Anfall är bästa försvar!

På promenad, tre hundar i koppel, torra fina grusvägar och bra fart i benen.....
Kommer i sakta nedförslut, och får syn på en av grannarna med sin gråhund, eller är det en jämte.....
En tik är det i alla fall, som kan vara lite kaxig, men som vi träffade i skogen en vinter lös, och då var de väldiga kompisar, hon valde att följa med oss då....
I koppel med matte däremot, kan hon vara ganska gapig.
Jag tar tag i Stine och Bettys koppel, låter Ebba hänga kvar i magbältet, och vips så börjar granntiken gapa, och visa tänderna, Stine svarar direkt och får igång sin ettriga lillasyster, en ettriga terriern, och den mer sävliga tunga golden som hänger själv i magbältet, de börjar dra i kopplen, jag är i lätt nedförslut, med löst rullfrus under mina släta gympaskor, inget fästa alls och 75 kilo hund, drar lätt ikull 70 kilo tant, och jag inte lyckas stanna, vilket jag inte gör.

Ropar till mötande ekipage, att jag orkar inte hålla, och vi kommer rusande fram mot en tandvisande skällande Gråhund, och smack, där sitter Betty i halsen på henne, eller om det är i kinden.
Jag försöker dra dem tillbaka, Ebba och Stine lika rabiata, men biter inte utan skäller mest, och jag når inte terriern.
Glider ner i diket, smidig som ett kylskåp, och blir sittande, detta gör Stine lätt orolig, vilket gör att både hon och Ebba kommer av sig, och jag når äntligen terrierns svans, samtidigt som grannen skriker, men släpp då!
Med ett grabbatag om svansen på min lilla piraya, så släpper hon taget och vänder mot mig, vilket gör att grannen kan gå undan och hem med sin hund!

Där sitter jag, med två klängande och fjäskande Golden, och en lite rabiat Terrier som far runt som en idiot innan hon lugnar ner sig.......

Otäckt att matte sitter i diket, och utsöndrar en massa adrenalin.... Arg är hon också....

När jag lugnat ner mig, ringer jag Stora O och ber om numret till grannen, reser mig sakta upp känner efter om jag är hel, kollar hundar, är de hela?
Alla hela, bara lite darrig, jag även den väldiga instruktören, har ibland kass pli på sina jyckr, och blir de provocerade så.....
Vass är hon ju min lilla terrierfilla, och hon backar f-n inte!
Kan ju iofs vara bra om man skulle bli överfallen eller nåt...

Ringer i alla fall och läser in ett meddelande på mobilsvar, säkerligen ett förvirrat sådant, men jag är som sagt var lite skärrad.....

Vänder  och går hem!
Promenaden fick ett annorlunda slut, och benen var inte lika raska om man säger så.

Väl hemma, fick jag berätta för Stora O vd som hände, och det kändes inget vidare, Betty  kan ju ha skadat den andra, det känns ju så där....

Granen ringer i alla fall, och hon skrattar...... "De är ju lika bra kålsupare, de där två!" säger hon och frågar hur det gått med mig.

Vi pratar en stund och det känns lite bättre, hon hade inte sett några skador, bara lite mindre päls :)
Tur det!

Och terrierfillan, är ganska oberörd, och söt!

Trots att jag nästan hatade henne ett tag......
En terrier är inte en golden, jag vet.....
Men ändå.....
Lilla Bettyfillan :)