Smile sunshine!

Ibland, så bara känns det, det drar i ansiktet, som om jag kommer att le, en konstig grimasch, blir det, och jag vet inte om det blir rätt....
Det kan ju missuppfattas också, men va fan, vem bryr sig, låt det komma bara, le på!
Finns en massa inbyggda förväntade beteenden och vem chockerar jag om jag ler på fel ställe liksom?

Det är är jag, och duger det inte så kvittar det!

Jag börjar skratta nu, blir mindre präktig, vilket förhoppningsvis betyder mindre bitchig!

Åsså borde jag ta tag i vikten.... Det kan man ju också le åt...