Det är väl nu man ska vara som en marskatt!

Eller inte, jag är ju lite för gammal :)

Nåja, vass, och med en oförmåga att dölja känslor, är jag ju ändå....
Och jag önskar att jag kunde skriva att det går över, men det gör det knappast, är man femtioett år, snart femtiotvå, så får man nog bara acceptera att man är som man är....

Och att sluta röka, sluta dämpa sina känslor med ett nervgift, just nu, var nog ingen bra idé!
Jag lägger helt ner det!
Blir jag sjuk, eller till och med dör av det, så blir jag det, och har i alla fall varit så nära normal som möjligt.

Det är Mars!
Vårmånad?
Eller typ sista vintermånaden, det ska ju faktiskt bli kallare nu igen, efter någon vecka med varmt och skönt väder. Funderar på hur det blir om man bor på andra sidan jordklotet, där det faktiskt är högsommar vid den här tiden?
Hur är det, Tilda, blir man vårgalen även Down Under?!

Funderar ibland, vad det är för fel på mig, och min stora trut, varför kan jag inte hålla snattran, tänk vad jag beundrar er andra som klarar att på ett mycket sofistikerat sätt kan hålla tyst, inte visa vad ni känner, trots att jag på nåt sätt vill tro att även ni får "citronkänslor" i ansiktet, att klumpen i halsen växer och att ni helst av allt skulle vilja grina högt och ljudligt, för att få ut frustrationen ni känner!
Jo jag har blivit duktigare, kan klistra på ett leende, men stoppa mina tankar och hålla inne de där förlupna orden, som kommer både via munnen och fingrarna, det är fortfarande svårt, och kanske kommer jag aldrig att lära mig det.
Sofistikerad dam........
Sofistikerad, soffiserad, soffpotatis???

Äach, glöm det jag skrivit, nu förlöpte fingrarna igen.....
Jag är ju också specialist på att tycka synd om mig själv, klanka ner på mina förmågor, när jag känner mig okunnig, och övergår i någon typ av värdelöshetskänsla.....

Önskar mig bara öppenhet, tydlighet och ärlighet....
Kanske börjar det med mig själv, om jag är öppen, tydlig och ärlig, fast allt ligger ju i betraktarens ögon, kanske är de jag möter och upplever slutna, öppna och ärliga, faktiskt det, i sina ögon och i sin verklighet, och kanske äe det där jag brister, att jag klistrar dit min förutfattade bild....

Men om jag är brutalt öppen, tydlig och ärlig, klarar människor runt omkring mig mer av den varan, eller bör man hålla sig i sin roll, för att inte såra, för min ärlighet utgår ju från min verklighet, och den stämmer ju inte alltid överens med alla andras....
Vi har ju olika världsbilder, eller hur?
Och vi är olika, det ska och måste vi respektera!
Man kan heller inte älska alla, och lika lite vara älskad av alla.....

Nåja, allt går i cykler, och är man snabb som jag igenom, så blir det extra jobbigt att bli nedknuffad i 3:e fasen för att man plötsligt inser att allas processer inte ligger helt parallellt, vi har olika bilder, förväntningar, förutsättningar och det är bara att acceptera och hantera.
Anpassa helt enkelt.

Fortsätta ställa frågor, acceptera att saker tar tid, göra sitt bästa, våga ha fel, vänta in, dämpa.......
Släppa sina överdrivna förväntningar...
Släppa ut marskatten och låta den löpa till skogen.....
Klarar den sig, så kommer den tillbaka rikare på erfarenheter, när känslorna lugnat ner sig, annars är det ingen katt att ha.....

Ah vad jag behöver en katt, alltså!
Och en cigarett......
Och någon som sparkar mig på smalbenet när det behövs!
Kan någon av er hjälpa mig med det?

Ja, hur ska man sammanfatta?

Underbara Mia Skäringer!

Jo vi såg, hörde och drabbades av henne under gårdagskvällen.
Och att försöka sammanfatta en känsla, en upplevelse, ett jävlaranammaslag rakt in i mänskligheten, det går inte.

Ämnet är aktuellt, drabbande, kvinnligt och underfundigt. Och denna människa gör det begripligt!
Tror dock att de människor som skulle behöva höra hennes budskap, inte går dit, det är nog vi redan frälsta som betalar flera hundra för att få skratta, lyssna till hennes underbara röst och få bekräftat att vi måste uppfostra våra pojkar till människor, ta hand om våra döttrar och vara oss själva!

Tack, Plupp och Söta S, för att ni ville dela den här upplevelsen med mig.
Nu måste jag lyssna ikapp podden!
Och jag skulle älska, Mia Skäringer tillsammans med Anna Mannheimer på scenen!

Varför är man alltid mest effektiv på lördagsmornar...

Vaknar fem!
Stapplar upp, på med morgonrock ute med Betty och dagens första cigarett intas.
Ute är kallt några minusgrader och frostnupet i gräset, det frasar under sandalerna, de bara fötterna fryser lite.
In i stugvärmen där kaffet är klart, tur Stora O ska jaga idag och redan satt på kaffe!
Häller upp en rykande kopp kaffe, fyller upp med grädde och njutningsfullt tar jag min första klunk, inte för varmt, inte för kallt, precis så där lagom drickvarmt som jag vill ha det.
Startar datorn och kikar på telefonen, något kan ju ha hänt under natten, i det privata livet eller på jobbet.
Plupp har messat att de kommit hem ordentligt från Ullaredsresan, trötta men nöjda vid 22-tiden, då sov mamman redan gott.
Ett tillbud registrerat på jobbet, att ta tag i och nyheten om den sibiriska näktergalen som sett inne på fabriksområdet sprider sig över världen.

Söt liten pippi, som nu tydligen finns just på min arbetsplats och det är första gången man sett den i Sverige. Stort.

Kaffet har snart blivit lite för kallt för att vara gott, jag häller upp nytt och arbetar en stund med tillbudet, skaffar lite bilder, skriver lite, och gör det jag kan göra här hemifrån.
Stora O far iväg för älgjakt under dagen, och det packas och steks ägg, pratas lite, och betalas för en app.

Förbereder dagens planerade vigsel, gör ett vigselbevis, ett protokoll och fyller i alla papper, så det är klart.
Vattnar alla blommor, det tar en stund för nu är de alla inne, nåja inte alla pelargoner, de flesta av dem sover vintersömn i jordkällaren, men några får vara inomhus under vintern.
Bär ner den fulla tvättkorgen i tvättstugan, och fyller dagens första maskin, helgerna är ju tvättdagar.
Får med mig dagens vigselstass upp också, svarta jeans, mörkblå top och svart kavaj, blir det.
Måste få hjälp av Plupp att fixa till håret innan dess, om det blir slutförande av dreadsen eller en provisorisk fläta, det återstår att se när hon vaknat. Kl 15 är vigseln så före 14 måste det vara klart. Messar henne om det, men får inget svar, hon sover nog än....

Måste också rensa ur hörnet vid trappan, där har jag haft en säck hundmat stående, och Bettys ökade aktivitet runt den säcken, som jag nu flyttat, gör att jag misstänker ytterligare en musgömma med hundmat där.... Kanske har de byggt ett hus i en gammal sko, där finns skor.....
Beväpnad med dammsugare och en terrier som sällskap ska jag väl klara att fixa det själv, men kommer det en mus, då dör jag nog lite....

Nja, den är söt, jag vet, men jag gillar dem inte.....
I alla fall inte när de springer runt i mitt hus, eller sitter döda i en fälla....

Fortsätter mitt morgonarbete, med att rädda en fetbladsväxt som glömts ute i uterummet, och en Ingefärsrot får också ny jord och en mindre kruka.
Disken ropar på mig också, så det är väl bäst att jag tar den, ska bara sätta på mig ett par mjuka brallor och en tröja.
Men det brukar vara så att när jag kommer ur sovarstassen och hänger upp morgonrocken, så försvinner lördagseffektiviteten, kanske sitter det i morgonrocken, undrar om man kan ha en sån på jobbet också?

Hur tillbringar ni era lördagsmornar?

Att man aldrig lär sig!

Att man kan bränna sig, i Australien, På Kap Verde eller i Thailand, det är ju kanske mer accepterat, men att man lyckas den första lediga och soliga dagen, vid Norra Nästjärnet i Värmskog......

Nåja, solen sken, det var varmt, men lite blåsigt, jag packade min lilla väska med bok, filt, solbrillor, läsglasögon, vattenflaska, cig och mobiler, tog en av solstolarna med mig ner till soldäcket och Stora O kom ner med dna till solsängen.
Först sopade alla alkottar, små pinnar och löv bort från däcket, sen ställde vi upp både solstol och solsäng, och som en blek valross, tog jag plats, med min bok.
På solsängen med en kudde under bröstet läsandes "Brobyggarna" Av Jan Guillou, lagom varmt, lite vind och vågskvalpet, gjorde att det var ganska skönt att bara vara.....
Någon stund även liggandes på rygg......

Och ja, ni fattar....
Jag smörjde mig inte, tänkte nog inte att jag skulle orka ligga stilla så länge, det är alldeles för många andra saker som pockar på här hemma, gräsklippning, trädgård och jag ska ju så också.
Men, nu blev det en heldag, läsandes i solen :)

Härligt under dagen, mindre härligt nu, när kroppen intagit en lätt nyans av vinrött....

Att man aldrig lär sig!

Sommarvarmt, eller hur gör man med kroppen?

Beach 2018.....
Gömma sig i vassen, eller vara stolt över den kropp man har, ja man kan ju fundera?
Kort, lite lagom rund, färgen är lätt blågrå, det finns ett och annat hårstrå på fel plats, dvs inte på huvudet, ja det är jag....
Passformen på trosorna har vi ju varit inne på tidigare, och om vi översätter det till bikini... Ja ni fattar...
Iofs har det inte så mycket att göra med att behaga någon annan, bara att jag själv känner mig bekväm, fast visst är man präglad av hur andra ska tänka?

Ungefär som igår, när mina svarta byxor var riktigt skitiga av att ha travat över det nyharvade gärdet och även de blå var otvättade, så jag fick ta de rosa....

De rosa! 

Gissa hur många kommentarer om mina färgglada byxor jag fick under dagen...
Nåja, de är sköna och har två stora fickor, att kunna ha telefoner och annat skrufs i, när jag rör mig i produktionen, och det behöver jag nu när värmen kommer, och det blir för varmt att ha jackan på sig hela dagen.....
Alla kommentarer kring de rosa byxorna resulterade i att jag beställde två par nya, fast svarta... Kanske för att slippa kommentarerna, kanske för att det "passar" bättre..... För vem?

Nåja, åter till sommarkroppen, den där bleka man ska klä av och försöka lapa D-vitamin med, de här soliga dagarna som är alldeles för få i vårt kalla land. Den där kroppen som ska prydas med brunt slätt skinn i en minimal bikini....
Nej, jag har inte brunt slätt skinn, mitt skinn är mer grisrosa, med inslag av gråblått, jo, det är iofs slätt, men liksom i utspänt läge, det finns lite för mycket innehåll innanför om man säger så, men det kan ju iofs vara bra att ha, om jag skulle bli allvarligt sjuk eller så....
Jag vet.

Nåja, nu är det fint väder, solen kämpar fram, och bryggan är grymt lockande, och bryggan är bara min egen, där kan jag sitta naken om jag vill, och inte en jävel behöver bry sig om ifall min kropp är enligt alla konstiga kroppsideal eller inte, jag lapar sol och D-vitamin bara för att jag vill, och för min egen skull.
Och om det skulle råka ramla över en och annan lite extra korv över kanten på bikinitrosorna, eller om tuttarna väljer att skvalpa runt i bh:n, så är det bara jag som märker det, och egentligen bryr jag mig inte alls, eller gör jag det?

Ja är inte bitter, ja är sjuk.....

Några av er var med mig för nåt år sedan, när jag stod till arbetsmarknadens förfogande, dvs ofrivilligt utan arbete, utan sysselsättning, arbetslös med andra ord.
Eller ofrivilligt? Jag valde ju faktiskt själv att avsluta....
Det var troligtvis de värsta 11 månaderna av mitt liv hittills, och förhoppningsvis slipper jag uppleva nåt liknande igen.
Nja, säger ni alla nu, ni som kanske förlorat någon närstående och inte tycker att arbetslöshet är nåt alls, eller ni som har någon allvarlig sjukdom, eller bara mår skit, det finns värre saker. Ja jag är övertygad om det, att det finns värre saker än att vara arbetslös för några, men för mig var det grymt jobbigt.
Men va nu då, du är ju inte arbetslös nu? Du har ett fantastiskt jobb att få återvända till varje dag? Du har underbara kollegor som man bara måste älska och dina medarbetare ska vi inte tala om, de är helt fantastiska!
Ja, ja, ja, jag vet, jag har ett jobb, som jag älskar, många härliga och underbara kollegor, medarbetare som jag avgudar.
Jag är en del av ett sammanhang, ack så viktigt för mig!

Men nu är jag ofrivilligt sjuk! Ja, ofrivilligt!
Men ingen är väl frivilligt sjuk?
Nej, men erkänn att även du någon gång haft tanken, va skönt det skulle vara att vara hemma en dag, en dag extra, jag tycker själv att det är ganska skönt att få ta helgen efter en lång vecka, att få landa i mina tankar utan nya intryck, att få reflektera, sortera det som rör sig, som behöver sorteras. Jag har tänkt tanken....
Det erkänner jag!
Men när det väl händer, utan att man tänkt tanken, som jag iofs aldrig låtit få fäste och genomfört, då är det bara skittråkigt.
Alla de där tankarna som ska sorteras är redan sorterade och ett vankande i huset, i tanken och i idé-träsket som finns djupt i min hjärna, gör att det blir ett ältande, ett funderande, ett spekulerande i både det ena och det andra. Och det föder frågor, ibland bra frågor, ibland ironiska, ibland är de sarkastiska och det kan bli bittra tankar.
Det roliga med mina tankar är att får jag ur mig dom, kan dela dem med någon annan, då blir de oftast inte vare sig bittra, ironiska eller sarkastiska, men stannar de där inne och bearbetas i en uttråkad hjärna, då blir de hemskt bittra.....

Hold Your Horses!
De tankarna ska man behålla för sig själv, för de kan göra mer skada än nytta ibland, fast det vet man ju iofs aldrig.....
Och stackars kollegan som får stå ut med att få många av dem via mail och sms, när han egentligen mycket hellre skulle vilja ha en arbetande kollega på plats än en bitter en som är sjuk och frånvarande......
Nåja, nu vet han att jag inte är mer bitter än vanligt (hoppas jag), och att de där tankarna kommer och går, kanske hos oss bägge, och är man sjuk får man väl vara lite gnällig?
Ja, gnällig, men stoppa bittertankarna från att få fäste, de har ingen plats här, ge plats för spontanitet, visioner och entusiasm.....

Nej nu får jag rycka tag i kragen, och jobba på flåset, för det är bättre att vara frisk på jobbet, än sjuk hemma, eller hur?!

Det här blev väl ett väldigt konstigt och svamligt inlägg, men det bjuder jag på.....
Jag är ju sjuk.....
Eller?!

70 kilo tant....

Oj, jag råkade ställa mig på vågen!
Både sonen och mannen testade den under helgen, så jag tänkte inte vara sämre...
Och jag blev lika förvånad som de, det är nog nåt fel på vågen, för både maken och jag är några kilo för mycket för att komma i det vi fick skräddarsytt i Thailand, och det är bara fem månader sen....

Nu är frågan vad man ska skylla på?
För jag kan ju omöjligtvis ha ett eget ansvar för varför vikten gått upp?

Det måste vara:
Den där latmasken som hellre låter Betty springa lös och motionera sig, än att jag raskt promenerar med henne....
Den där som inte orkar ta tag i träningen, trots att den finns på nära håll och är billig, fast den är ju inte i sportklubbens regi längre.....
Den där som fyller upp min kaffekopp med en tredjedel grädde, många gånger om dagen....
Den där restaurangen på jobbet, som erbjuder för stora portioner, för god mat, och det är för enkelt.....
Den där som tar upp min tid och gör att jag inte gör mitt Yogapass varje dag....
Den där som hellre sätter på TV:n.....

Eller hur var det nu då?
Har vikten någon egentlig betydelse om jag mår bra?
Om det råkar kika fram nån liten extra korv mellan byxorna och tröjan, vem bryr sig?
Gör du?
Kläderna finns att vara bekväm i, klänningen från Thailand passar, och kanske till och med sitter lite bättre.
Jag är samma person inuti.
Och träningen är ändå inte rolig, jag behöver inte den för att träffa folk längre, jag träffar alla de jag behöver på mitt underbara jobb.

Just accept it, jag är femtio, jag är en 70-kilos tant, och jag är jag, bara för min egen skull.
Eller hur?!

Kan du köpa nya batterier till min smarta våg, Stora O?

Vems förväntningar?

När jag på fjärde dagen av min fyradagars ledighet, som jag mest tillbringat i hostande febertillstånd, konstaterar att jag "bara" tvättat två maskiner tvätt......

Vadå bara? Två maskiner tvättade, är två mer än vad någon annan i familjen gjort på månader, och definitivt fler än vad en sjuk man skulle ha gjort....
Nej jag klagar inte på Stora O, och heller inte på Män i allmänhet, jag funderar bara över mitt eget konstaterande.... Det är ju ingen annan som sagt till mig att jag "måste" göra vissa saker, det är ingen annans förväntningar på mig som gör att jag gör vissa saker, bara mina egna....

Som när jag sätter på TV:n, lite så där i hemlighet när huset är tomt, som om jag gör det i smyg, för att det inte skulle vara tillåtet att ligga i soffan och bara slötitta på nån smaskig serie...
Tillåtet för vem? Vem skulle kunna säga att jag inte får?
Varför får jag nån typ av dåligt samvete?
Jag är ju för tusan femtio år, och bestämmer väl själv om jag ser på 10 avsnitt på en serier, på en kanal som jag betalar för varje månad, dyrt dessutom, och vem skulle titta på den och få valuta för de pengarna om inte jag?
Varför får jag känslan av att vara en fet latmask som bara ligger framför TV:n utan att göra nåt nyttigt och värdeskapande?
Ingen har sagt det till mig, ingen har klandrat mig för det, ingen har påpekat att det kan vara skadligt...
Ingen annan än jag själv.....

Kanske är det så att det är mina egna värderingar, skapade djupt ner i mitt undermedvetna redan i barndomen, som säger att man ska vara nyttig, för andra?
Tänk att det ska vara belagt med skam att göra nåt man bara själv vill?

Det blir motsägelsefullt för mig, när jag ibland, eller ofta får dåligt samvete bara för att jag är onyttig, eller är onyttig? Känner mig onyttig?
Jag som alltid förespråkar att göra det som känns bra!
Man är alltid sig själv närmast... Eller?
Dömer jag mig själv efter vad jag anser om andra, kan det vara så att jag själv inte tycker det är okey att andra "bara ligger på soffan och käkar praliner"?

Eller som Stora O sa alldeles nyss "Du behöver absolut inte tänka på dina fönster" med sarkasm i rösten. Nu vet jag att han sa det för att vi pratade om det här just, men visst är det precis det jag känner skam för, att tro att han och andra förväntar sig nåt annat av mig än det jag faktiskt presterar just nu.

Nej hörrni, vi slutar tänka på vad vi tror att alla andra förväntar sig av oss, och gör det vi själva vill, för det är ju mina egna förväntningar som betyder nåt, eller hur?
Och jag är övertygad om att någon dammsuger golven när det kryper fram dammråttor ur hörnen,  plockar i diskmaskinen när glasen är slut i skåpet, eller kör den där tvättmaskinen när kalsongerna är slut i garderoben....

Stora O, gick med stolta steg in i mancaven för att se några avsnitt på en serie, så jag gör det samma, sjunker ner i soffan, drar igång den dra kanalen jag betalar för varje månad och ser de sista avsnitten på "The Leftovers" och skiter i om någon tycker jag är onödig, och skulle det komma någon, behöver jag inte alls ursäkta att jag valt just det idag, eller hur? För skulle det vara så att någon verkar ta illa upp, är ju det deras problem, inte mitt, eller hur?

Det är fredag!

Arbetsveckan går mot sitt slut, ännu en vecka som gått i snabbare tempo än vad som egentligen kanske är nyttigt för tant, men det är kul, jag trivs och jag utvecklas förhoppningsvis på något sätt.

Bara en fredag kvar, sen ledig i fyra dagar, fyra dagar som förhoppningsvis kommer att innehålla en massa av det som jag gillar, trädgård, familj, sjunga lite och sova.....
Och, Mia & Anna, jag har fortfarande några avsnitt kvar att lyssna ikapp.....

Just idag den här fredagsmorgonen, när jag har en timmes extra sovmorgon, som jag inte sover på, utan bara sitter i morgonrocken och känner efter om jag är på väg att bli sjuk eller inte.....
Känner en konstig känsla i halsen, som om jag har ett litet litet strå av kattpäls på tvären straxt nedanför svalget, det blir också lite varmt i övre högra delen av bröstkorgen när jag hostar av att det lilla lilla strået retas.
Att röka är ju ett måste men även då känns den där varma lite stickande känslan i bröstkorgen...

Termometern stoppas in i armhålan och visar 36,2....

Knappast feber, men varm och konstig känner jag mig....

Kanske har det bara varit mycket på jobbet, eller hemma, vem vet.....

Jag måste nog googla....

Temperaturmätning i armhålan (axillen)

Axillär temperatur är inte lämplig för att bedöma kärntemperatur på större barn eller vuxna, eftersom den mäter hudens temperatur (perifer temperatur). Mätningen påverkas av termometerns placering, armhålans fukt, mängden underhudsfett och omgivningens temperatur. Axillär mätning kan dock användas på spädbarn under tre månaders ålder.

Hoppsan det är tydligen inte tillförlitligt att mäta där.....

Nej jag tänker inte mäta någon annanstans....

Det är mer hur jag känner mig som avgör hur jag mår....

Fredag som sagt, en arbetsdag till, innan det är dags att ladda lite batterier så här på våren :)

Ha en riktigt bra dag och helg!

De där med att vara 50....

Jo jag har ju varit det några månader nu, typ fyra eller kanske fem, det beror lite på hur man räknar...
Ålder är ju bara en siffra, jag vet det och det är hur man känner sig som är det viktigaste, men den där kroppen har liksom inte fattat att jag känner mig mer som 34 än 50+.....

Ta tex det där med trosor....
Nåja jag ska inte gå närmare in på min undre del av kroppen, men något har liksom hänt.
Jag har aldrig gillat såna där nyfikna trosor, ni vet den där sorten som liksom på ett nyfiket sätt kryper in och kikar rätt in i hela härligheten, de där trosorna, vars kant man ständigt får försöka få tag i genom de tighta jeansen och liksom dra ut och åt sidan, för att inte behöva ha nåt som kilar in sig och kikar, det är inget nytt, men något har hänt med kroppen, som gör att även de trosor som tidigare varit sköna, hållit sig där de ska, börjat bli nyfikna....
Inte ens de enkla vardagstrosorna från Newbody funkar längre.....

Och det är ju inte så att de är stringtrosor precis, men på något sätt är de plötsligt för smala där mitt under, och korvar ihop sig där och bak i rumpan....

Nåt annat som också uppstår är att de rullar ner under magen, den hänger liksom över om ni fattar....

Så in i höskan och rumpan, under magen.......

Inte alls skönt om ni frågar mig!

Jag har mer fått gått över till trosor av en annan modell, höga i midjan, med små ben, mjuka, helst av Bambu....

Typ....

Inte det sexigaste som finns på marknaden, men jag har dem ju mest för min egen skull, och knappast för att behaga någon annan längre, ja ni fattar.....

Det finns några små irriterande avvikelser även med de höga, mjuka sköna trosorna....

Det är inte speciellt snyggt till låga jeans, ni vet de där låga som nästan ska visa stjärtskåran där bak. Att det istället för en lite tillstymmelse till rumpa, sticker upp femton centimeter troskant, tror jag knappast tilltalar någon, inte ens mig själv, och fram ska vi ju knappast parat om, jeansen hamnar under den där magkanten, trosorna går över och det bildas en bambuklädd korv som ligger som en matrona under naveln.......

Nej tacka vet jag mina tantjeans, höga i midjan, täcker hela trosan, och hela magen får plats på rätt ställe liksom.....

Jo det händer nåt med kroppen när man blir äldre... 

Typ Femtio.....

Lika bra att vänja sig vid att allt liksom ramlar ner, hänger och blir löst.....

Hakan....

Rumpan.....

Låren....

Magen.....

Mungiporna......

Suck!

Man får väl klä sig där efter....

Det finns ju sånt som håller in, lyfter upp och tightar till.

Men hur gör man med hakorna? Nåja det blir väl ett senare inlägg.....

Jagat bort alla monster....

Nu tror jag minsann att alla monster är bortjagade, både mina egna och de vi verkar ha i trädgården under nätterna....

Mina egna är som troll, de bara sprack när jag plockade ut dem i ljuset.

De där vi har i trädgården däremot, de hör jag bara när de hoppar över staketet, efter att terriern påbörjat sitt "God Morgon - Här kommer jag" race varje morgon! Och vet ni det räcker inte med ett race, hon springer nog typ ett par kilometer längs staketet varje morgon, och jag går sakta i en mindre cirkel runt huset och liksom följer med henne runt, nåja, inte i samma tempo dock....
Vem orkar springa några kilometer i idiottempo klockan fem på morgon liksom om man inte är terrier?
Nåja man får vara glad för det lilla, bara en morgon av många har hon hoppat efter dem och röjt runt på byn.....

Så Glad!

En varm känsla sprider sig genom kroppen, en känsla av glädje, av lycka, av att vara nöjd med tillvaron.
Plötsligt står jag där i köket, på väg att stänga kylskåpsdörren och den där känslan kommer över mig. Och det slår mig, som en blixt från klar himmel.
Jag är Glad, jag mår bra och anledningen är att jag får spendera varje dag med det som jag tycker är roligast att syssla med.
Mitt Jobb!

Mitt jobb är inte lätt, jag hinner inte allt, och allt är inte roligt att utföra, men när känslan är så där positiv så att man känner sig lätt i kroppen, munnen har lätt att le, stegen är enkla att ta och man bara finns och får finnas.
Då är det enkelt....
Och roligt.....
Och spännande...

Ja, jag ska försöka att ha tråkigt också, jag vet att livet inte bara är kul, men just nu kan jag väl bara få njuta?
Och att jag njuter och mår bra, retar säkert nån, men det skiter jag i!
Det gör jag faktiskt!
Jag har världen roligaste jobb att åka till.
Idag...
Imorgon....
Nästa vecka.....
Alla dagar!

Men jag vill, och för mig räcker det länge!

Det blir bara bättre och bättre!

Missade ju att fira min ett-årsdag på Stora Enso med er!
Grattis till mig!
Till att jag har världens roligaste jobb, de underbaraste kollegorna och bästa medarbetarna!

Jag kan inte allt n, det händer hela tiden nya saker i den här världen, och frågan är om man någonsin blir fullärd och har varit med om allt....
Men allt eftersom att tiden går, och den går fort, så blir det bara bättre och bättre!
Och jag älskar att jobba!
Tur att Stora O är av samma åsikt :)

Nu är det fredag, och det är dags att ta sig till jobbet via vårdcentralen i Vålberg.
Liten underredsbehandling står på dagens besöksagenda för tant.

Ha en go helg allihop!

Summering 2017

Ja så kommer dagen då man ska försöka summera ett helt år...
Ett år med både glädje och sorg men ändå ett av de gladare åren i mitt liv.

Jag startade året med att få ett nytt jobb, en alldeles underbar kollega och en hel massa nya helt fantastiska medarbetare!
Nog för att det är lång resväg, kör ca 11 mil om dan, men det är det absolut värt när man trivs och känner att man hittat en arbetsplats som både är transparent, öppen och framåt. En arbetsplats där jag får vara mig själv, ha idéer, och utvecklas både som ledare och människa.

 Jag påbörjade också i början av året en skrivarkurs på distans via folkhögskolan Hola, en kurs i självbiografiskt skrivande. Kursen kommer inte att resultera i någon utgivning av någon självbiografisk storsäljande roman, men har gett mig en hel del tips kring mitt skrivande och förhoppningsvis även gett utveckling av bloggskrivandet.
Den har också gett mig tid att reflektera över händelser i livet som jag behövt bearbeta samt att man inte behöver tänka efter så himla mycket och göra det så krångligt när man skriver. Två terminer blev det, och nu finns massor av små texter, som jag kanske delar med mig av så småningom, vem vet.

Året har också innehållit en del hund, både glädje och sorg.
Juli månad var månaden när vi fick låta Ebba gå över regnbågsbron efter ett rikt och långt liv. Ett svårt beslut att fatta, men som jag tidigare sagt, det är vi skyldiga dem, att ta det beslutet när den dagen kommer, oavsett hur ont det gör i ens eget hjärta.

I samma veva virvlade MayBee in i vårt hem med buller och bång, som en skänk från ovan tänkte jag då. Tyvärr så fungerade ju inte det fullt ut, utan vi fick några rejäla slagsmål mellan henne och Betty så hon fick följa efter Ebba till landet där de får vara precis hur som helst i november. Mitt hundägarego fick en rejäl knäck, men samtidigt så vet jag att vi gjorde vad vi kunde för att få det att fungera.

Att vänner betyder mycket, ja det förstår man när man verkligen behöver dem, det här året har jag förhoppningsvis behandlat mina vänner bättre då jag själv mått mycket bättre. I slutet av förra året hittade vi en ny vän i Afrika, en vän som vi haft fortsatt kontakt med, och kommer att ha.
En liten hundvän har jag ju, som förgyller mitt liv, då och då, och min bästa vän, som till och med använder stråhatten från Australien, i alla fall när jag säger till henne :)
Åsså hela högen med vänner, som gratulerade mig inför min femtioårsdag helt oplanerat i Gula villan, bland musbajs och byggmaterial fikade vi och det var nog mitt bästa födelsedagsfirande tror jag.

Året har också get mig möjligheten att få möjligheten att viga ett antal förälskade människor! Att genom mitt förordnande låta dem bli man och hustru.
Ett uppdrag som är mycket hedervärt och det trålar av så mycket glädje och kärlek, både i de mötena som vi har innan då vi planerar deras egen stund och vid själva genomförandet!

Min lilla bil, Mini Coopern, som varit med mig både till Arvika, Åmotfors och Skoghall, som följt mig genom glädje och sorg, valde att kasta in handduken, och stannade en gång för mycket tillslut.

Med lite sorg i hjärtat tog jag farväl av den, men fick möjligheten att köpa en lite större. nyare och säkrare bil, för resor i huvudsak till jobbet. Så välkommen BMW X1!

Året har också innehållit en hel del andra fritidsaktiviteter, även om mycket av tiden har gått åt till att komma in i nya jobbet.
Vi har fortsatt greja på Gula Villan, och avstyckningen blev äntligen klar i somras.

Jag har plockat en hel del svamp....

Och jag har läst en hel del böcker...

Vi avslutade ju det förra året 2016 med en resa till Kap Verde, Afrika, där vi firade Stora O:s femtioårsdag, och vi kunde ju inte vara sämre än att vi reste bort även på min femtioårsdag, för femtio har jag fyllt i slutet av året, tant har liksom gått över på dösidan av livet....
Vi bokade en resa till Thailand, Khao Lak, och med lite skräckblandad förväntan reste vi dit i slutet av november. Skräckblandad för att jag minns Tsunamin som en händelse i världen som satte ganska djupa spår i mig just då, inte för att jag var där, eller för att jag miste någon nära, kanske mest för att det var en sån intensiv medierapportering och att det plötsligt kom så nära och blev så påtagligt just då.
Nu var det i alla fall vår tur att besöka sagolandet Thailand.
Och det var ett sagoland, helt underbart och klart ett land jag gärna skulle besöka igen.

Att få tillbringa sin femtioårsdag, med den man älskar, på en varm strand, där havet är badbart utan för höga vågor, solen skiner, maten är god och billig och människorna är helt fantastiska. Ja man kan knappast begära mer.....

Nu går vi in i det nya året 2018, och jag hoppas det blir ett lika utmanande och spännande år som det vi nu lägger till historien.
Jag hoppas att vi får vara friska, att vi kommer vidare i vårt Gula Villa projekt, vi kanske till och med kommer fram till vad vi ska ha det till :)
Att mina barn får må bra, göra det de vill och att Tildas planerade resa hem till Sverige i sommar blir verklighet.
Att vi får möjligheten att resa även i år, Australien, Nya Zeeland, Sydamerika eller kanske Thailand igen....

Jag hoppas också att just du får ett bra 2018!

Så:

Önskar jag just dig!

Kan man längta till jobbet?

Så här efter nästan tre veckors ledighet, på den allra sista av de lediga dagarna börjar jag gå in i jobbmode igen.
Jag läser ikapp mail, 179 stycken, försöker komma i kapp när det gäller sms, jag hade ju varken jobbdatorn eller jobbmobilen med mig, så det blir lite att uppdatera.
Jag vaknar tidigt, ungefär vid samma tid som klockan normalt ringer, när jag ska jobba, och det är ju knappast någon idé att somna om då, bättre att vara i rätt tid, när måndagen kommer liksom.
Jo, jag längtar nog lite till jobbet faktiskt, det finns liksom inte så mycket att göra här hemma, när man tvättat allt, städat lite, tittat på alla sina bilder, skrivit ikapp de sista inlämningsuppgifterna till skrivarkursen...

Skrivarkursen då? Jo den är slut nu, vissa i gruppen ska fortsätta ytterligare en termin, men jag väljer att inte göra det, dels så känner jag inte samma lust inför kursandet nu, som jag gjorde när jag startade den, och det blir lite samma samma, jag behöver lägga min tid på att skriva det jag vill skriva utan att ha uppgifter från kursen som hänger över mig.
Och vad vill jag skriva då?
Ja det kan man fråga sig, att utveckla det här forumet, kan ju vara en bra start, att titta på allt det skrivna material jag redan har, och försöka sammanställa det å nåt sätt.
Kanske kan jag berätta om Bettys bravader, vore kanske kul att sammanställa allt det med "hennes röst"
Kanske kan jag någon gång sammanställa alla mina erfarenheter på min jobbresa.
Eller varför inte skriva ner alla dråpliga händelser man varit med om tillsammans med Stora O....

Nåja, den som lever får se!

Nu är det dags att återgå till jobbet i morgon i alla fall och den stundande julen står för dörren, så det blir även en del ledigheter att se fram emot, helgerna kommer ju, först Jul, sedan Nyår och trettonhelg, sen springer tiden snabbt mot sommaren!
Åsså ska man väl börja planera nästa resa? För en ny resa blir det, var har jag ingen aning om, men Thailand var fantastiskt, så dit återkommer jag gärna!
Och vädermässigt är det stora kontraster mellan de två platserna jag befunnit mig på under december....
Och att gå från det här:

Till det här:

Nja det känns ju så där, även om det är fint om Julen är vit, både vädermässigt och alkoholmässigt :)
Och om jag längtar tillbaka allt för mycket kan jag ju faktiskt vårda och plantera de små fröer, jag fick med mig hem......

Ska bara köpa såjord först, det där med fröer är alltid lika kul, ibland blir det ingenting och ibland blir det nåt som sedan dör.... Men man måste ju prova!

Hoppas ni får en fin Söndag, jag ska förbereda mig mer mentalt för att börja jobba i morgon, och jo jag längtar efter alla mina underbara arbetskamrater!

Hösten, katten och 100 år.

Hösten är här!
Jag tycker om höst!
Frisk luft, lagom varmt, nåja lite regn också, som ibland står som spön i backen, som gör att jeansen blir blöta när jag är i skogen. Regn som gör att skogens läckerheter ploppar upp ur marken som svamp......
Och lite har det blivit under helgen :)

På lördagen blev det en megakasse, bänken full......

Och på söndagen, ytterligare en :)
Torken har fått bekänna färg under helgen, och min armbåge, som burit hem det från skogen....

Katten har flyttat, och det verkar gå bra, även om hon håller dem vakna på natten, Plupp sover med hörselproppar ;)

Inte helt enkelt att flytta en gammal dam, från utekatt till innekatt.....
Fast jag tror det är själva flytten som är konstig för henne, hon har ju helst varit inne även här, dock inte sedan Mae-Bee kom in i familjen :)

Åsså har vi varit på fest!
Så kul!
Massor av härliga Stora Enso anställda på CCC i Karlstad.
God mat, kul uppträdanden, dans och goa människor!

Kan knappast bli bättre!
Och hörrni, har jag berättat att jag gillar mitt nya jobb?!
Nio månader nu, och det är kul!

Meet Mae-Bee

Det här är Mae-Bee (uttalas Maybe, som ordet kanske på engelska) Stavningen har Tilda bidragit till, för visst ska hon ha ett lite Australiensk klingande namn :)

Nej jag vet att jag för några veckor sedan skrev att vi inte skulle ha någon mer Golden nu, men jag skrev också att skulle jag ha det så skulle jag ha en från Tomas och Veronica på kennel Wiggwills, en kennel helt i min smak, fina och levnadsglada allroundgolden, som passar mig helt perfekt.
Och som genom ett trollslag, eller som manna från himlen dyker möjligheten upp.

May-Bee, var hos sin förra matte och husse lite för intensiv, men mig passar det utmärkt, en Golden som vill mycket, är med på noterna och ung, snart två år gammal, och jag behövde inte valpperioden, vilken hade varit svår att få till med nuvarande livssituation.
Visst är det enklare att ha en hund "ända från början" men May-Bee är ju inte främmande för mig, och definitivt inte hennes förra matte och husse, så jag vet ungefär hur hon haft det, vad de gjort och vilka ambitioner de hade.

Även Stora O tycker det är okey och föll ganska pladask för henne, den kärleken är ömsesidig kan man säga, även om han just nu är mest uppfylld av sin motorcykel :)

Betty gör allt i sin makt för att tukta sin Gyllene "Lillasyster" vilket kanske går så där, hon ger sig inte, vill bara leka och det tyckte väl Betty var helt okey och ganska kul, första veckan, och även nu till och från, men lite lugn och ro kan man ju faktiskt ha också.....😉

Varför behöver man ha två hundar då?
Jo, ett hem utan en Golden, är ett mycket tyst hem, inte att de går runt och skäller eller så, men de låter, man hör deras andetag, deras tassar och de är ständigt nära.... Svårt att förklara, men efter att Ebba blev borta så har hemmet varit väldigt tyst och tomt och Bett blev ingenting, smög runt, lite deprimerad och framförallt väldigt ensam. Nu har hon sällskap, de blir ju en egen liten flock när jag jobbar, och det funkar bra. De blir ju överlyckliga när jag kommer hem, givetvis, men dagarna funkar och granarna har inte märkt av dem 😇

Nu ligger en spännande tid framför oss, med planering av träningsupplägg, vi måste ju prova en del, lydnad, blodspår, apportering m.m jag ska MH-beskriva henne och vi ska delta i den funktionsbeskrivning som Tomas och Veronica planerar för kullen.
Vi ska upptäcka världen tillsammans, med och utan Betty, men framförallt ska vi bygga på vår relation, att lita blint på sin matte och vice versa, är A och O, om man sen busar lite, och kommer lite för långt ifrån vid fotgående, knallar vid apportering, eller missar ett spår, det är mindre viktigt, relationen är i nuläget det viktigaste.

Det kan nog bli riktigt bra det här.
Och jag känner plötsligt samma känsla i magen som när Indra for runt som ett yrväder här, styrde upp och var nära matte hela tiden!

Kanske är det någon form av ängel som hjälpt mig till det här?
Den bästa femtioårspresent jag kunnat få!
Tack A & B för att just ni är ni, och att ni gett mig och Mae-Bee den här möjligheten!
Tack Tomas & Veronica, för att i tror på mig, och finns där om jag behöver hjälp!
Och Tack, Stora O, för att du aldrig tvekade 💗

Hemmet är komplett igen!

Midsommar!

"Vi åker ut klockan 12" Bestämde vi, och ja, klockan 12, satt vi hos våra goa vänner, tog en öl, nåja inte jag då, jag nöjde mig med nikotinet. Alla kylväskor och ryggsäckar var packade, med sill, färsk potatis, trangiakök, rödsprit, öl och kaffe. Extra kläder, filt att sitta på och ett extra litet lager av cigaretter.
Efter en promenad genom skogen, togs plats i båten, med flytvästar på givetvis.
"19 grader i vattnet" Oj, så varmt, men sugen på att bada var nog ingen av oss även om tre av vännerna faktiskt gjorde det medan vi andra kokade våra färskpotatisar med salt och dill på tre riggade spritkök.
Traditionell midsommarlunch på udden ute i Värmeln, där vi lagt till, intogs, Matjesill, potatis med dill, smör och salt, gräddfil och gräslök, gott knäckebröd med ost, gubbröra och en obligatorisk snaps.
Sen kom regnet!
Kaffet som vi bryggde på plats, intogs under en tall tillsammans med kladdkaka, jordgubbar och mandelkex, och vad är väl en midsommar utan regn, skrockade vi lite......
Tanken som slog oss, var när vi i början av vår gemensamma tradition, hade med alla ungarna och det badades, lektes och paddlades kanot. Nu för tiden är vi ett gäng medelålders, alla snart över femtio, och fortfarande utan barnbarn.... Men trevligt har vi och mycket lugnare, inga ungar som ramlar och skrubbar knän, inga gnälliga unga tonåringar som hellre velat umgås med kompisarna, inga bråk, och inga improviserade teaterföreställningar, där vi måste köpa biljetter och glatt klappa händerna gång på gång....
Man saknar det ibland.

När regnet blev för standardiserat, dvs det slutade inte som en enkel skur ibland kan göra, utan himlen var jämntjock av en grå massa och det strilade sakta, konstant, gjordes färden tillbaka till vännernas brygga, packade med de nu halvtömda kylväskorna, vandrade vi sedan tillbaka genom skogen, och återigen, satt vi där på deras veranda, med öl och cigarett...
Resten av vännerna anslöt, och en grillkväll med mat i massor, på inglasad altan tog vid.
"Vi har det för Jävla bra!" konstaterade en av vännerna.
Och det har vi, även om många av diskussionerna berörde dagens samhälle, krisberedskap om "kriget" eller ett längre strömavbrott skulle drabba oss...

Och när magen stod i fyra hörn, svullen och mätt av mat, sinnet uppfyllt av goda vänners sällskap, så for vi hem och dök i säng.
Och man kan säga vad man vill om det där med rökningen, men man kan köra bil efter det i alla fall :)

Och vi har det för jävla bra, eller hur?!

Hoppas ni också haft en bra, lugn och fin midsommar!
Nu har vi en "Bonusdag" som Stora O uttryckte sig, då ingen av oss är extra slitna pga alkohol idag!

Energi!

Tänk om jag hade haft den här lusten och energin förra året, den våren och sommaren när jag var arbetslös och hade all tid i världen....
Då hade jag haft en prunkande trädgård, ett rikt trädgårdsland och massor av grönsaker!
Blommor, nyklippt gräsmatta och inga nässlor.....
Men nej, i fjol orkade jag inte rensa odlingslådor, dra nässlor eller så ett enda frö.
I fjol satt jag mest inne vid TV:n och såg på serier, däremellan jagade jag Pokemons och funderade över vilken mening jag hade med mitt liv....
Vilken sorglig tillvaro.

Men i år, i år har jag både sått och förberett lådorna för sådderna. Renast bort två års ogräs och fyllt på med jord. Rensat runt jordgubbarna och dragit nässlor.
Planterat om övervintrade pelargoner och fått ut, sått mina långtidsfröer och till och med funderat på nya projekt.

Att jobba, och känna mig glad, ger energi och fast jag har mindre med tid över till trädgården så händer det massor.
Det är väl konstigt?