3 Månader!

3 Dagar......

3 Veckor.... 

Och idag, 3 Månader....

För vilken gång i ordningen jag har ett rökstopp, uppehåll, slutat röka, det vet jag inte, det finns ett antal (56) gamla och tidigare inlägg om detta här

De där tre gyllene 3:orna, 3 dagar, 3 veckor och 3 månader, ska liksom vara några hållpunkter, som man enligt alla statistik behöver över, för den ska det bli enklare.

Enklare...

Jag känner mig fortfarande som ett vrak, har ont i hela kroppen, eller nåja, i en arm i alla fall, och i ryggen, eller om det bäckenet......  Håret är fett, huden full av kvisslor och små plitor, lite näsblod varje morgon, tandköttet är känsligt, jag känner mig sorgsen och ledsen, och vill ingenting.... 

Inte ens dela med mig av mig själv och mitt miserabla, rökfria liv på Instagram...

Det blir bättre säger de, och andra säger, du kommer inte att ångra dig, det är så fantastiskt!
Vad? Vad är det som är så fantastiskt?
Att man inte behöver känna efter i fickan att man har tändaren med sig?
Att man har en massa pengar över??

Att man får en massa tid att göra annat på?

Nåja, jag "firar" 3 månader som rökfri idag, eller om det är ni andra som firar att jag inte rökt på 3 månader, och jag ger det ett tag till, kanske resten av livet kanske en kortare stund, för bra mår jag inte.....

Men det ska ju bli bättre säger de.....

Fantastiskt!

Eller hur?!

Nytt år igen... 2023!

 Det är januari, igen, för 55:e gången i mitt liv liksom...

55 gånger, och 45 av dem eller kanske 54 av dem finns inte ens kvar i minnet...

Att blogga, att skriva någon typ av dagbok, har blivit ersatt av små meningslösa storys på Instagram, bilder och ögonblick i vardagen, som dessutom försvinner efter 24 timmar..... Dock finns ju mitt skrivbehov kvar och behöver ut någonstans.....

Nåja hur har 2022 varit då?

Pandemin lugnade ner sig, hela våren gick i barnbarn, jobb och jobb......

I början av sommaren köptes en husbil. Ett spontanköp a la familjen Andersson-Widin, men ett lyckat sådant.

Hösten innehöll, Australienbesök, trippla lunginflammationer, Förmodad KOL diagnos, sprutor och till slut ett rökstopp.

55 år gammal, med tio år kvar att jobba, så kör vi väl ett år till då, 2023, med oroligt världsläge, blåbrun regering, barn och barnbarn som behöver min fulla uppmärksamhet....

Hej Hopp, 2023, här kommer vi!

Hur mår du? Egentligen?

Kommer på mig själv med att Googla "Psykisk ohälsa", läser om panikattacker, ångest, trötthet och hopplöshet, och plötsligt har man alla symptom.....

Nej då, så illa är det inte, men jag känner en hopplöshet, eller kanske man ska kalla det rastlöshet, och att det mesta är ganska tråkigt...
Rastlös är jag ju sen tidigare, har svårt för att inget händer, att man inte träffar folk, hittar på saker....

Jo jag hittar på saker, trädgården har fått ett uppsving, sovrummet är renoverat, skafferi och lador påfyllda, och vi har väl knappast någonsin tidigare handlat så mycket onödigt, som nu under de senaste månaderna...
Jobbet är annorlunda, fullt fokus på pandemi, och en oro för att göra fel, smitta någon....
Smitta någon? Jag är ju frisk?
Men...
Hur vet man det?
Varje gång jag träffat mina underbara små barnbarn, så blir känslan "Tänk om jag nu är sjuk", har jag inte lite ont i halsen? Oj, har nu farmor/mormor smittat ner sina små älsklingar.
Men det har jag ju inte, men man kan ju aldrig veta.....

Oron och rastlösheten river i kroppen, och bara den känslan kan ju göra mig sjuk...
Eller?

Ända sedan mars har vi nu levt med den här verkligheten, och hela livet, samhället, jobbet, ja allt är liksom satt "On Hold" vi verkar vänta på nåt, tänk om det där vi väntar på inte kommer.
Medan jag väntar, vankar jag omkring, röker som en borstbindare, vilket definitivt inte gynnar min hosta, som jag haft sedan länge. Jag småäter vissa dagar, äter inte alls andra dagar, äter bäst när Stora O är hemma och påtalar sin egen hunger, då måste jag ju laga mat... Ja ni fattar, eller så fattar ni inte alls...

Får en känsla, vi kan kalla den dåligt samvete, när jag gör någonting, som skulle kunna vara i onödan, en tur till stan, där man strosar runt lite, möter människor, handlar lite mer onödigt, kläder på rea till trollungar, mer hygienartiklar till det lager vi redan har, nån leksak, och ytterligare nåt som är bra att ha.
Just det där ordet "Onödan" vad är det Kanske är det ett lika knasigt uttryck som "Sunt förnuft", jag tror det finns lika många sunda förnuft som det finns människor, och det som är onödigt för mig kan vara helt nödvändigt för någon annan.
Ovissheten och känslan av att inte förstå, eller tillhöra är den som är allra svårast att hantera...

En gång....

Vi lekte, eller var, kanske man skulle kalla det idag, ett litet tjejgäng på kanske 5, hemma hos en av de populära tjejerna i skolan. I huset fanns en källare och precis där trappan tar slut ner i källaren, står en frysbox, ni vet en sån där stor box, som dundrar till lite när den startar och stänger av kompressorn som gör att den håller sig kall, i frysen hämtades glass. Vi tog varsin glass allihop, och en efter en hoppade man upp på frysboxen och satte sig, där fick det bara plats fyra, och jag blev den som blev över....
Känslan av att sitta bredvid, på nedersta trappsteget och se de andra, vissa av dem med "lägre rang" än mig i gruppen, höra dem tissla och tassla, utan att känna att man deltog, skapade en klump i halsen, en klump som var mycket svår att svälja, gråt som kommer upp i halsen och skapar våta ögon när man känner att man är utanför...
Utanför, jag som hela livet varit världens mittpunkt, den som syns, finns och tagit plats, fått all uppmärksamhet på ett självklart sätt, och tagit det för helt naturligt. Hur gör man när man plötsligt inte "får plats"

Kanske har den här händelsen påverkat mig, eller ja det har den, känslan känns så väl igen.
Och nej jag har aldrig varit mobbad, och jag tror inte att man gjorde det med flit, även om det var min upplevelse just då.
Jag vet inte hur situationen slutade, om det blev som vanligt igen. Jag vet bara att känslan gnagde ett stort hål och gjorde djupa spår som fortfarande finns kvar, kanske är det därför jag hellre flyr än illa fäktar, för att slippa känna känslan. Ändå ger jag mig in i sådana situationer, säger vad jag tycker, har åsikter, är obstinat, och ger mig inte... Men kommer känslan av svek, då backar jag, resolut och det finns vissa jag inte överhuvudtaget vill vare sig se eller umgås med, de är inte många, men de finns.
Tror knappast någon av er skulle beskriva mig som en som hellre flyr än illa fäktar, fast jag fäktar hellre för andras skull än min egen, eller så lägger jag över det på någon annan, för att kunna driva min kamp.

Strategin för att slippa bli besviken, är väl att göra ner, pissa på, det som känns osäkert, innan besvikelsen kommer. Det måste jag sluta med, att pissa på saker alltså......

Nåja, vi lever i en rådande pandemi, Covid-19 är här, och vi får väl göra det bästa av situationen, men jag tror nog att det börjar bli dags att vi skapar nya spår att gå i, nya sätt att få en vardag, för den här känslan av att gå runt och vänta på att de blir som vanligt igen, den är grymt jobbig..
Och det kanske inte blir som vanligt? Vi kanske tvingas skapa nya sätt att göra saker och ting på, nya sätt och metoder.

Och jag tror också att vi ska fråga oss själva, och andra:

Hur mår du? Egentligen?

Hur härligt kan det bli?

Snart semester, en natt kvar, sen ledig en hel månad, 1:a juli börjar jag jobba igen.
Och frågan vad ska du göra på semestern? Ja den är enkel att svara på, jag brukar ju vara hemma, och likaså i år, precis som många fler i vårt vackra land.
Jag stannar dock inte hemma på grund av Coronarestriktioner, utan bara för att jag vill det, nåja jag följer ju givetvis restriktionerna, men hade nog varit hemma lika fullt även utan dem :)

Och med en trollunge på 11 månader, som just jag får vara farmor till:

Och som jag kanske kan få busa lite med :)

Och en trollunge till, som är endast någon vecka gammal, och som just jag får vara mormor till:

Som jag kanske kan få snosa på, så blir inte livet tråkigt.

Nej det blir bara härligt, trots Coronavirus och att de slutat sälja Mentholcigaretter....

Ja ni läste rätt, det har hänt nu, lagen om att man inte får sälja smaksatt tobak...
Jag tror att tobaksindustrin i sin jakt på nya beroende människor, genom att locka ungdomar med alla möjliga smaker på snus framförallt, hallon, lakrits, viol, ja you name it, så blev det för mycket för präktiga sverige, tobak ska vara tobak, och inte godis, jag kan hålla med, men mentholen har funnits ja så länge jag kommer ihåg i alla fall, men den åkte med den också, så nu har jag fått "nya" cig, ja de ser likadana ut, och har samma förpackning, bara en lenare smak, enligt tillverkaren.....
Hm...

Nåja, jag överlever, giftet får jag i mig, och det finns ju snus utan tobak fast med nikotin, som ff smakar mint :)
Och det finns Läkerol :)

Och barnbarn, det är ju viktigast!

Att en får hat så här gött....
Sa jag att jag har semester från och med måndag?

Host host.....

Ja, det här är inte enkelt, som rökare, så hostar jag.
Jag hostar och hostar, till och med så att lilla trollungen hostar när de frågar henne hur farmor låter.... Det är iofs inte så kul, eller?

Men i de här tiderna, när hela samhället är i ett näst intill paniskt tillstånd för virus?
Ja gissa vem som gått och hållit inne sina hostningar? Jag har hållit dem inne så att jag blivit hes på köpet.....

Nåja, möter ni tant ute, och tant råkar hosta, ingen fara, jag är frisk, faktiskt för det mesta, jag brukar få mina förkylningar i magen jag....

Host host!

Men visst är det alarmerande, det som händer, det kan slå hårt på oss alla, och då menar jag inte bara att bli sjuka, utan ekonomi, arbete, viktiga samhällsfunktioner etc kan backa och slås ut.....
Nåja, mitt hamstrande av matvaror kan ju ha en positiv effekt för vår familj och andra nu i alla fall. Hur var det hon sa ungen? "Mamma du skulle klara dig inne i huset minst två veckor" Nåja, närmare två månader tror jag själv då, bara jag har vatten och el också så.....

Host host!

"Om kriget kommer"

Jag har i alla tider hamstrat, allt som liksom bara fallit mig in, garn, ståltråd, pelargoner, fröer, tyg, böcker, mat....
Varje grej som jag nördat fast i, har gett ett visst behov av att ha saker tillgängliga, och då inte en, utan mycket av varje grej, ni vet väl alla vilka mängder av garn och tyger jag, och till viss del även min familj köpt på auktioner och loppisar.
Jag har också under åren, plockat svamp, odlat och bakat, för att ha i ladorna, och när ungarna frågat har jag slentrianmässigt svarat "Kan va bra om kriget kommer!

Nu i virustider, iofs en hysteri som jag tycker är lite överdriven, men ändå, den är här, hysterin alltså, och viruset, så känner jag att om, bara om, vi skulle bli isolerade, så behöver vi i alla fall inte svälta...
All denna svamp, all denna mat som jag har "räddat" via matsmart och Karma, som fyller min frys, som gör att frysarna nästan sprängs av varor, ja till och med all den gurka jag rev och frös, för att kunna ha i bröd, som gör att skafferiet inte ens är överblickbart, utan proppfullt, kanske kommer till nytta tidigare och mer sannolikt än jag trodde, och kanske ser mina ungar också en möjlighet att få ta del av mammans hamstrande.
Kanske vore det smart att använda min lediga fredag till att inventera?
Finns här Mjöl? Torrjäst? Ris? Pasta? Salt? Socker?
I ett virusisolerat land, kan man ju i alla fall tänka att man fortfarande kommer att ha tillgång till ström och vatten, så vattendunkarna behöver jag kanske inte bry mig så mycket om, än....

Nej jag är inte nojig, och heller inte orolig, men samhället kan ju bestämma annat, och då står jag mig i alla fall inte slätt....
Och vi har varit ute och rest, och de fall som uppstått, har ju direkt eller indirekt alla haft anknytning till utlandsvistelse, man pratade ju till och med om att sätta oss, som varit i Thailand i Karantän från jobbet under en period, nu blev det inte så, då man omvärderade risken från flera länder, däribland just Thailand, så både jag och Stora O jobbar enligt schema just nu. Men visst känner man av en viss skepsis till att man är på jobbet, man tänker sig för, av respekt för folks oro, innan man klampar in och bullrar, hostar och tar i människor, och jag har väl aldrig använt så mycket handsprit som de här dagarna. Och jag som alltid hostar, och har gjort i flera år, går nu och håller det inne, vilket gör att jag blir hes på kuppen, och det kan ju också uppfattas som ett förkylningssymptom.....
Inte helt enkelt det här att känna sig lite som något katten släpat in, när man gör sitt jobb.... Nej alla bemöter mig inte så, men det räcker med att några har den inställningen, för att jag ska känna olust.
Kanske hade det ändå varit bättre att stanna hemma, v respekt för de som faktiskt är oroliga? Nu gillar ju inte jag att vara hemma, i alla fall inte på det tvungna sättet, som en karantän eller isolering skulle innebära, hela mitt fria väsen protesterar mot tvånget i det, men i såna här fall kanske man skulle vara lite mindre egoistisk, och som sagt respektera att människor upplever olika fasor.

Nåja, jag fortsätter väl med mitt hamstrande, räddade senast igår två fläskstekar, tre paket strimlad rökt skinka och två paket fläskkarré. Jag var dessutom på All Mat och inhandlade Ris och div ingredienser till Thaimat, utifrån den Cockingclass vi hade i Khao Lak i förra veckan. Så vi klarar oss.....
Ja vi klarar oss, och vi är friska, även om jag har mina sen många år tillbaka djupa skrällande hostattacker, som är helt ofarliga för omgivningen...

Herre Gud, Cigaretter och Snus? Behöver vi hamsta det?

Det går väl så där....

Utan Champix, och med en skrämmande känsla av att sumpa allt, vilket jag upplevt tidigare, så går det så där....
Faktum är att om jag tittar tillbaka på mina tidigare uppehåll, för det är väl så jag får kalla dem, så har det blvit stora förändringar i min tillvaro i samband med dem, och frågan är om jag orkar med det nu....
Eller är det bara en ursäkt för att vänta, inte göra, avstå?

Ja vem vet, det går ändå fortfarande bra, även om jag tjuvat någon, i min ensamhet.....

Nåja, en är bättre än tjugo, och klarar jag mig med en, så klarar jag mig så småningom helt utan....
Eller hur?!

Ingen press, jag försöker vara utan, och jag tycker att det hittills gått ganska bra.
Slipper dock gärna frågor kring det och hurrarop!
Tack!

Har två nätter kvar på arbetsperioden, går av på fredag morgon, och på lördag vet ni väl vart ni ska åka för lite bra eftermiddagsunderhållning?
Just de, "Skivor till kaffet" i Sågtorp gamla skola i Segmon!

Vi ses väl där?

Segt...

Vaknar av att ena armen somnat, inte somnat så där som att det sticker i den utan snarare så att den är "borta" liksom ingen känsel alls i den...
Vänder mig om och sakta kommer blodtillförseln tillbaka och alla kroppsdelarna finns på plats liksom.
Näsan och luftvägarna piper lite grann när jag andas, och det är tjockt och tätt.
Somnar om...
Vaknar igen någon timme senare, dunket i huvudet följer pulsen, näsan är tät och hostningarna gör att det varje gång jag jag hostar hugger till lite extra i huvudet....
Staplar ner, öppnar dörren till Betty och låter henne gå ut, drar på morgonrock, jägarskjortan ovanpå det och sandaler, tar mina cigaretter och går ut på verandan, tänder dagens första cigarett, och hostar lite till.
Hör hur Betty springer längs staketet för att checka av nattens dofter och eventuella inkräktare och snart hör jag hur hon laddar mot staketet, det sjunger i nätet när hon hoppar upp. En gång, två gånger och tre gånger, sen blir det tyst och jag konstaterar att hon tog en tur utanför även idag.
Jag suckar släcker cigaretten och går in, det är liksom ingen idé att försöka springa efter henne, för jag har inte en chans, dels vet jag inte riktigt var jag ska börja, staketet tar jag mig inte över, och varje steg jag tar, ger ett dunk i huvudet. Hon får springa av sig lite, det finns ingen trafik, inga tamdjur ute och inga människor vakna, mer än jag.
Tar en Ipren, sätter på kaffe, går en tur på toa, snyter ut överflödigt segt snor, och funderar på när snorandet ska sluta....
Drar på jaktskjortan igen, stoppar fötterna i gummistövlarna och stoppar ficklampan i just fickan, en cigarett till och jag beger mig ut.
Ut genom grinden, som jag låter stå öppen gör några tappra försök att vissla men läpparna är fortfarande för torra för att få till nåt bra ljud, det är kallt och ett ytterst tunt snötäcke ligger på den förrädiska isen som bildats på vår infart efter senaste veckornas väderomslag, försiktigt går jag över den medan jag lyser med ficklampan åt alla håll, jag vet att hon inte är långt borta, och hon skäller inte, så det är bara "en kolla läget tur" hon tagit.
Går sakta in på grannens tomt, där huset står tomt vid den här tiden på året, sveper med ficklampans ljuskägla över gärdet och gården, visslar igen några gånger, nu går det bättre, och vänder hem igen.
När jag kommit in på vår gård och kommit lite längre än den öppna grinden, så kommer hon.
Jag vänder om, stänger grinden och vi går in, för att fortsätta att starta dagen.
Huvudet börjar vakna, det dunkar inte längre i takt med pulsen, näsan känns med öppen och hostandet avtar...
Betty lägger sig på sin plats, nöjd med sitt viktiga morgonuppdrag, jag tar dagens första kopp kaffe och funderar över när den här sega förkylningen ska försvinna helt?
För den är seg, det är den faktiskt.
En helt vanlig lördagmorgon helt enkelt.......

Nytt År!

Ja, vårt nyårsfirande blev inte riktigt som planerat, när två par av fyra lämnar återbud, så valde vi att skjuta fram vårt kalas till nästa helg istället. Men att fira trettondagen kan ju också var en spännande erfarenhet.
Det var ju då de tre vise männen kom med gåvor till det nyfödda Jesusbarnet.

Nåja, vi "firade" själva jag, Stora O och Betty.
Lite förrätt med lite skinkröra på vitt bröd, sen Raclette Oxfilé och Fläskfilé, sallad, ost och rätt vin, gott men inte lika gott som när vi gör det tillsammans med de vi brukar fira med....

Att vara hemma med Betty, när de började skjuta raketer och smällare på andra sidan sjön, var också en erfarenhet. Nej hon blev inte rädd, men helt klart upphetsad av smällarna, tror mest hon ville ut för att ha koll på vad som hände, ungefär samma reaktion som när det rasar snö från taken.
Kan ju va bra att ha koll på inför andra helger då det smälls, så min strategi att ha radion på när hon lämnas ensam vid den typen av helger är nog inte fel.

Efter vår nyårsmiddag, gick vi ut och drog ihop det sista av nyårsbrasan, som vi startade redan på förmiddagen, en jättehög av ris och virke mestadels från Gula Villan som legat ett tag på gärdet. Vi fick kämpa rätt bra innan vi fick fart på den, för det var surt och blött.... När Stora O testat att hälla på Diesel utan resultat, hämtade vi några torra vedträn och gjorde några små "brasor" inuti den stora högen, och rätt va det va så tog det sig. En stor brasa med mycket knaster blev det och nu är hela högen borta, vilket är ganska skönt.
Brasan klarade sig själv där ute i blötsnön, och spridningsrisken var obefintlig, så vi tittade på avsnitt av Fröken Frimans Krig. Efter det, var tant så trött att hon satt i soffan och somnade, så klockan elva la jag mig, läste några sidor och när tolvslaget kom, så sov jag gott!

Det blev ett nytt år ändå, och jag vaknade lika tidigt som vanligt till nyårsdagen, något jag knappast hade gjort om vi varit borta under gårdagen.
Nyårsdagen är här, första dagen på nya året 2018, och det är väl nu man ska avge sina nyårslöften?
Det har jag inga! Fast kanske borde jag ha det?
Jag borde både börja träna igen och sluta röka, men inte för att det är nytt år, utan det ska jag göra nån gång när jag känner att det passar...
Nån gång....

Ett riktigt bra och stimulerande

2018

Önskar jag just dig!

Om...

God Morgon på er, här är det söndag igen.
En vecka till har försvunnit, en vecka med både besök hos samtalsterapeuten och rådgivaren.

En vecka med helt perfekt väder, sol, varmt och skönt!

Många funderingar i mitt huvud, och ett och annat spännande jobb dyker upp i mitt flöde, på nätet, jobb som jag kanske bör söka, jobb som jag vill söka, och jobb som jag gärna skulle vilja ha....
Eller gärna...

Om jag nu mot förmodan inte hittar nåt, är jag möjligtvis en sämre människa för det?
Nej knappast, att få ha den här möjligheten, once in a lifetime, tror jag är få förunnat.

Fick frågan av en vän igår, när jag hjälpte till i kiosken på Sportklubben, hur det gått med cigarrerna... Jo det ska jag berätta för er, de kastade jag.
Förstod ganska snart att de inte var möjliga att ha kvar i obrukat skick i huset.....

Om jag nu mot förmodan, ändå vill röka?
Är jag en sämre människa för det?
Nej bara en som faller för lasten igen...

Om det är smart?
Nja knappast troligt, men jag får väl sköta det snyggt, hålla det på en låg nivå, bara för att jag kan....

Om jag nu, sårar någon annan än mig själv genom detta vansinniga påhitt, så är det så, jag mår bra, är glad och du kommer inte att behöva se det, för det är min hemligt....
Om jag nu väljer detta.......

Om...

Det här var verkligen inte alls ett trevligt infall....

För nån vecka sen, letade jag i hörnskåpet efter en tejprulle.
Vårt hörnskåp i köket är ett sånt där skåp där allt hamnar, ja ni fattar, tidningsurklipp, gamla pennor, batterier, saxar, tejp, typ....
Letade och letade, plocka ur och där...
Ja, vad hittade jag där?

En liten brum trälåda, typ en liten ask, en cigarrask, med 25 cigarrer i, som Stora O fick när Plupp kom hem från Gran Canaria, för tre år sedan.....

Oj, den känslan när jag plötsligt inser att de där, de kan man röka!
Ja, jag vet hur puckat som helst, men alla av er som någon gång haft någon typ av craving eller beroende, vet precis vilken känsla jag menar, och försök inte förneka det, ni vet.....

Hur förnuftigt det än är, och ur vl man än vet att det inte är bra, till och med rent utav livsfarligt, så finns den där, känslan av busighet, jag kan själv, jag är nästa femtio......

Hm....

Efter en alldeles magiskt härlig fest, där jag, inte helt nykter, "råkade" feströka en och annam tiggd cigarett, så tänkte jag att jo, jag kan ju ta en cigarr, typ.
Ja hur puckat som helst jag vet.....

Så nu mår jag illa, giftet breder ut sig i blodomloppet, och illamåndekänslan kryper på....
Det var verkligen inget trevligt infall alls verkligen inte!

Ha, nu får vi se vilken ände det här infallet tar, just nu lutar det åt en fortsatt rökfri tillvaro...
Just nu....

Och ja ni vet ju, det är ju inte första gången jag faller tillbaka, fast de andra gångerna har det varit gott :/

Ja, jädrar, vilket party!

Och tant har raspig hals efter allt för många festcigaretter.....
Ett halvt kilo mindre på vågen, efter att ha dansat i typ fyra timmar, eller nåt, träningsvärk i höften och ont i fötterna.....
En puls på 125, och ett lätt yrsel kvar i huvudet, tangentbordet gungar lite, om man säger så.....

Men gud vilka underbara människor, vilket partygäng, och vilken himla bra fest det blev, med en bra mix av deltagare, ett bra flyt och så klart vin och sång!

Tack, alla underbara som festade natten lång!

Och hörrni, när ni ser mig i klänning, barfota med strut, spelandes fotboll.... hur kan man då inte tycka om mig, jag är ju helt underbar...... Nåja, i alla fall snäll mot barn och gamla.....

Röksugen, eller hungrig?

Jo, jag är fortfarande, efter 282 dagar rökfri, jag har inte rökt 6214 cigaretter och sparat 15371 kronor i detta nu.

Jag jobbar också med att försöka få bort de extra kilon, som kom som ett brev på posten, med hjälp av min personliga coach, och jag följer slaviskt de kostråd som jag fått, en unik plan, för mig, byggd på protein och ett mål LCHF per dag, fördelat på sex måltider om dan.
Fick frågan av Coachen om det känns okey, och om jag är hungrig?

Hungrig?
Hur känns det?
Som att vara röksugen?
För den känslan av hål i magen, dvs det jag normalt kopplar till röksug, den har jag.....
Kan det vara hunger?
För visst borde väl röksuget vara borta nu efter nio och en halv månad utan cigaretter?

Viktkurvan går åt rätt håll i alla fall :)

Och goa, nära människor, runt omkring mig, börjar röka.......
Nåja, jag håller mig ett tag till, fast jag är sugen på att prova, för att se om det är röksug eller hunger....

Rund o Go?!

Det har väl knappast undgått någon av er att jag slutade röka, för typ sjätte gången på 15 år, den 17 Augusti i fjol, just idag är det exakt 219 dagar sen.
Duktiga jag! Eller nåt.....

Det finns vissa "biverkningar" med att ändra på kroppen, hjärnans stimuli och livets byggstenar.

Märk väl att det här är inte ett inlägg, för att ursäkta mitt rökande, jag har inte tänkt börja om genom att prova, det tilltalar mig inte alls just nu, men det är en stor del av mitt tidigare liv, och rökningen har varit en stor del av min identitet....

Jag har också, de senaste 8-10 åren ätit någon typ av varierad LCHF kost, verkligen ätit, portioner stora, utan ris, pasta, potatis och vitt socker, men helt strikt har det aldrig riktigt varit, jag har ofta fuskat med fikabröd, en macka, någon liten potatisgratängsklutt. Ibland till och med frossat i smågodis, eller för den delen pasta....
Och mitt drickande av kolsyrat vatten med Lightsaft.....

Jag har "kompenserat" detta i mitt huvud med hjälp av massor av grädde i kaffet, smör i mängder, ätande av pålägg, vilket gett en stillastående vikt på över 70 kilo, de senaste fem åren, avsett rökning eller inte.....
Ät tills du är mätt, när man älskar mat, knappt vet hur hunger känns, och inte har några begränsningar, typ....

70 kilo, (vilket är långt under min nuvarande vikt), till 163 centimeter, ger ett BMI på ca 26, vilket är övervikt, enligt alla tabeller....
Nu ska man ju strunta i BMI tabeller, och hellre mäta bukomfång.....

Ok bukomfång, idag ca 100 cm, och enligt Vårdguiden 1177, så definieras bukfetma hos kvinner med ett mått över 88 cm......
Suck!

Nu är vikten uppe i närmare 80, och mina senaste försök att vara "nyttig" har inte gett de resultat jag vill, och min smarta våg, som jag använder morgon och kväll, för att få en så bra bild av min vikt och min kroppfettprocent som normalt ska vara under 30% pendlar mellan 35-38 %

Kroppen binder vatten, det märks vid strumpkanten, ringen och i benen som känns stumma och som stockar, jag har ont i vaderna, petar dock i mig kalcium, varje kväll.

Motionerar, eller håller mig i rörelse, genom långa promenader, nästan varje dag, cirkelträning en gång i veckan där jag inte tar ut mig fullt, men blir svettig och trött, samt tidigare när jag jobbade simning två dagar i veckan....

Jag vill inte vara en liten rund tjock gumma!
Kroppen gör ont, och rör mig klumpigt, och kläderna sitter åt!

Och, beach 2016, skiter jag fullkomligen i, men att kunna känna sig stark, smidig och ledig, det är viktigt!

Ok, var vill jag komma med detta?
Inte en aning, jag bara kände att det var dags att skriva ner det, för att få lite mer fokus på va jag egentligen gör, hur jag mår och hur detta påverkar mig, mitt självförtroende och min omgivning.
Tjuvlyssnade en dag, när jag satt och väntade, och hörde en så tokigt kommentar av en karl, obs det handlade inte om mig utan om någon han hade sett/träffat,
"Jag kände inte igen henne hon var mörk, och hon var ju alltid blond förr, och smal, och såg himla bra ut faktiskt...."

Egentligen handlar det väl inte om vikten, BMI, midjemått, eller fettprocent, utan om just den sär känslan, känslan av nöjdhet, av att känna sig stark, smidig, och lagom alert!
Man ska inte bli sittande med värk och stelhet i kroppen vid femtio, det ska man faktiskt inte!

Nån tjusig smal fotomodell blir jag aldrig, och har nog inte heller ambitionen att bli, men att se ut som en kort vårrulle, är ju inte heller så himla kul, speciellt inte när man är lika smidig som en.....

Och min smarta våg då?
Ja, den är ju ärlig i alla fall......
Precis som måttbandet......

Min värld, på en söndag!

En underbar kväll, med syskon och föräldrar, en bror som fyllde fyrtio, hans tjej trettio, och föräldrar som har fyrtiofemårig bröllopsdag, spenderades på Olssons Elektriska i Karlstad, kanongod mat, trevligt bemötande och alldeles lagom.

Söndagsmorgonen borde därmed bli lite längre i sängen, men varken Ebba, Stine eller Betty var ju med på restaurang, så de hade sin vanliga tider....
Nåja, solen skiner, det ser ut att bli en strålande vårdagjämning, så vad klagar jag på?

Upptäckte en grej jag saknar med att vara utan cigaretterna, den där stunden på trappan, i vårsolen, på morgonen, med kaffekoppen och första cigaretten.....
Men man kan ju sitta där utan cig iofs.....
Fast då gör man sig liksom inte besvär, om ni fattar....

Nåja, fortsatt rökfri är jag, inga mer testningar, och egentligen vet jag inte om känslan av röksug är just röksug, det kan va nån annan typ av saknad, sug, längtan.....

Nåja, idag ska vi fortsätta dra undan den nedsågade syrenerna, så det blir en utedag iaf.

Det är min värld, på en söndag, som dessutom är vårdagjämning!

Den halsen, den halsen :)

Att sjunga, gör mig glad!
Det gör också att halsen blir raspig, värre raspig nu, än när jag var rökare.....

Kanske vet inte halsen hur den ska förhålla sig, nu när den har flimmerhår och friska ej rökskadade sidor :)

Nåja, kul är det i alla fall, Långfredagen Värmskogs kyrka, då sjunger vi!

Röka, må illa och sjunga....

Nja, den här dagen går väl inte till historien som årets smartaste....

Eftersom att jag ändå var till Karlstad, så kostade jag på mig en ask cigaretter.....
Ja, men ni hör ju hur det låter, kostade jag på mig.....
50 spänn som jag hade mått bättre av om jag gett till någon av pundarna runt busshållplatsen....

För när jag tvingat i mig en cigarett, som smakade illa, riktigt illa, även den här gången, så mådde jag hur illa, på en skala, jo, jätteilla!
Tvingade mig själv att plantera om de pelargoner som ser ut att ha verkat överlevt jordkällaren....
Tvingade i mig mat....
Fick ett sms "Ska jag hämta dig?" Eh, kör typ?
Jo, kör,
Tvingade mig med på kören, och nu efter den, är jag hes, dricker te, och illamåendet är borta!

Bra nu vet jag det!
Att röka är äckligt, det smakar inte gott, bara illa, samt giftet gör mig grymt illamående!

Så, bra så, kom ihåg det också!

Så var det dock inte de andra gångerna jag provat, när jag varit rökfri.....
De gångerna har det känts helt underbart, en ruskänsla i benen, smakat gott och jag har mått gott....
Nu var det bara otäckt!

Kanske är det kroppen som säger, att nej du gumma lilla, nu räcker det!

Åsså ett testresultat kanske??

Ja, en massage kanske vore hur skönt som helst :)
Kom på att ag har ett presentkort på massage på Sköna Rum, kanske är dags att använda det?!

"När jag blir femtio...."

Träffade en underbar ung kvinna idag, en ung kvinna, med massor av kärlek, framtidsglöd, passion och livsvilja!
En sån där ung kvinna med en framtidstro på mänskligheten som jag själv en gång brann för, och egentligen fortfarande gör, fast livet gett mig mina törnar....

Vi pratar, hon frågar, jag svarar, jag frågar, hon svarar, ett samtal, ett givande, och ett tagande, en härlig driven dialog, med massor av sanningar, funderingar svårigheter, sanningar och samtidigt framtidstro.
Egentligen märks inte åldersskillnaden trots att jag nästan är dubbelt så gammal.....
Inte förrens hon säger, med en lätt drömmande blick....

"När jag bli femtio, då ska jag göra precis vad jag känner för, jag behöver inte bry mig hur jag ser ut, bry mig om vad alla andra tycker, då får jag vara precis som jag vill...."

Jag funderar, ser Claire Wikholm framför mig, med knallröda läppar och gula bågar på glasögonen, eldrött hår i en enda röra, och massor av egensinnighet......

Claire Wikholm, är något av en drömfigur för mig, lagom ful fast vacker på sitt sätt, hon är sig själv, och framförallt hon är äkta! Och troligtvis väldigt skrämmande, speciellt för många män....

När, jag blir femtio.....

Jag, är nästan femtio, typ 48 och nån månad, nästa år 2017, blir jag femtio, i december....
Jag borde redan:
Kunna göra precis det jag känner för!
Inte behöva bry mig hur jag ser ut!
Inte behöva bry mig om vad andra tycker!
Kunna vara precis som jag vill!

Varför gör man inte det då?
När en mycket klok ung kvinna, med massor av livsvilja, och passion ändå har det som mål, och jag nästan är där, jag borde kunna förverkliga dem målen alltså.
Eller är det det jag gör?

Det kan ju vara den attityden som gör mig skrämmande för vissa människor, som gör att jag ibland upplevs som "för mycket"

Beware! Här kommer den femtioåriga Lotta, och den kan va ännu värre, eller ännu mer sig själv och trygg!

Och när jag blir femtio, då kan det hända att jag är rökare igen, det kan det faktiskt, bara för att jag kan liksom!

Det kom en bild :)

Fån älskade ungen i Australien:

Och, ja så är det, jag behöver inte ha brättom!
Även om jag är en bråttommänniska!

Och, nej det var inte gott, det var kallsvettigt, smakade illa, och vingligt, inte alls någon form av lugnande kick, min smarta våg tog ett skutt upp och jag mådde illa....
Så nån rökare ska jag inte återgå till att bli......

Det är sant i alla fall, tänder i vedspisen och eldar upp dem ;)

Och när jag ändå håller på, så bakar jag bullar idag!
Förbered er på bullkalas på måndag!

Det är nu....

... som det kan bli riktigt tufft att förbli rökfri!
Nu, när jag ska gå hemma, relativt sysslolös, utan mål och mening, och framförallt utan dagliga rutiner så som jobb.....

Har redan efter att ha varit hemma bara idag, funderat på vad det skulle göra om jag for och köpte mig en ask, vem bryr sig liksom?

Jag är frisk, vet att jag kan sluta, mår bra, och har råd (ett tag till)

Ja, herre gud, ni hör ju.....
Och jag får bestämma själv, det får man när man är nästan femtio....

Framförallt, jag behöver det för att döva mina hjärnspöken......
Se det som min Psykofarmaka, min lugnande medicin, mitt överlevnadskitt!

Och om jag röker då?
Vad gör det?

Jag sköter det snyggt, jag gör det bara hemma, och jag mår bra.....
Hur svårt kan det va?

Är jag en dålig människa då? Mina kompisar som röker, är inga dåliga människor!
Och de är glada!
Och smala........

Tål att funderas på...

Ja det är nu det blir extra svårt, jättesvårt!