alla människor har ett lika värde, även om de gör felaktiga handlingar, och visst det är människan som gör handlingen, men om jag talar om att jag inte gillar handlingen, så har jag ändå respekterat människan, och respekt, förtjänar alla.
Speciellt trasiga människor!
Inlägg
