Man ska dela med sig....

 När jag var liten, brukade vi få en dricka, en sån där glasflaska, 33 cl, med en kapsyl som man drog längs sidan för att få lös...

Ja, nu skulle ju inte det här handla om kapsyler, men bara för att ni ska förstå att det krävdes lite hårt arbete för mig som storasyster så behöver ni veta vad jag menar.

Jag, öppnade flaskan, helst utan att skära mig, vilket ofta hände och då sved det ganska ordentligt, ungefär som när man skär sig på papper.... Jag hällde sen upp i två glas, som stod tätt intill varandra, och delar man på 33 cl, och vi är två, då blir det, 16,5 cl var, dvs lite drygt en och en halv deciliter bubblig, söt och god dricka var, ofta var det Trocadero, eller Must.

Två glas står nu där, med exakt lika mycket i, och min lillasyster fick välja glas först, för jag delade ju.... Nu vet jag inte om proceduren var lika viktig för henne som för mig, tror vi tänkte lite olika, hade jag tur tog hon det glaset där dricka var någon millimeter lägre i, och jag fick nån milliliter mer, oftast var det så exakt så vi var nöjda bägge två. Vi doppade pepparkakor, så det blev en enda gegga, och farmors bullar med vanilj. Att dela med sig och dela lika var viktigt, och jag tror att rättvisetänket, eller dela med sig tänket börjar där någonstans...

Att dela med sig, även om jag ibland kanske är mer av en egoist, är i alla fall grundläggande för mig, jag delar med mig av det jag har, lånar ut pengar, ger bort frukt och grönt från trädgården, delar min tid och inte minst mina idéer och åsikter.... 

Men det viktigaste är nog att jag delar mina idéer, de där som bara sprutar ur mig, idéer om hur man kan göra saker på andra sätt, förändringar, utmaningar och oftast i mina ögon förbättringar, och för det mesta bara kommer de, utan att jag egentligen tänker efter, brainstorming är det jag är bra på, men faller det alltid bra ut? Ja vem vet....

Alla mina tankar, idéer, knasiga upptåg, erfarenheter, känslor eller för den delen motvalsiga uttalanden är INTE en sanning, många är bra, men de flesta är helt ogenomtänkta, nåja erfarenheter är ju erfarenheter men de handlar mer om känslor tror jag, "Jag gjorde så här och då kändes det så här".... Även de ogenomtänkta, finns det ens det ordet?

Typ, är ni med? Ja ni som känner mig, vet att jag brukar säga så, mest för att stämma av att jag inte springer iväg för fort i min hjärna, mina tanke lampor kan ploppa upp mycket snabbare än vad många orkar med att ta in, många människor är mer eftertänksamma än mig, en egenskap jag önskar att jag hade mer av, kanske kan man träna upp den?

Var vill jag nu komma med det här svamlet, folk delar ju med sig av både det ena och det andra, på senaste tiden delar man med sig av saker man läser på internet, ibland faktiskt utan att ens läsa innehållet...  

Men man ska ju dela med sig....

Eller?

Kanske ska jag tänka likadant, innan jag delar med mig, som jag gör när jag läser nåt på nätet, göra lite egen källkritik, i min egen hjärna, var kommer det här ifrån?, hur landar det här hos mottagaren?, Kan det missförstås?, Hur påverkar det mitt fortsatta liv, mina relationer, mitt jobb, om jag delar med mig?

Nåja, jag kommer att fortsätta dela med mig, och precis som alla ni som delar i sociala medier, och får mina tankar kring det ni delat, så får jag acceptera att alla inte "är med mig" alla gånger, att jag tänkt lite för fort, delat lite för slarvigt....

Och delade jag lite för slarvigt som barn, när jag delade drickan, så fick jag ju mindre, för då tog min lillasyster det glaset med mest i...  

Så ibland kan det vara bra att vara noggrann, när man delar med sig... För gör man fel, kan det slå tillbaka, även om min lillasyster apselut var värd all dricka hon kunde få....

Nu vill hon ha en häst, synd inte jag har en, för den hade jag definitiv delat med mig av :)

Så Glad!

En varm känsla sprider sig genom kroppen, en känsla av glädje, av lycka, av att vara nöjd med tillvaron.
Plötsligt står jag där i köket, på väg att stänga kylskåpsdörren och den där känslan kommer över mig. Och det slår mig, som en blixt från klar himmel.
Jag är Glad, jag mår bra och anledningen är att jag får spendera varje dag med det som jag tycker är roligast att syssla med.
Mitt Jobb!

Mitt jobb är inte lätt, jag hinner inte allt, och allt är inte roligt att utföra, men när känslan är så där positiv så att man känner sig lätt i kroppen, munnen har lätt att le, stegen är enkla att ta och man bara finns och får finnas.
Då är det enkelt....
Och roligt.....
Och spännande...

Ja, jag ska försöka att ha tråkigt också, jag vet att livet inte bara är kul, men just nu kan jag väl bara få njuta?
Och att jag njuter och mår bra, retar säkert nån, men det skiter jag i!
Det gör jag faktiskt!
Jag har världen roligaste jobb att åka till.
Idag...
Imorgon....
Nästa vecka.....
Alla dagar!

Men jag vill, och för mig räcker det länge!

Så blev det då måndag igen....

Och här sitter jag med min kaffekopp.
Har börjat förbereda mig inför ett spännande möte efter lunch idag, kanske är det idag, mitt slit med CV, personligt brev och div tester, ska ge resultat, eller inte....
Ni får gärna peppa genom att hålla tummar!
Det här är en spännande öppning :)

Nåja, det blir som det blir, det brukar det ju bli, och avsett så löser sig tillvaron på ett eller annat sätt!
Det viktigaste är väl att man är sig själv?

Hur blev man det? Sig själv alltså?
Arv? Miljö?
Va tror ni?

Själv tror jag att bägge delarna spelar in, att man har ett grundarv, som påverkas av händelser, människor, föräldrar, kamrater och vänner i ens omgivning.
En stor påverkan i mitt liv, har den här mannen gjort i mitt liv, en man som jag fick i treårsåldern, för att vara just min pappa, och jag är så tacksam för det!

Nåja, nu funderar ni förstås, men den historien tar vi en annan gång....
Nu behöver jag förbereda mig klart, och kamma mig!

Ha en bra måndag, folks! 👐

Gå och tvätta av dig!

Ja, så sa han, 25:årige sonen, när mamman kom hem efter att ha försökt skrämma, några stackars barn i grannstugan..... Den som blev räddast var nog han, sonen....

I grannstugan, bor en mamma, en pappa, och två underbara små ungar, en flicka och en pojke, varje år har de Halloweenkalas!
Jag som är så gammal, och inte alls haft Halloweenkalas för min ungar, blev tillfrågad om jag kunde komma och häxa lite, blanda en häxbrygd, och gå en spökpromenad runt huset.
De kan jag väl.....
Eller?!
Vad gör en häxa?, det närmaste häxa jag kommit är påskkärringarna på påsk, eller mamman i Familjen Adams......

Och hon är ganska snygg, och mammig på ett skönt sätt....
Den här häxan skulle vara lagom skrämmande, lagom rolig, och ja typ lagom, för det "skulle" bara vara små barn där, på festen liksom.....

Sagt och gjort, barnens mormor, fick ställa upp och måla, och fixa, häxan, och jag letade upp lite svarta kläder i mina gömmor.....

Och resultatet:

Det var liksom inte meningen att de skulle kunna se att det var jag :)
Och det tror jag inte de gjorde.....
Tanken var ckså, att de inte skulle höra att det var jag, jag umgås ju ibland ganska nära med en del av ungarna, men att förställa rösten, nja det är inte riktigt my pice of cake, om ni fattar, vilket resulterade i att det blev en väldigt tyst häxa....
"Fel i halsen"

Nåja, det var kanske inte en så intensiv häxa, som de tidigare varit vana vi, och det var inte den vanliga häxan, men det var en häxa, och jag tycker hon är ganska lik min farmor, de sorgsna ögonen, och lutningen på huvudet, som mamma skrev.....

Nja, teater är väl kanske inte riktigt min grej, inte det intensiva och skräniga i alla fall, jag är mer av en Dramaqueen, med långsamma monologer och djupa samtal på min repertoar.....
Och jag behövde inte jobba för att få munnen att se sur ut, det är ju så jag ser ut :)
Hoppas ändå att de var lite rädda, fast de skrattade gott, emellanåt!

Och, ja, jag kan le, det har jag bildbevis på:

Och vet ni, jag kanske inte behöver måla mig och klä ut mig, för att skrämma barn, det räcker att vara sig själv, tror jag :)

Att vara sin egen?

De här med att vara chef/ledare, kan ibland vara rätt påfrestande, påfrestande på ett sätt, avseende vad man själv tycker och hur man vill uttrycka sig....

Att vara chef/ledare, betyder ju att man dels representerar det företag man arbetar för, oavsett tid på dygnet, man får tänka många gånger på vad man säger, vad man skriver, så det inte på något sätt kan skada företaget....
Det är liksom en överenskommelse man gör med det anställande företaget.

Nja, jag vet att ledare/chefer också har rätt att vara ledig, men medarbetare, som har koll på blogg, Facebook och twitterflöde, ser en ju alltid som chefen, även om även chefer/ledare, har personliga åsikter, tankar och vill ta ställning för eller emot saker och ting.
På något sätt så har den rollen hämmat mig en del de senaste åren.
Jag är ju rätt öppen, och tycker en massa, har åsikter, om ditt och datt, har ideer om saker och gillar att uttrycka mig.....
Frågan är om man skulle ta och bli sin egen chef istället, inte behöva svara upp till någon annan än sig själv, uttrycka det man verkligen känner,.
Uttrycka behov och sätta gränser.
Ha ett kärleksfullt förhållande till sig själv i handling och tanke.....
Se, mina egna målformuleringar, framtagna tillsammans med bästa Synnöve på Din Utveckling, har satt sig!
Inte bara som ord, utan även som tanke....

Förra gången jag var i landet Down Under, formades ett av de största besluten jag tagit i mitt liv, jag sa upp mig på Volvo, några veckor efter jag kom hem, fick visserligen hjälp att ta beslutet av händelser, som blev övermäktiga, men jag gjorde det, och ja jag vet att många av er tyckte att det var ett modigt steg, att "bara" säga upp sig, men faktum är att beslutet växte fram, under en längre tid, och den där sista lilla knuffen gjorde att jag tog klivet, och när man väl bestämmer sig är det lika bra att sätta det i verket direkt.
En del av er, var på ett eller annat sätt delaktiga i beslutet, kanske genom handlingar, kanske genom peppning, kanske genom ord, som jag idag inte kan återge, för de är borta ur minnet, men de påverkade mig, ibland positivt och ibland negativt.
Att säga upp sig från något man inte mådde bra av, var konstigt, men väldigt skönt, att få bestämma själv, är kanske min grej!

Har ju även fått det som en referens från en tidigare chef

”En vilja att få göra saker på sitt sätt, drivande och engagerad”

Det finns ju en annan sida av det där med ledarskapet också, den sidan som handlar om er, medarbetare och kollegor, underbara människor, som jag älskar att samtala med, peppa, hjälpa, lyssna på, stötta, umgås med, och den sidan är ju den som hållit mig över vattenytan så många gånger, och den sidan är jag jäkligt bra på om jag får säga det själv, men den är inte längre utmanande, utmanande på sätt att den tar mig vidare i livet, ger mig fler dimensioner och utvecklar just mig.

En kollega, gav mig de här fina orden som referens.

”Jag skulle framhålla ditt mod och din styrka att driva det du tror på, men även att du kan lyssna och ta till dig vad andra säger. Att du tar in helheten. Jag skulle säga att du är rolig att vara med och diskutera med. Att du kan provocera ibland för att få mig (och andra) att tänka på saker och ting från olika håll.”

Med det modet och styrkan, med min erfarenhet av människor, och min starka vilja att få vara på just mitt sätt, så är det kanske ändå ett alternativ att vara sin egen, och vet ni, jag skulle kunna tänka mig att göra i stort sett vad som helst, med stor passion och inställningen att ha ett kärleksfullt förhållande till mig själv i tanke och handling, så kan jag nog det, göra precis vad som helst!

Hm......

Jag tar en tur Down Under, och ruskar om tankarna lite, så får vi se vad det blir när jag kommer hem, om jag inte råkar bli kvarglömd där nere :)

Solen skiner!

Ja, det är fortfarande tufft, men som många av er kommenterat, det ordnar sig!
Ja, det gör väl det, och det blir ju knappast bättre av att jag sitter här och tycker synd om mig själv?!

"Hitt på nåt, hitt på nåt!"

Ja, jag ska hitta på nåt, imorgon tex, ska jag på två buisnessmeetings. SPÄNNANDE!
Idag, ska jag bara förbereda mig inför i morgon, och ringa blodgivningen och ändra tiden, de har kallat mig till 7.30 på fredag morgon, lite väl tidigt, när man inte måste gå upp!

Åsså, ska jag ju fortsätta virka förståss!

Solen skiner också, och egentligen är livet ganska härligt, även utan jobb, fast det vore bättre med!

Söndagsfundering över iklädande av brun skjorta...

En söndag i mitten av mars, ja hur spännande kan det bli liksom?

Traditionen, kolbulledag vid tjärnet, ska vi delta i för säkerligen tionde gången, det är tio år sedan vi flyttade hit...
Tio år?!
Hur fort har inte den tiden gått då?

Det är fortfarande grått ute, solen lyser med sin frånvaro, den här snön so ligger börjar bli så där gammal, ni vet, så där tung och kristallig.....
Svår att gå i!
Men det är i alla fall inte kallt ute.....

Tänk att dagarna ändå har sina speciella kännetecken, även när man inte jobbar, söndag är Mifforadio, Ledig Make och Slappmorgon....

Nåja, det här blogginlägget blir inte mer spännande än så här, även om jag skulle kunna skriva en roman om sarkastiska meddelande i min messenger, ang mina värderingar, min empati och mitt ställningstagande runt flyktingströmmar, och vårt mottagande.....

Men att bemöta och bli irriterad, ger bara mer bränsle på en rasistisk brasa, som jag helst bara vill ska självdö...
Och nej, jag kommer inte att sitta tyst och se på, jag kommer att göra min röst hörd, men inte genom att föra nåt litet ställningskrig på facebook, med en som redan tappat massor av våra gemensamma vänner, troligtvis av samma skäl som det, jag hade när jag valde att klicka bort vänskapen med vederbörande....

Tråkigt bara när man ser gamla "vänner" som man ändå trodde att man hade lite liknande värderingar som, ikläda sig Brunskjorta......

Min "våga-vägra-facebook" månad, var ju en tyst protest just mot detta....
Att man finns på nätet, och "snackar" betyder ju inte att man behöver tåla/gilla allt som skrivs eller?

Nåja, en grå söndag med kolbulle, kan ju vara en lagom stor politisk handling idag, umgås med grannar, skratta, fika och se hur mycket äldre alla blivit sen i fjol....

Och jag lovar att hade jag haft nytillkomna svenskar boende hos mig, så hade de varit med, förundrats över vårt stekande av pannkakor med fläskbitar, över öppen eld, kaffe i stor kaffepanna, och lingonsylt.......
I år kanske jag får med mig, Lilla O med flickvän, och Stora O såklart!
Och alla mina värderingar.

Ha en bra söndag hörrni!

Ibland kommer det över mig....

Plötsligt slår den mig, den där känslan av vemod, den där känslan som gör mig ledsen, känslan av att inte duga.....
Ja, jag vet att jag igår skrev att jag vet vad jag är värd, och det vet jag, missförstå mig inte, den här känslan är mer, en besvikelse över att det blev som det blev, att jag genom att göra något, som troligtvis inte passade någon i organisationen, och som jag fortfarande inte vet vad det är, påverkade beslutet av att ha mig kvar eller inte....

Jag är så otroligt ledsen över att när jag väl hittat en plats, där jag kunde vara mig själv, blev uppmuntrad till att ha idéer, att vi tillsammans hittade strukturer och arbetssätt, ändå inte fick fortsätta att arbeta tillsammans med er, på en arbetsplats där jag trivts otroligt bra....
Jo det är ledsamt, ledsamt att veta att någon annan ska ta min plats, mitt kontor, min stol....

Min plats i alla era hjärtan, den vet jag att jag har kvar, även om den är liten, och krymper allt eftersom, den kan ingen annan ta, men ni kan skapa en ny plats för någon annan, vilket jag också hoppas att ni gör, men glöm mig inte.....

Det var veckans vemod, och egentligen skulle jag kanske behålla det för mig själv, för en blogg ska väl vara lite glättigt sarkastisk, men jag behöver dela med mig, även av de här tankarna....

Och jag saknar er,  mina roliga, underbara, fantastiska, härliga kollegor och medarbetare!
Ta hand om henne, den nya tjejen, med kärlek och ge henne chansen, för det är hon värd!

Det är väl FAN också att jag inte fick det att fungera....
Än värre att jag inte riktigt vet vad som gick fel.....
Kan ju ligga nåt i det här?

"Värre att vara kvinnlig, duktig medarbetare än kvinnlig vd"

Lyssna och se, om du hör samma saker som mig :)

Jag vet vad jag är värd....

Ibland får man påståenden so är så urbota dumma att de inte ens borde ha sagts....
Och jag, vet vad jag är värd, vad min erfarenhet och mitt kunnande är värt!
Och där viker jag mig inte!

Att ha is i magen och vänta in rätt tillfälle, det klarar jag nog också av!

Jo, då, så är det :)
Någon som har en annan åsikt??

Och där blev det fredag!

Och ut vräker snön ner, jo, fullkomligen vräker!
Tanken var att jag och bästa kompisen skulle t en tur till Fårfesten i Kil, men i det här väglaget, är jag glad om jag slipper köra.....
Så vi hoppar över det idag, kanske kommer vi dit en tur under helgen istället....

Åsså, var det det där med fredag, veckans sista arbetsdag, för de som arbetar dagtid vill säga, jag har haft min första lediga vecka, eller ja, fyra dagar, i måndags jobbade jag ju.....
Fredag, betyder fredagsmys, go mat, och kanske ett glas vin......
Och tiden fram till dess då?
Alla de här timmarna, jag har för mig själv?
Vad gör man med dem?

Ja, "På fredag ska man städa, det gör varenda tant, och pojkens snälla mamma, hon gjorde likadant, först tog hon på sig förklät men allra, allra sist, så tog hon på sin sura min, så arg och dum och trist!"
Känner ni igen visan?
Oavsett förkläde, eller sur min, så behöver jag städa, dammsuga, bädda rent, torka fönsterbrädor, bänkar och toaletter..........
Och med Spotify på TV:n, hög volym, så lär jag greja det, speciellt som resten av familjen jobbar så jag får vara ifred när jag städar, det gillar jag......

Nåja, jag kan ju börja med att klä mig, ge hundarna frukost och gå ut en sväng med dem, i snöstorm......

Och en facebooktest:

Nja, kanske skulle börja den snöiga fredagen, starten på helgen med ett Yogapass.....
Jag har ju en bok....

De där med God Morgon!

Mina god morgon rundor, är viktiga, viktiga för mig, viktiga för de runt omkring mig.
Det är viktigt att bli sedd, att någon verkligen visar att
"Hej där! Jag ser dig! Du betyder nåt för mig!"
God Morgon, har ju blivit ett av mitt signum, och man kan säga godmorgon, när som helst på dygnet egentligen, det är lika viktigt kl 15, som kl 8.....

Om jag inte är på plats, jag kan ju vara sjuk, på kurs eller bara nån annanstans, då frågar de direkt, "Var va du igår?"
"Du har slutat komma?"
Ja, de säger faktiskt det, "Du har slutat komma!" Redan efter en-två dagar, saknar de ett käckt god morgon, att någon ser dem och uppmärksammar att de finns, att de mår bra, att hunden mår bra, att barnen är sjuka, att de är på jobbet.
Det finns alltså en sak till som är extremt viktigt, och som hänger ihop med godmorgonen, att tala om ifall man blir frånvarande, dvs inte kommer när det förväntas att man kommer. I alla fall det man kan planera, sjukdom är ju svårt då......
"Du i morgon är jag ledig, på kurs, i Karlstad, etc...."

Och du, det spelar ingen roll om de man hälsar God Morgon, är fem år på dagis, eller medelålders män i industrin, tonåringar på högstadiet eller kvinnor i vården, vi har samma behov av bekräftelse ovsett!

Och du, det ska vara ärligt, man måste mena, God Morgon!

Och du, varför inte bara prova att säga hej till någon?! Det kan berika din dag, och framförsllt den andras dag!

Bortvald.... Igen?!

Jo, så kan man se det....

Och andra gången inom ett år, då börjar man fundera?!

Skitkass, jo så måste det vara :/
Och det gör ont!
Skitont!

Behöver fundera?

Vad är det som inte passar?

Just nu kan det mesta kvitta faktiskt.....

Men det är väl bara att bita ihop, och gå vidare....

Eller nåt...

Oj, vad det blev jobbigt....

Man ska inte böja dagen med platsbanken...

Jag måste låta saker och ting landa först!
Varför lär jag mig aldrig!

Men men, är man "för bra" så är man.....

Mot nya utmaningar!

Bättre begagnad chef/ledare finns för nya utmaningar from 1 mars.
Nån som behöver?

Tänk om man visste.....

Visste vad man ska använda sitt liv till?

Vikariatet som jag har, tar slut sista februari, och någon fortsättning blir det inte.
Tant ska ter ut i det som kallas reflektionsstadiet, där jag på något sätt ska komma underfund med vad just jag är lämpad för......

Att vara ledare, är en naturlig egenskap, som jag tror jag är född med, den bara finns där....., hoppsan, hur många av er tycker att jag skryter nu då?
Fast det skiter jag helt ärligt i, jag är född ledare, vad ni än säger, och det går inte att ändra på....

Jag är också, född snabb, fattar snabbt, men drar lika snabbt egna slutsatser, pratar snabbt ibland utan att tänka, reagerar snabbt, och det i positioner, som ledare kan vara både på gott och ont.....

Nåja, jag vet en sak jag inte ska ägna mig åt, detaljer, jag har svårt för detaljer, ser hellre helheter, stora sammanhang och hur saker och ting hänger ihop....
Detaljerna kan nån annan ha koll på.....

Kanske skulle man försöka hitta på nåt eget, vara anställd mellanchef är jag tydligen för mycket för att vara.
Eller blir man ett hot när man naturligt får folka med sig, och är kvinna i en manlig värld?

Tänk om man visste, vad ens kall är, det som gör att just jag förlorar mig i ett flow.....

Jag får väl prova lite olika saker, nu när jag kommer att vara ledig ett tag, lovar att ni får föja mig på resan.......

Provade Tildas akrylfärger nu i kväll, det var inte det jag är menad för att syssla med.... :)