Det är en sorgeprocess...

Ja jag vet att jag tjatar, men någonstans behöver jag ju få ut det...
Och det blev väldigt påtagligt, när schemat ser ut så här :)

Att byta jobb är både en sorgeprocess och en glädjeprocess, på samma gång liksom....
Man ser fram emot något nytt spännande och utmanande, men vet att man kommer att sakna så många, så mycket!
Kollegor och medarbetare som blivit som en del av ens familj och nära vänner.
Och man vet att man är nära, när närmaste kollegan börjar säga saker till en på samma sätt som barnen gör....
Typ "Röker du varje gång du kommer ut?" "Allt handlar inte om dig!" Och jag kan ta emot det, utan att bli sur eller förnärmad.
Då är man nära...
Nära så att det gör ont att behöva lämna, dela på sig....

Givetvis finns det också delar i det gamla som man med glädje lämnar efter sig, och kanske har jag gjort några avtryck som lever vidare, och att få höra att det är tråkigt att man lämnar, blir en mega-egoboost, det behöver man ibland!

Nåja, det är mitt eget val, och det ska bli utmanande och spännande, och jag har massor med nya saker att lära mig, ta in och bearbeta. Och tanken är väl att jag ska bidra till verksamheten med det jag kan och med mig själv!
Och som de brukar säga, Älta inte så mycket, det löser sig ;)

En vecka till i det gamla, sen börjar det nya med två eftermiddagar och två nätter, spännande.