Halvtid!

Tiden går fort när man har roligt, tant har lyckats gå ner i semestermode tror jag, och dagarna flyter fram, utan måsten...

Jo jag skriver min resedagbok, dvs här, men något ska jag väl göra medan resesällskapet sover på morgonen?
Har ni tröttnat på att läsa?
Inte?
Oavsett så fortsätter jag skriva, det är ett sätt att bearbeta det man varit med om, det man funderar över och det man vill komma ihåg.

Annandag jul, Årsdagen av den stora Tsunamin 2004, en stor händelse här och stor även hemma i Sverige, kanske en av de första stora katastroferna i världen som blev riktigt uppmärksammad i Sverige, för att det var många skandinaver som drabbades på plats?
Nåja vi hade i alla fall bokat en tur, som skulle gå till KHo Kho Kaoh, en liten ö nån mil ovanför Khao Lak, man tar sig dit med färja och tanken var att se vattenbufflar i det fria.
Vi började prata om Tsunamin i bilen, och Pap, ville visa oss något mer, så han tog oss till Tsunami Memorial Center, där firades, eller vad man nu kallar det, årsdagen av Tsunamin med en festival, låter konstigt, men det var en massa munkar som höll en ceremoni, lite marknadsstånd med varor och mat, en massa folk, mest inhemsk befolkning. På platsen finns minnesplaketter över de som omkommit, inte alla men många, där finns en stor Buddha och en tempelbyggnad.

Jag vet inte, men för mig, som alltid varit fascinerad av stora katastrofer, inte så att jag gillar det, men det ger en viss spänning att leva sig in i dem på nåt vis, kanske nördigt, ja nördig är nog rätt ord, lätt att jag liksom fastnar i en sådan grej om jag börjar studera, vilket jag gjorde till viss del den där julen 2004, jag vet att jag lånade insamlingsbössor hos kyrkan och ställde ut på Gruvön, där jag då arbetade, för att genom kyrkan kunna hjälpa till att bidra till det katastrofdrabbade landet som jag då aldrig hade besökt. Jag lusläste alla nyheter, följde efterlysningarna av saknade människor, läste en hel del av den litteratur som kom ut i efterdyningarna av den, Ja den berörde mig, helt klart.
Att nu då, 14 år senare få se detta på plats, den återuppbyggda fiskebyn, minnesplatsen, se all de underbara Thailändarna, fira och hedra sina döda, höra Pap berätta om det, iofs ganska fåordigt, men märker att han är berörd av det. Hör våra nyfunna svenska vänner, som var här när det hände, hur de upplevde det och vad de var med om, ja de berör en gång till.
Jag blir nyfiken. Kanske en konstig reaktion men jag blir det.
Samtidigt otroligt berörd av det.
"Never Again, I hope i will not happen ever again!" sa han och vi pratade om varningssystemen som idag finns, och han berättade att det kommit en n varning för några år sedan, att de lämnade allt, sprang och var undan i 6-7 timmar, men inget hände... Finns en viss risk att man tar lättvindigt på varningarna då, tt det skapas en "Vargen kommer" effekt, och det skulle ju kunna vara förödande.
Det var i alla fall stort för mig att få möjligheten att uppleva det här.
Tack Pap!

Vattenbufflarna då?
Jo vi såg dem, men de blev liksom obetydliga efter det här....

Efter den lilla turen, rätt ut i bushen, för vi till Sunset Beach, underbar strand, ytterligare ett litet paradis på jorden. Här badade vi i höga vågor, åt underbart god mat som Pap beställde, vilket ger Thaimat på riktigt liksom.
Tur att vi plockade med våra badkläder :)

Efter de timmarna där, åkte vi till en stor resort, Anandah Resort, också en väldigt lugn och behaglig plats, men väldigt lyxigt och dyrt, där skulle vi lätt kunna tänka oss att tillbringa några dygn. Kanske dags att böja planera nästa resa, och göra den lite mer ombytlig, resa runt och ta dagen lite som den kommer, tycker jag vore mysigt, men Stora O är mer fyrkantig och vill helst ha en fast punkt, WiFi, AC och en bra toa... Ja ni fattar.

Efter en heldag i solen och paradiset, tog vi oss sakta och försiktigt med Pap som Chaufför tillbaka till Khao Lak, och vi som var lite motståndare till olika typer av Turer, har nog fått omvärdera det lite, vi har fått sett och upplevt mycket mer tillsammans med Pap, än vad vi skulle ha sett om vi tullat runt själva med en taxichaufför som talar knagglig engelska.... Dock har vi valt att tacka nej till erbjudandet om att fira nyår tillsammans med Pap och Nut, givetvis mot betalning, vet inte om det är oförskämt, men så fick det bli i alla fall. De får fira sitt når tillsammans med sin familj, utan att behöva passa upp på oss, det är så vi känner, och vi är ju lite enstöriga av oss som ni vet :)

Nu är vi ju som sagt halvvägs genom vår semester, och vi har inget mer inplanerat, vilket känns skönt. Vi har sett en massa, handlat en del, bla nåt grönt och nåt svart som efter frågats :)

Idag får det bli stranden.....
Igen....

Och som han sa, han min man, "Det är för jävla gött hele tia, de blir som ett enda tomrum när man kommer hem"