Normaltid!

Efter att ha genomlidit, årets längsta helg, både utan nikotin och Champix, annars två ganska fina dagar, även om söndagen blev olidligt lång.....

Så är det nu måndag, med mörker ute, (vem sa att det blir ljust på morgonen, med normaltid...) bilen är packad med ett lass från logen, för att lämnas över till nyanlända i Arvika i eftermiddag.
Matkasse ska hämtas å Coop, en packe böcker från Bokus, fick jag avi om, som också ska hämtas, fast då på nöjesbutiken......

Jo, normaltid, som sagt, allt är så normalt.....
Utom min kropp......

Kroppen liksom killar, det killar i halsen (vill hosta) det killar i skinnet, jag är varm och ömsom kall.....
Fotleden bråkar..... Gummistövlar på knöliga gärden är ingen hit.....

Jag känner mig ledsen, som om jag tappat bort nåt? Livet?

Nåja, det är bara åldern, och det kan hålla på länge, tröstar mig den ena efter den andra.......
TRÖSTAR???

Jag vill ha mitt liv nu!
Inte när det här tillståndet gått över, då sitter jag väl här ensam, utan vänner, familj och arbete.....
För hur kan man stå ut med en sån här grinkärring?
Att man dessutom passar å att sluta röka, mitt i den här soppan, jo det kallar jag smart....
Eller nåt?!

Åsså kallas det NORMALTID??

(Och nej, jag vill inte diskutera, vare sig mina kroppsliga känslor, klimakteriet, rökstopp eller andra nära-kroppen grejer.... Det räcker så bra att bara känna dem, utan diskussion)