Vi skulle ju åka till Söderhamn...

Jag älskar sociala kontakter, människor och är av naturen nyfiken och pratar gärna med alla, dock är det få som jag släpper nära mig, alltså när som att det blir nåt mer än bara nyfikna kontakter. Kanske för att jag mest av allt i världen är rädd för att bli besviken, ratat, utanför..... Men när jag väl hittar någon att klicka med, vilket kan gå på ett ögonblick, eller ta lång tid, så har jag skapat en ny kontakt, dock med en viss reservation, jag tar kontakt, men undviker sådant jag kan bli besviken av, typ konflikter (jobbigt), bjudningar (Blir så grymt besviken när ingen kommer, och kanske är det därför jag inte vill fira min födelsedag) eller andra svek (Har svårt att släppa om det blir djupa sår i själen)....

Här slutade jag skriva i måndags...för jag orkar inte skriva mer om detta...

Vi kommer att sakna dig, vår alldeles nyaste men kanske varmaste vän.

Och de som gått före tar hand om dig, det är jag övertygad om, och när jag kommer, så ses vi igen.

Kanske triggade det en massa gråt i kroppen, det släppte ventilen, och jag har haft en helvetes vecka, inombords, för jag delar inte med mig till kleti och pleti, eller så kanske det är just det jag gör... Här?!

Nåja, ni som finns här är ju så långt borta och kommer inte rusande för att trösta eller stötta, och jag avskyr att vara svag, ledsen och sårbar, och det blir man om de nära kommer med sina råd, ofta goda, men jag vill inte ha dem... 

Jag vill gråta själv, ensam. Slicka mina sår och gömma ärren långt bak i själen, själen som aldrig glömmer. Hur blev jag sån? Är man född in i utanförskapet och ständigt haft känslan av att man måste anpassa sig för att duga och få vara med? Måste man vara med? Duga åt nån annan, det borde ju räcka med att duga åt sig själv?

Hur inkluderande är jag mot andra, läser jag det jag skrivit nu, så släpper jag ju inte in någon, jag nedvärderar mig själv och ställer ibland orimligt höga krav på mig, jag vill så mycket, eller vill jag det?

Kanske vill jag ingenting, utan försöker hela tiden hitta facit för vad andra vill att jag ska vara, som en svamp suger jag åt mig, reaktioner, upplevelser och känslor, försöker hela tiden duga och se till att alla andra är tillfreds, lagar mat för att nån annan är hungrig...... Får dåligt samvete för att jag äter godis utan att bjuda.... Suger åt mig kritik och negativ feedback, men det som är bra studsar av som om jag vore av teflon.

Nåja, vi skulle åka till Söderhamn, vi skulle äta surströmming, jag tycker inte ens om surströmming, men brödet, potatisen och löken gillar jag, vi skulle tågluffa i Europa, vi skulle hälsa på Tilda i Australien, vi skulle.....

Ta vara på livet, gör det du känner för, skit i vad de andra tycker, och framförallt, LEV DITT LIV! 

Vem vet, i morgon kan det vara försent.