Trädgårdsmässa!

Var på trädgårdsmässan "Nordiska trädgårdar" i Älvsjö igår.....

Ett evenemang jag och Bästa vännen gillat och bevistat i många år.
Men vad har hänt?

Var tog den inspirerande mässan vägen, med massor av roliga växter, massor av inspiration inför våren och massor av superduktiga och nördiga växtentusiaster i montrarna, vägen?

Det har blivit mer och mer likt "Marten" massor av tingeltangel, linnekläder, grejer som man tycker att det vore bra att vi har. Och det var inte därför jag åkte dit liksom.....
Kanske skulle man lägga mer fokus på växterna igen, inspirationen och varför inte det hållbara som faktiskt finns i odlingen?
Den lilla smarta trädgården, där mångfald och kultur kunde vara ett tema?
Saknade också en massa av de utställare som tidigare varit där, Rockdala, Sutarve, Garden Girl........

Nåja Pelargonsällskapet och Hoyasällskapet handlade jag av, och några chiliplantor, samt en burk skokräm.... Ja ni läste rätt, skokräm.

Har trädgårdsmässan tappat det den egentligen skulle vara? Inspirerande och växtlig?

God Morgon!

Det är tisdag morgon, morgonen när man vänt rätt dygnet efter en natthelg, och plötsligt vaknar före kl 5, och är pigg!
Försöker lägga sig och somna om, för man vet att dagen blir väldigt lång om man kliver upp nu, men kroppen protesterar.....
Ryggen blir så där stel, och öm när man försöker hitta en bra position under det tunga täcket, som normalt brukar kännas som om man innesluts i en livmoder, nu blir det bara varmt och tungt....
I näsan pirrar det, och nysningarna kommer, en efter en.....
Tankarna börjar snurra, "Vilken tid behöver vi åka till tåget för att hinna?" "Var är det bästa att parkera?" "Ska jag börja plocka in pelargonerna idag?" "Hur går det på fabriken?" "Varför kommer inte Betty in, är hon på rymmen?"
Vänder mig ytterligare en gång i sängen, stel som ett kylskåp, och vill verkligen sova några timmar till, mest för att få tiden att gå, för egentligen är jag pigg, jag har liksom sovit klart, och att ligga och dra mig är inte riktigt min grej liksom....

Går upp, ser efter om hunden verkligen har rymt, eller om hon behagar komma in.
Tar en kopp kaffe, drar den tjocka skjortan utan på morgonrocken, stoppar fötterna i sandalerna och går ut på trappan, sätter mig, tänder en cigarett och förundras över att man får vara ledig en helt vanlig tisdag.....

Tar en kopp kaffe, sätter mig vid datorn, förundras över att nyhetsflödet varit lika stort under natten som alla dagar, och att debatten nu handlar mer om engagerade ungdomar, klimat, terrordåd i andra länder och flygplanssäkerhet än om invandring och migrationspolitik. Men det är väl så det är, olika saker tar olika tid i anspråk, men det gläder mig att de bruna krafterna ändå verkar få mindre utrymme.... Kanske ligger de och lurar i vassen och slår till minst man anar? Och kanske var en liten 16 årig tjej med Asbergers, det bästa som hänt vårt land på mycket länge, kanske kan vi börja diskutera det vi verkligen behöver diskutera.
Ser rasande inlägg om ytterligare en föräldravecka, ser att man vill stänga en liten skånsk kommun för IS-återvändare,ser en SD politiker som vill bygga ett mångkulturellt centrum och som blir starkt ifrågasatt av sitt eget parti, då han går emot deras värderingar...

Fyller på kaffekoppen, och konstaterar att grädden kommer att ta slut under dagen, gör en plan i skallen för hur jag ska få den att räcka, ett sms till maken om att handla det, får det bli.

Nåja, världen snurrar på, jag är ledig, det är tisdag, 1 grad kallt, blåsigt men utan nederbörd.....
Soffan kan ju vara ett bra alternativ en stund så här på morgonen, utan att behöva se nyhetsflödet, höra om allt som hänt och händer, inte behöva tänka, bli fundersam, eller irriterad.

Och nej, hunden hade inte rymt, bara scannat av trädgården, och ligger nu bredvid mig, snart i en soffa.....

God Morgon!

Upprorisk?!

Halloj du människa, som med all säkerhet varit ung, tonåring....

Visst har väl även du protesterat mot något?

Genom att vara annorlunda, gå med plakat, busa på stan, demonstrera eller kanske till och med genom att strejka?

Själv protesterade jag mot blockbetyg i NO, mot överheten som trodde de kunde bestämma över mig, mot allt i allmänhet genom att spela Nina Hagens och Ebba Gröns musik på högsta volym och bära anarkistmärke till det snaggade okammade håret.....

Jag var revolterande tonåring, helt enkelt.

Och de vuxna reagerade, vi blev inkallade till rektorn, andra ungdomar titta och fnös, tanterna på ICA, vände och tog en annan väg när vi dundrade in.....

Idag reagerar de vuxna genom att skriva ungarna på näsan på sociala medier......

Det blir reaktioner i alla fall, och det är ju just det som är meningen :)

Sen kan man ha åsikter både på klimatångest, Greta och hennes mamma, Om ungar ska få strejka eller inte, vems fel det är om det är fånigt eller inte......
Men det väcker reaktioner....
Att vara annorlunda, upprorisk eller bara göra det som ingen vuxen vågar....
Och frågan är om inte jag och de med mig i min generation är mer rädd för att möta de där påståendena som dras upp i inlägget ovan, än vad mina ungar är.....

Man är inte så Jävla kaxig!

När man efter första natten vaknar som ett utskitet päron!
Men det blir bättre, efter andra sover man längre och efter tredje får man ställa klockan för att kunna vända rätt dygnet inför ledigheten :)

Många knop blir det inte, mest vanka runt och vänta på att få åka tillbaka liksom.
Men idag är det pizzalördag, och elva timmar som gäller, så nu får tant rycka upp sig!

Och en ny serie har jag hittat "Sorjonen" Gillade du Bron, så se den, visserligen på finska, men det finns ju text....

Ha en bra helg!

Long time....

Nja, det händer inte så mycket, jag jobbar en del, sover bra, och äter så där...
Det är väl en sammanfattning av hur tiden varit sen vi hördes av sist.

Bron är avslutad, ja jag vet, jag nördar fast och ser serier i maraton, när jag kan :)
Nu behöver jag fler tips på bra serier, gärna många säsonger, starka kvinnliga karaktärer, lite spänning, drama och klurigheter :)

Vädret är minst sagt varierande, ena dagen vårkänslor, nästa kopiöst med blötsnö och grått, men det är väl våren som är på väg, eller vad tror ni?
Själv går jag och väntar på en lika fin sommar som vi hade i fjol, mig gör det inget att det blir eldningsförbud, så länge det är varmt och solen skiner, de för en månad sen bruna Thailandsbenen har nu stort behov av lite mer färg, de börjar återgå till blåbleka.....

Jobbet är fortfarande kul, spännande, skrämmande och stimulerande, och jag funderar mycket. Funderar över om jag gör rätt saker, på rätt sätt, om jag är rätt person, hur jag kan använda mina skills och dessutom utveckla dem så att det blir bra för verksamheten, operatörerna och mig själv. En massa frågeteckan skapas, men det brukar det ju göra oavsett vilken arbetsplats, eller vilken roll jag har, thats me.
Det viktigaste är ju ändå att jag inte "pissar" på möjligheterna, att jag vågar ta för mig, vågar vara öppen för andras tankar, vågar ta beslut och vågar lyssna, och vara ödmjuk.
Ska läsa den senaste av Brenè Browns böcker som kommit ut som pocket på svenska, Resa Sig Stark, vet att de tidigare hjälpte mig en del, även om de är väldigt amerikaniserade.

Funderar du över det där med livet, skam och självkänsla, läs hennes böcker, de är bra om man klarar att sålla bort det som kulturellt inte riktigt är så som vi är vana, eller kanske klarar att ta in det, fast det är ovanligt för oss att tänka så, för jag tror vi måste vidga våra vyer.

Nu ska jag försöka ta tag i dagen, innan jag far mot Skoghall och periodens första eftermiddagsskift.

Starka kvinnliga karaktärer.

Fick frågan på jobbet, vad jag gillar för typ av serier?
Ja, jag gillar ju Game Of Thrones, har sett hela Downtown Abbey, Six feet under, Homeland, Hemma igen, Orange is the new black och just nu ser jag ikapp Bron.
Blandad kompott, men alla har starka kvinnliga karaktärer, så det är väl ett signum för vad jag gillar, Starka kvinnliga karaktärer.

Egentligen är det samma sak med musik, jag gillar kvinnliga artister kvinnliga röster i alla dess former.

Så, jag gillar det, typ, kvinnor.

Nu ska tant sova några timmar innan det är dags att fara till Skoghall för möte :)

Det är väl nu man ska vara som en marskatt!

Eller inte, jag är ju lite för gammal :)

Nåja, vass, och med en oförmåga att dölja känslor, är jag ju ändå....
Och jag önskar att jag kunde skriva att det går över, men det gör det knappast, är man femtioett år, snart femtiotvå, så får man nog bara acceptera att man är som man är....

Och att sluta röka, sluta dämpa sina känslor med ett nervgift, just nu, var nog ingen bra idé!
Jag lägger helt ner det!
Blir jag sjuk, eller till och med dör av det, så blir jag det, och har i alla fall varit så nära normal som möjligt.

Det är Mars!
Vårmånad?
Eller typ sista vintermånaden, det ska ju faktiskt bli kallare nu igen, efter någon vecka med varmt och skönt väder. Funderar på hur det blir om man bor på andra sidan jordklotet, där det faktiskt är högsommar vid den här tiden?
Hur är det, Tilda, blir man vårgalen även Down Under?!

Funderar ibland, vad det är för fel på mig, och min stora trut, varför kan jag inte hålla snattran, tänk vad jag beundrar er andra som klarar att på ett mycket sofistikerat sätt kan hålla tyst, inte visa vad ni känner, trots att jag på nåt sätt vill tro att även ni får "citronkänslor" i ansiktet, att klumpen i halsen växer och att ni helst av allt skulle vilja grina högt och ljudligt, för att få ut frustrationen ni känner!
Jo jag har blivit duktigare, kan klistra på ett leende, men stoppa mina tankar och hålla inne de där förlupna orden, som kommer både via munnen och fingrarna, det är fortfarande svårt, och kanske kommer jag aldrig att lära mig det.
Sofistikerad dam........
Sofistikerad, soffiserad, soffpotatis???

Äach, glöm det jag skrivit, nu förlöpte fingrarna igen.....
Jag är ju också specialist på att tycka synd om mig själv, klanka ner på mina förmågor, när jag känner mig okunnig, och övergår i någon typ av värdelöshetskänsla.....

Önskar mig bara öppenhet, tydlighet och ärlighet....
Kanske börjar det med mig själv, om jag är öppen, tydlig och ärlig, fast allt ligger ju i betraktarens ögon, kanske är de jag möter och upplever slutna, öppna och ärliga, faktiskt det, i sina ögon och i sin verklighet, och kanske äe det där jag brister, att jag klistrar dit min förutfattade bild....

Men om jag är brutalt öppen, tydlig och ärlig, klarar människor runt omkring mig mer av den varan, eller bör man hålla sig i sin roll, för att inte såra, för min ärlighet utgår ju från min verklighet, och den stämmer ju inte alltid överens med alla andras....
Vi har ju olika världsbilder, eller hur?
Och vi är olika, det ska och måste vi respektera!
Man kan heller inte älska alla, och lika lite vara älskad av alla.....

Nåja, allt går i cykler, och är man snabb som jag igenom, så blir det extra jobbigt att bli nedknuffad i 3:e fasen för att man plötsligt inser att allas processer inte ligger helt parallellt, vi har olika bilder, förväntningar, förutsättningar och det är bara att acceptera och hantera.
Anpassa helt enkelt.

Fortsätta ställa frågor, acceptera att saker tar tid, göra sitt bästa, våga ha fel, vänta in, dämpa.......
Släppa sina överdrivna förväntningar...
Släppa ut marskatten och låta den löpa till skogen.....
Klarar den sig, så kommer den tillbaka rikare på erfarenheter, när känslorna lugnat ner sig, annars är det ingen katt att ha.....

Ah vad jag behöver en katt, alltså!
Och en cigarett......
Och någon som sparkar mig på smalbenet när det behövs!
Kan någon av er hjälpa mig med det?