Nytt år, ett bättre år?

 Här har det varit oroande tyst, tyst sen i oktober nån gång, då jag skrev om nyttan av att göra små storiesar på Instagram och Facebook.....

Men jag lever, lever och försöker fortfarande med en dåres envishet överleva den mycket konstiga tid vi lever i, man kan kalla den pandemitiden, eller tant tiden, eller varför inte överlevnadstiden.... Kanske inte i paritet med istiden eller stenåldern, men ibland funderar jag faktiskt. Och överleva förresten, nu låter det ju som om jag vore sjuk, det är jag inte, om man inte räknar in de panikångestattacker som dykt upp oftare och i allt mer konstiga sammanhang, min rökhosta, som under rådande pandemi sätter mig i de mest konstiga situationer eller den rent fysiska smärta jag känner när jag hindras från att vara närvarande i verkligheten. Så med facit i hand kanske jag ändå är sjuk, psykiskt? Ah jag mår i det stora hela bra, bara jag kunde få slippa den här konstiga känslan av oro, som inte vill släppa taget... 

Pandemioro?

En tanke slog mig när jag sakta tog mig över ett vattensjukt gärde med en hellycklig terrier, samtidigt som vatten sakta sögs in i mina skor, och strumporna i två lager sakta börja göra min fötter både våta och kalla, att jag kanske ska leva mitt eget liv, och inte någon annans, kanske ska försöka hålla mig ifrån att ge en massa goda råd, släppa taget liksom... Inte släppa som i att ta avstånd, bara våga släppa lite på den självpåtagna kontrollen, den där duktiga som kan det mesta och vet hur saker och ting ska vara, försöka acceptera att facit för saker och ting kan se helt annorlunda ut än så som min världsbild är....

Leva mitt liv, här och nu! Göra det jag själv vill, våga säga nej, men också våga säga ja, ja till det som kanske skrämmer, våga avvakta och räkna till tio, innan jag handlar för att ställa till rätta, ha åsikter, laga, fixa och ordna....

Kanske kan den här pandemioron, eller vad man ska kalla den, göra att det kommer nåt gott ut av detta, livet pågår här och nu, och jag kan på intet vis styra det, bara följa med och åka dit det tar mig. Någonstans är vi ju alla på väg, även om skorna och strumporna blir blöta, när vi spontant väljer en annan väg än den upptrampade, och kanske är det så att jag behöver våga gå en väg som inte redan är upptrampad.

Out of the box, liksom.

Jag har aldrig gett något nyårslöfte, i alla fall inget av vikt, och hade jag gjort det, så hade jag med all säkerhet ändå inte klarat att hålla det, för jag är ju föga strukturerad och har en karaktär som inte ens är värd namnet, men att lova att jag ska leva MITT liv och inte någon annans, det borde jag ju klara av, och om fötterna blir blöta, saknar vag varken andra skor eller strumpor som är torra, och vad andra tycker om att jag byter strumpor och skor, det fullkomligen skiter jag i.

Det blir nog ett bättre år, men oavsett så ska jag se till att året är mitt, bara mitt, och jag lovar dig, du får också leva ditt liv, utan att jag ska lägga mig i....  Kanske ger jag min syn på saker om jag ser att du är på väg att köra i diket, men jag kommer inte att leva ditt liv, utan bara leva mitt eget.

Its a Deal, 2021.

Och hörrni, gott nytt år på er!