Surrealistiskt....

"På grund av rådande pandemi, ber vi er alla visa hänsyn och hålla avstånd, Tack" Rösten sprakar ut från butikens något raspiga högtalarsystem, medan jag står, snällt väntande i kön, på min markerade plats, "Håll avstånd" en och en halv meter från damen före mig. Jag tänker förstrött att det borde man inte behöva säga i högtalarsystemet längre, vi borde klara det ändå, det kommer till oss, via golvmarkeringarna, små notiser på kundvagnen och genom att folk faktiskt håller avstånd, väntar på att få komma fram till mjölkkylen, ja ni fattar.... Kommer plötsligt på mig själv med att sakna "Pelle, saknar sin mamma, Om Pelles mamma hör det hör, vänligen kom till kundtjänst" Har barnen plötsligt blivit mer lydiga i affären, eller håller föräldrarna bättre koll på dem plötsligt, kanske för att den där pandemin härjar, och gör att det kanske kan vara farligt att komma bort. Pelle, snälla göm dig lite, jag vill att världen ska vara som vanligt, med snoriga och bortsprungna ungar.

En annan surrealistisk tanke dyker upp i min skalle, nåt från Handmaids Tale, tror jag, "Idag får man köpa två kilo nötkött till varje hushåll" eller kanske var det nåt annat, men rösten var den samma, i högtalarsystemet i affären, där det patrullerade beväpnade män, som kontrollerade att ingen social kontakt togs mellan de besökande. I min tanke ser jag plötsligt det, beväpnade män, som bryskt petar undan damen vid mjölkkylen som kom för nära kunden före, mannen som stod lite för långt fram i kön blir också bryskt tillbakaputtad, och barnet som okontrollerat knallar i väg från sin mamma, tagen och buren tillbaka.....
Surrealistiska tankar, jo jag är ju sån, tänker och fantiserar, knasigt och galet, men det kunde vara verklighet.

Jag är faktiskt väldigt glad att jag bor i Sverige just nu, även om vi ses som paria i resten av världen och inte ens tillåts resa över gränsen till Norge, vi har i alla fall getts möjligheten att med förnuft och känsla, sköta oss under pandemin med endast rekommendationer, och som lydiga svenskar blir ju det våra regler, ingen militär på våra gator, inga straff och inga stängda möjligheter, mer än begränsningar som de flesta i alla fall följer. Nog för att jag har svårt för att hitta en rimlig vardag på jobbet, där begränsningarna gör att det är svårare att utföra sitt arbete så som jag brukar, hur är man en "synlig och närvarande" ledare, när man inte ska besöka i onödan, vad är i onödan? Nåja, jag följer de rekommendationer som getts, gör som vi kommit överens om, och försöker anpassa mig efter en ny vardag, för den här surrealistiska tillvaron som vi ändå lever i, kommer nog att vara vår vardag länge framöver.

Ja när världen och ens verklighet ställs på ända, även om livet på landet med barnbarn, trädgård, man och hund är ungefär som vanligt, jag slipper gå på en massa kalas, vigslarna är färre till antalet och tar mindre av min sommartid i anspråk, då blir det lite surrealistiskt, men vi vänjer oss väl, det viktiga är väl att vi inte halkar tillbaka i gamla hjulspår utan kan fortsätta vara rädda om varandra, hålla oss friska och skapa nya vägar att ta oss fram på i livet.
Men just nu är det surrealistiskt...