Vi skulle ju åka till Söderhamn...

Jag älskar sociala kontakter, människor och är av naturen nyfiken och pratar gärna med alla, dock är det få som jag släpper nära mig, alltså när som att det blir nåt mer än bara nyfikna kontakter. Kanske för att jag mest av allt i världen är rädd för att bli besviken, ratat, utanför..... Men när jag väl hittar någon att klicka med, vilket kan gå på ett ögonblick, eller ta lång tid, så har jag skapat en ny kontakt, dock med en viss reservation, jag tar kontakt, men undviker sådant jag kan bli besviken av, typ konflikter (jobbigt), bjudningar (Blir så grymt besviken när ingen kommer, och kanske är det därför jag inte vill fira min födelsedag) eller andra svek (Har svårt att släppa om det blir djupa sår i själen)....

Här slutade jag skriva i måndags...för jag orkar inte skriva mer om detta...

Vi kommer att sakna dig, vår alldeles nyaste men kanske varmaste vän.

Och de som gått före tar hand om dig, det är jag övertygad om, och när jag kommer, så ses vi igen.

Kanske triggade det en massa gråt i kroppen, det släppte ventilen, och jag har haft en helvetes vecka, inombords, för jag delar inte med mig till kleti och pleti, eller så kanske det är just det jag gör... Här?!

Nåja, ni som finns här är ju så långt borta och kommer inte rusande för att trösta eller stötta, och jag avskyr att vara svag, ledsen och sårbar, och det blir man om de nära kommer med sina råd, ofta goda, men jag vill inte ha dem... 

Jag vill gråta själv, ensam. Slicka mina sår och gömma ärren långt bak i själen, själen som aldrig glömmer. Hur blev jag sån? Är man född in i utanförskapet och ständigt haft känslan av att man måste anpassa sig för att duga och få vara med? Måste man vara med? Duga åt nån annan, det borde ju räcka med att duga åt sig själv?

Hur inkluderande är jag mot andra, läser jag det jag skrivit nu, så släpper jag ju inte in någon, jag nedvärderar mig själv och ställer ibland orimligt höga krav på mig, jag vill så mycket, eller vill jag det?

Kanske vill jag ingenting, utan försöker hela tiden hitta facit för vad andra vill att jag ska vara, som en svamp suger jag åt mig, reaktioner, upplevelser och känslor, försöker hela tiden duga och se till att alla andra är tillfreds, lagar mat för att nån annan är hungrig...... Får dåligt samvete för att jag äter godis utan att bjuda.... Suger åt mig kritik och negativ feedback, men det som är bra studsar av som om jag vore av teflon.

Nåja, vi skulle åka till Söderhamn, vi skulle äta surströmming, jag tycker inte ens om surströmming, men brödet, potatisen och löken gillar jag, vi skulle tågluffa i Europa, vi skulle hälsa på Tilda i Australien, vi skulle.....

Ta vara på livet, gör det du känner för, skit i vad de andra tycker, och framförallt, LEV DITT LIV! 

Vem vet, i morgon kan det vara försent.

Jo, vi kanske kan hjälpa dem :)

Våra vänner alltså :)

Nut, som vi förövrigt bodde hos vid vår senaste resa, och var på cocking class hos, gör Chilipasta, som hon säljer och skickar, och förhoppningsvis skickar hon även till Sverige, Om det går.....

Och nu pratar vi inte tam chilipasta, som man kan köpa på Ica, nu pratar vi CHILIPASTA :)

Jag har beställt ett antal burkar för eget bruk, men är du sugen på att testa, så delar jag gärna med mig, under förutsättning att de kommer fram, man vet ju aldrig med postgången, och speciellt inte i nuläget, men vi kan ju hoppas.

Hör av dig i så fall, om du är intresserad.

Ledigheten går fort....

Jo, ni det gäller att ha att göra, träffa goda vänner, besöka banken, handla, handla lite till, gå på teater, ta en eller annan tur till skogen och givetvis sova......

Fem dagars ledighet lät som en superlång ledighet, men jag kan absolut leva med den längden på mina återhämtningperioder.....
Jag har sett en del serer och nån film också.

Ganska nervkittlande serie.....

Klassisk Action.

Svartvitt, tungt, men ändå fin film.

Jo, smaken är varierande, och vi gillar olika saker, men det är typ att Netflix, C-more, HBO, Viaplay och alla andra typer av tjänster finns :)

Idag blir det ytterligare en tur till Arvika, vi var ju på banken där igår, idag ska det köpas skidvalla!?  Ja någon i familjen har just i detta nu nördat in på att åka skidor, och det är inte jag :)

Och i kväll ska vi vara lite kulturella, "Something Rotten" På Karlstad Teater, ska vi gå på.

I morgon då? Kanske är resten av min familj lediga, så de kan följa med till skogen, grilla lite korv, åka madrass, fika :)

God Morgon!

Kallt idag också, men vad gör väl det, det är ljust ute, jag är ledig och Betty är nöjd över att ha matte hemma :)

Tanken är att ha en fikadejt med bästa vännen, som också råkar vara ledig på torsdagar, kul när det sammanfaller och fika är ju aldrig fel. Lite planering av en av årets höjdpunkter, Nordiska trädgårdar i mars, ska vi också försöka få till.

Vi kommer att åka tåg, och pendeltåg, precis som vanligt, och det är en efterlängtad och återkommande resa vi gör varje år, enda året vi inte åkt dit, var det året som terrorattentatet på drottninggatan var, det var precis den fredagen då vi normalt brukat vara där...

Nåja, nu ska vi åka i alla fall och det ska bli kul :)

En ledig torsdag förövrigt då?
Jo, en skön morgon i morgonrock, några mail att svara på, nån disk att få undan, någon tvätt att ladda... Kanske skulle jag försöka få till en sockerkaka, till fikat?

Hoppas ni alla får en härlig torsdag, för det är väl torsdag? Man kan bli lite dagvill när man jobbar skift, men jo torsdag är det.

Time to say Goodbye!

En sista dag, en regnig sista dag...
Men vad gör det när man hittat en n vän, som man kan ha en SPA-dag tillsammans med :)
Vi placerade gubbarna i en bar, tog plånböckerna med oss och gick till Lovely Massage, bokade varsin tjej, och fick 1 timmes Thaimassage, Pedikyr och Manikyr.

Jag åker alltså hem mot Sverige med grönt på fötterna och händerna :)
Och ja, jag vet att färgen brun är ganska ljus, men sån hud har jag, och den är i alla fall inte blåvit längre :) SPF 50-30 har tillämpats alla dagar utom idag då regnet och den mulna himlen inte släppt igenom nåt solljus. Nu däremot när klockan är 06, på morgonen, ser jag massor av stjärnor på himlen, så idag blir det med all säkerhet en fin dag, men idag ska vi packa!

Ja, packa!
Vi får väl se om vi får ner alla de grejer vi köpt, krämer, kläder, skor, presenter, kryddor, Whisky och cigaretter... Ah, vi kan alltid lämna kvar de där extra strandhanddukarna (IKEA:s billiga) som vi släpade med hit, och alla toalettartiklar som inte är slut eller oumbärliga, typ tandkräm, schampo, solcreme, tops och pads....
Nu flyger ju vi reguljärt, dvs inte charter, så vi får ha 30 kg bagage, tänk vilken tur :)

Efter Spadagen, käkade vi Lunch hos Pap och Nut, sen bestämde vi att ta en tur till Khao Lak Centrum, vi valde bort Biang Niang market idag, då vi knappast har plats för en enda pinal till i våra väskor, så där strosade vi runt nån timme, stannade på en bar, tog en öl, nåja inte jag då, jag drack Mangojuice, knallade lite till, in i några av alla de miljoner klädstånd/butiker, som allihop har samma utbud av tunna klänningar, byxor med elefanter på, hattar, kopierade märkes T-shirtar, ja you name it. Jo jag älskar de tunna färgglada byxorna och klänningarna, men hur många kan man ha liksom :)
Hittade dock en lite mer exklusiv butik med handgjorda Thailändska smycken och glasfigurer, där fanns också handsydda klänningar, så det köpte jag en, roligare med det som inte är dussinproducerat i Taiwan eller Kina.

Vi strosade vidare längs huvudgatan, och ser en väg in och upp mot berget, med en skylt Kho Lak Phu View, vi kikade in och upp mot palmer och vegetation, men såg inte speciellt, valde dock att utforska och började gå, svagt uppförslut på en smal grusväg mellan Bambu, bananplantor, Liljor och andra stora växter som man känner igen hemifrån som krukväxter fast i mindre format.
Det gick ännu mera uppför, vägen gick från grusväg till Betong, plötsligt lutar den uppåt, ja brantare än 45 grader, ja lovar att det kändes både i lår och rumpa, det var inte långt, med brant.
Kommer upp och ser en jättemysig restaurang med terrass ut mot havet och Khao Lak, och världens utsikt!

Det går ju aldrig  att ge utsikten och upplevelsen en rättvis bild via mobilkameran.....

Här satt vi några timmar, drack lite, analyserade den svenska regeringskrisen, löste världsproblemen, diskuterade Bruce Springsteen, åt lite nudelsoppa och Vårrullar, tittade på eldflugor, solnedgången och hörde Cikadorna när mörkret föll, hur vackert och mysigt var inte det då?

Jättetrevlig eftermiddag med nya vänner, Jalle & Lisa från Stockholm, mycket skratt, allvar, byta erfarenheter, se på foton, prata resor, ja lära känna helt enkelt, och ibland möter man människor som det liksom bara funkar med, kul!

Klara där uppe, så skulle vi ju tillbaka, och nu var det mörkt...
Samma väg med samma lutning, den här gången nerför, i mörker med små lyktor efter vägkanten, tog vi oss ner, nu kändes det i knäna..... Vi fick tag i en taxi, for tillbaka till "vår by" satte oss i baren och fick i oss ytterligare några drinkar, löste ännu mer världsproblem, tittade på ännu fler kort och rökte givetvis :)

Sen var det dags att säga hejdå, de åker på utflykt i morgon, vi packar och drar innan de kommer tillbaka, så det blev lite kram och vi ses, "kom och hälsa på" ja typ så.
Även det andra paret vi träffat sporadiskt, och som vi faktiskt pratade med redan i fjol, träffade vi och sa hejdå till :)
Och till Pap, honom träffar vi inte heller då han åker med Jalle & Lisa på deras tur.

Hej då, Thailand, vi kommer tillbaka, kanske nästa år, kanske året därpå....
Nu ska vi hem och planera nästa års resa, eller ska vi åka till Australien i februari 2020, då Tilda fyller 30?
Ja vem vet, blodad tand på resande har vi i alla fall, och vi får väl se om det funkar att få ihop skiftgången med resandet :)

Vecka tre!

Ja gott folk, så här på årets sista dag, så borde man kanske försöka summera året, men nej, jag är inte så bra på att blicka tillbaka, jag får vara glad om jag kommer ihåg vad jag gjorde i förrgår. kanske därför jag bloggar, för att jag överhuvudtaget ska komma ihåg nåt :) Jag är mer full fart framåt och vad ska vi göra i morgon?

Vi går i alla fall in på vår tredje vecka här i Khao Lak, och nej, vi längtar inte hem än, vi är liksom inte färdigtankade med sol, nya intryck och nya vänner än :)
Nya vänner?
Jag, vi skapar kontakter, eller det skapas kontakter, vi bägge är ju extroverta, men tycker själva att det är ganska skönt att få vara för oss själva ibland, kanske för att vi träffar så himla mycket folk som vi umgås, pratar och jobbar tillsammans med på jobbet. Men samtidigt har vi svårt att inte prata med folk när vi är bland människor, så många kontakter knyts.
En del kontakter mer flyktiga, en snabb presentation av var man kommer ifrån, var man bor här, barn, jobb, hur länga ska ni stanna ja typ ni vet.
Och ja man kan säkert kalla det nyfikenhet, men för mig är ju det något positivt, en nyfikenhet och ett stort intresse av andra människor, tror det är medfött faktiskt.
Andra kan man ta en öl tillsammans med, nåja, nu dricker ju inte jag öl, men en drink, en Irish Coffee eller ett glas vin funkar lika bra, eller så äter man middag tillsammans, ligger bredvid varandra på stranden, småpratar lite, delar erfarenheter, lyssnar och får tips :)
Människor är spännande, och som sagt jag är ju så "social"
Nåja, någon ny Anneli, har vi inte träffat än i alla fall, det var en "Once in a lifetime"

Nu är det i alla fall nyårsafton, och vi tänker nog en heldag på stranden, med sol och många salta bad, vi släntrar upp till den lilla restaurangen, fem meter från våra solsängar, äter nåt gott, dricker och laddar om för ytterligare några timmar, innan vi troligtvis tar oss tillbaka till lägenheten, duschar för att sedan ta oss ut för att äta, ikväll har vi tänkt Hummer. Lite bubbel att ta ner till stranden, för att skåla in det nya året i har vi fixat, och bubblet intas givetvis i pappersmuggar :)
Men hörrni, det kan jag ju berätta om i morgon :)

Ni får ha en helt underbar sista dag på 2018, och en bra start på 2019.
Jag startar mitt nya år här jag, i Khao Lak, Amphoe Thai Mueang, Thailand.

Tänk att en får ha det så här gött!

Är det en konstig tid vi lever i?

Snön låg djup och i drivor, våren blev intensivt kort, Nazister rör sig fritt på våra gator, ungdomar har ihjäl varandra, politikerna har intagit en mer pessimistisk hållning, värmebölja och skogsbränder....
Och i de sociala medierna haglar kommentarerna om inkompetenta ledar, politiker och regering....
Det delas vitt och brett påhittade inlägg och alla har sin åsikt, inget konstigt i det iofs, men att det finns så mycket hat och hot, det tycker i alla fall jag är lite konstigt...

Kan Stefan Löven och hans regering hållas ansvarig för väderläget?
Är det Sverigedemokraternas fel?
Kan vi skylla på Kommunisterna, eller Muslimerna?
Knappast, men att ta ansvar för sina egna uttalanden och hur vi behandlar varandra det kan vi alla göra...

Jag kan inte släcka de bränder som idag härjar över vårt land, men jag kan ta ansvar för hur jag själv tar ställning, hur jag delar och uttrycker mig på sociala medier, hur mycket kunskap jag letar efter.....

Alltså, vad vill jag ha sagt med det här?
Det vet jag faktiskt inte.....

Men det är en konstig tid vi lever i...
Eller???

Kanske är det dags att förstå att man inte alltid får det precis som man själv vill, ibland tas beslut som inte alla gillar, det finns folk som tycker annorlunda än mig själv. Och kanske är det dags att förstå att man kanske inte i alla lägen kan handla efter hur reptilhjärnan reagerar, det kan vara bra att tänka efter, reflektera och faktiskt våga lyssna på andra...

På något sätt känns det konstigt att bara sitta här och skriva, för min världsbild är ju inte större än gemene mans, jag vet inte heller mer än det jag ser i medierna, hör på radion eller uppfattar bland de jag möter. Mina största problem just nu är kanske att tranorna på gärdet låter för högt, att det är alldeles för varmt i sovrummet så jag får sova i källaren, vad vi ska äta till middag....
Annars har jag det ganska bra faktiskt.

Och jag lyssnar, reagerar och hör var andra tycker, men för det behöver jag inte gilla allt jag ser eller hör, jag behöver inte stå ut med hat och hot, ingen annan heller faktiskt i vårt land, ändå beter vi oss så....
Det blir lite dubbelbottnat faktiskt...

Hoppas våra ungdomar, de som kommer efter oss, vågar tänka annorlunda, vågar stå upp för det de tror på, vågar handla, vågar behålla kontakter med de som tycker annorlunda, vågar vara öppna och att de tar hand om vår planet, för det verkar gå käpprätt...

Är det en konstig tid vi lever i?

När integritet blir normalläge....

Jag skriver ju sällan ut namn i min blogg, något som blivit helt normalt för mig att göra, och några av mina nära, blir idag benämnda med de alias de fått i min blogg, speciellt de där två O:na....
Tanken med att inte skriva ut namnen, kom av att jag inte var säker på om de skulle tycka det var okey att figurera på nätet, några av dem var ju mer hemliga än andra när jag startade att blogga, några var minderåriga....
Tänkte därför ge er en lite presentation av  de som förekommer här i min blogg med mina alias......

Vi startar med Stora O, mitt livs kärlek och den man jag lever tillsammans med sen mitten av        80-talet, jo det är sant, vi har kamperat ihop, i stort sett hela tiden sen vi gick på högstadiet, visst några pauser har det blivit, men sen barnen kom, alltid tillsammans. Stora O är alltså min man och den som egentligen är roligast att ha med i diverse berättelser, då det oftast händer en massa dråpliga saker när han är med, små vardagliga grejer, som kanske bara händer men som med en liten tvist blir fantastiskt roliga. Vem minns inte "Ska Vi?", "Slit och slängbilen" och "Nu får det bli så!"
Han är den som oftast upplevs som den late, som bara sitter framför TV:n eller någon skärm, men har alltid en massa projekt på gång, allt från Gula villor, gamla Volvosar och en och annan moppe.
Han är kul, älskvärd och min alldeles egna Stora O.
Han kan allt, och det han inte kan, det fixar jag, eller så får det bli så :)

Sen har vi Tilda, äldsta dottern, hon som emigrerade till landet Down Under, vår lilla sångfågel, vars vingar bar henne över halva jordklotet för utbildning. Kreativ, målmedveten och strukturerad tar för sig av livet och lever det på sitt sätt, långt från sin familj. Hon är den som fick oss att sätta oss på ett flygplan när vi var nästa femtio år, för att besöka henne i en annan del av världen.

Åsså, Lilla O, lilla är egentligen längre än Stora idag, men var liten när bloggen startade, det är alltså sonen, mellanbarnet som tuktats av sina systrar, det inte han vet om PMS och kvinnohormoner, det vet ingen... Lilla som idag är en vuxen man, och lever tillsammans med Söta S. Han är kreativ, musiker och egen företagare, strongt att ta över den verksamhet han jobbade i, i så ung ålder.
Lilla och Söta letar nu hus, helst i närheten av där han är uppväxt, men jag tror det är att ha vill vara nära mamman, ja lite kan man väl få tro.....
Rastlös, med massor av vilja, och grymt lik sin far i mångt och mycket, de brukar skoja om att han är skuren ur röven på far sin, om ni förstår vad jag menar.

Sen har vi Plupp, min lilla älskade plupp, känslosam, varm och ännu mer kreativ än de andra två, här flödar känslor och kärlek! I massor! Minsta ungen, som idag är en vuxen kvinna med allt vad det innebär, då livet springer. Kattmamma och frisör, full av hormoner och vilja.
Hon är den som håller familjens fana högt när det gäller miljömedvetenhet, rätt och riktigt och har alltid någon idé på gång!

Åsså är det jag själv då, Pillargontanten, Chefen eller Tant,  jo det mesta handlar om mig själv, mina tankar, mina upplevelser, känslor och tillkortakommanden, ja behöver väl knappast någon separat presentation.....

Det förekommer fler i min blogg, Bästa vännen, Betty, Modern, Prinsessan och prinsen, Prins N och Prinsessan M, Lilla E och Bästa Kollegan. Men det är familjen, där iofs Betty ingår som är de som betyder mest för mig, så därav den lilla prestationen av vilka de är och vad de betyder för mig.

Men du, att kalla dem för mina påhittade bloggnamn när du möter dem ute, det tror jag inte alla alla av dem uppskattar....
Speciellt inte Lilla O :)

Summering 2017

Ja så kommer dagen då man ska försöka summera ett helt år...
Ett år med både glädje och sorg men ändå ett av de gladare åren i mitt liv.

Jag startade året med att få ett nytt jobb, en alldeles underbar kollega och en hel massa nya helt fantastiska medarbetare!
Nog för att det är lång resväg, kör ca 11 mil om dan, men det är det absolut värt när man trivs och känner att man hittat en arbetsplats som både är transparent, öppen och framåt. En arbetsplats där jag får vara mig själv, ha idéer, och utvecklas både som ledare och människa.

 Jag påbörjade också i början av året en skrivarkurs på distans via folkhögskolan Hola, en kurs i självbiografiskt skrivande. Kursen kommer inte att resultera i någon utgivning av någon självbiografisk storsäljande roman, men har gett mig en hel del tips kring mitt skrivande och förhoppningsvis även gett utveckling av bloggskrivandet.
Den har också gett mig tid att reflektera över händelser i livet som jag behövt bearbeta samt att man inte behöver tänka efter så himla mycket och göra det så krångligt när man skriver. Två terminer blev det, och nu finns massor av små texter, som jag kanske delar med mig av så småningom, vem vet.

Året har också innehållit en del hund, både glädje och sorg.
Juli månad var månaden när vi fick låta Ebba gå över regnbågsbron efter ett rikt och långt liv. Ett svårt beslut att fatta, men som jag tidigare sagt, det är vi skyldiga dem, att ta det beslutet när den dagen kommer, oavsett hur ont det gör i ens eget hjärta.

I samma veva virvlade MayBee in i vårt hem med buller och bång, som en skänk från ovan tänkte jag då. Tyvärr så fungerade ju inte det fullt ut, utan vi fick några rejäla slagsmål mellan henne och Betty så hon fick följa efter Ebba till landet där de får vara precis hur som helst i november. Mitt hundägarego fick en rejäl knäck, men samtidigt så vet jag att vi gjorde vad vi kunde för att få det att fungera.

Att vänner betyder mycket, ja det förstår man när man verkligen behöver dem, det här året har jag förhoppningsvis behandlat mina vänner bättre då jag själv mått mycket bättre. I slutet av förra året hittade vi en ny vän i Afrika, en vän som vi haft fortsatt kontakt med, och kommer att ha.
En liten hundvän har jag ju, som förgyller mitt liv, då och då, och min bästa vän, som till och med använder stråhatten från Australien, i alla fall när jag säger till henne :)
Åsså hela högen med vänner, som gratulerade mig inför min femtioårsdag helt oplanerat i Gula villan, bland musbajs och byggmaterial fikade vi och det var nog mitt bästa födelsedagsfirande tror jag.

Året har också get mig möjligheten att få möjligheten att viga ett antal förälskade människor! Att genom mitt förordnande låta dem bli man och hustru.
Ett uppdrag som är mycket hedervärt och det trålar av så mycket glädje och kärlek, både i de mötena som vi har innan då vi planerar deras egen stund och vid själva genomförandet!

Min lilla bil, Mini Coopern, som varit med mig både till Arvika, Åmotfors och Skoghall, som följt mig genom glädje och sorg, valde att kasta in handduken, och stannade en gång för mycket tillslut.

Med lite sorg i hjärtat tog jag farväl av den, men fick möjligheten att köpa en lite större. nyare och säkrare bil, för resor i huvudsak till jobbet. Så välkommen BMW X1!

Året har också innehållit en hel del andra fritidsaktiviteter, även om mycket av tiden har gått åt till att komma in i nya jobbet.
Vi har fortsatt greja på Gula Villan, och avstyckningen blev äntligen klar i somras.

Jag har plockat en hel del svamp....

Och jag har läst en hel del böcker...

Vi avslutade ju det förra året 2016 med en resa till Kap Verde, Afrika, där vi firade Stora O:s femtioårsdag, och vi kunde ju inte vara sämre än att vi reste bort även på min femtioårsdag, för femtio har jag fyllt i slutet av året, tant har liksom gått över på dösidan av livet....
Vi bokade en resa till Thailand, Khao Lak, och med lite skräckblandad förväntan reste vi dit i slutet av november. Skräckblandad för att jag minns Tsunamin som en händelse i världen som satte ganska djupa spår i mig just då, inte för att jag var där, eller för att jag miste någon nära, kanske mest för att det var en sån intensiv medierapportering och att det plötsligt kom så nära och blev så påtagligt just då.
Nu var det i alla fall vår tur att besöka sagolandet Thailand.
Och det var ett sagoland, helt underbart och klart ett land jag gärna skulle besöka igen.

Att få tillbringa sin femtioårsdag, med den man älskar, på en varm strand, där havet är badbart utan för höga vågor, solen skiner, maten är god och billig och människorna är helt fantastiska. Ja man kan knappast begära mer.....

Nu går vi in i det nya året 2018, och jag hoppas det blir ett lika utmanande och spännande år som det vi nu lägger till historien.
Jag hoppas att vi får vara friska, att vi kommer vidare i vårt Gula Villa projekt, vi kanske till och med kommer fram till vad vi ska ha det till :)
Att mina barn får må bra, göra det de vill och att Tildas planerade resa hem till Sverige i sommar blir verklighet.
Att vi får möjligheten att resa även i år, Australien, Nya Zeeland, Sydamerika eller kanske Thailand igen....

Jag hoppas också att just du får ett bra 2018!

Så:

Önskar jag just dig!

Goa Vänner!

Såna goa vänner man har, de kom och överraskade mig med fika och lite reseattiraljer vid Gula Villan idag :)

Åsså mös vi till det lite med lite adventsljusstakar i fönstren :)

Helgerna går alldeles för fort!

Jo, det är så, det går så fort så man nästan inte hinner med...
Iofs går även veckorna fort, fast på ett annat sätt :)

Startade lördagen med att skicka med Plupp lite torkade trattisar när hon skulle på Höstmarknad med alla sin alster och kaktusar.

Tror inte hon sålde några mängder, men jag tror att det kommer finnas små burkar med kärleksfullt torkade trattkantreller på Sköna Rum i Arvika från idag om någon är sugen :)
Och skulle någon av er vilja ha mer, så hojta till, här finns, så det räcker och blir över.

Efter att vi besökt henne en sväng på marknaden var det dags för Kvalmatch för Värmskogs A-lag till div fem, och det gick ju bra.
Känns också extra bra att publiken inte svikit på hela säsongen :)

Kvällen tillbringades hos en lycklig femtioåring :)

I hennes nya hus i Karlstad, åts god mat, pratades och firades det. Mycket trevligt!

8 färgstarka kvinnor, här illustrerade av bästa Mia Älegård. Vill just du se mer av Mias alster, finns hon på samlingsutställningen Änglar och Demoner på Plaza Hotel  Vernissage 27/10, ta en ur vet ja, du lär inte bli besviken!

Dagen efter ett femtioårskalas får man vara trött, vilket jag givetvis var efter att ha kört hem vid tvåtiden och sedan vaknat före åtta i vanlig ordning.
Ett antal pelargoner plockades in i jordkällaren för vinterförvaring, och några amaryllislökar plockades in istället.
Och medan matte var tråkig och gick fram och tillbaka mellan altanen och jordkällaren passade Bett på att kultivera lite i trädgården......

Hoppsan, vilka hål det blev!
Och lyckan fullkomlig när hon till slut fick fram några sorkbebisar!
Nåja allt går att gräva igen, och några sorkar färre är ju faktiskt helt okey, även om hon såg ut som en lerhög efteråt!
En tur till skogen han vi också, men svampen lät vi stå kvar idag. Jag har så det räcker om man säger så....

Att vakna först, tyst som en mus :)

Vet ni hur mycket det låter när man sätter i ett kaffefilter i bryggaren? Eller när man ställer ner en kaffemugg på bordet, skjuver en stol med metallben på ett klinkergolv eller knappar på datorns tangenter......
Nej, jag tänkte väl det!
Men när man ska vara tyst som en mus, för att övriga fem sköna bönor sover längre än tant och inte alls kan förstå hur man kan vakna typ före 6 på helgen, då låter allt man gör väldigt mycket.....
Vattenkranen när man fyller kannan tillbryggaren, morgonhostningarna, ljudet när locket på kaffekannan skruvas till, ljudet av dörren som sakta öppnas och som sagt, ljudet av tangenttryckningarna på datorn....
Men jag försöker, jag gör faktiskt det.

Hur som helst, alla dörrar in till de sovande vännerna är stängda, nåja förutom den som snusar sött på sovloftet precis ovanför där jag sitter, jag har fått mitt morgonkaffe och min morgonrök, och jag har verkligen försökt vara tyst, tyst som en mus......
Det enda som hörs är ett läss brusande ljud från kylskåpet, ett lite pulsernade sus, som finns där i bakgrunden hela tiden, mitt försiktiga knappande på datorn, och en av vännerna som darar små timmerstockar i rummet brevid :)


En helt underbar helg har vi haft, och det är snart dags att skiljas åt igen, skiljas åt från gemenskap, nya minnen, upplevelser och fysisk närvaro, men nära finns vi ju fortsättningasvis också, via messenger, Facebook och i tanken.


Ni skulle bara veta så mycket klokhet det finns i den här stugan just nu, iofs just nu i vila, men om det varit mätbart så tror jag klokheten och öppenheten skulle slå i bott på mätaren. Jag är grymt stolt och glad över att få vara en del av den klokheten, av den gemenskapen och av all den kärlek, delaktighet, samhörighet som strömmar ut och omsluter oss. Man borde kunna förpacka lite i en påsa, ta med hem, och tanka av lite när man som mest nehöver det....
Kanske var det just nu, den här helgen jag verkligen behövde det, för veckan har delvis inneburit en del mindre bra upplevelser som behövde bearbetas...
Man kan ju använda sig av de influenser som man fått under helgen, att möta kloka kvinnor, mitt i livet som en själv, och som dessutom står utanför ens egen vardag med alla de funderingar och ekorrhjul man har, gör ju att man får lite nya infallsvinklar. Man kan kanske ta fram rösterna av dem och liksom rådfråga i tanken, för att komma vidare, ibland kan man kanske använda sig av det, någon typ av andlig coachning, när saker och ting blir tunga, jobbbiga eller bara svåra. Man kanske till och med kan använda sig av nätverket via de forum vi delar :)


Nåja, nu är helgen snart slut, de andra vaknar nog till om en stund, kommer ut ur sin tillfälliga krypin, det blir buller och bång, frukost, ljud och samvaro igen, och min ensamma morgon, som jag värdesätter så mycket oavsett var jag befinner mig i världen tar slut, den nya dagen startar, och det blir första dagen på resten av mitt liv, fylld med erfarenheter, kärlek och samvaro, kliver jag vidare, starkare, mer uppfylld och rikare på vänskap. Kliver vidare hem till Stora O, som tålmodigt varit hemma med hundarna, fixat avlopp och ätit grillad special, hem till arbetet som jag stormtriva med, även om det stormar ibland, hem till hundar som villkorslöst älskar just mig, hem till tystnaden i mitt eget hus...


Jag har vaknat först i två dagar, okristligt tidigt enligt de flesta, men jag har i alla fall varit tyst som en mus, det har jag

Femtioåringar på tur!

Till helgen ska jag tillbringa dagarna med några sköna bönor!
Sköna bönor, som gemensamt med mig har, en femtioårsdag under året, har gått högstadiet samtidigt, har levt liv långt från varandra men ändå nära och där det kändes hur bra som helst sist vi träffades :)

De här, femtioåringarna som egentligen är sju, men nu bara blir sex till helgen, ska tillbringa helgen i en stuga i Branäs...
Branäs, låter snö, för mig, men det är fortfarande sommar.
Någon är hurtig och vill springa eller motionera, någon dricker helst vin, någon vill bara sova, någon vill leka och någon tänker mest på mat, jo vi är väl som folk är mest antar jag, och det är ju just det som gör det så härligt, att vi är olika, men ändå lika, långt ifrån varandra, men ändå nära...
Ja, ni fattar :)

Om det nu, mot förmodan, skulle bli driv-is, spöregn och åska, så tänker jag några spännande aktiviteter som passar ett gäng tanter på typ femtio år.

Virkmaraton.
Frågesport.
Roliga lekar.
Sanning och Kånka
Musikquis.
Charader
Vin

Jag tror vi överlever!
Och jag ser fram emot det mycket!

Midsommar!

"Vi åker ut klockan 12" Bestämde vi, och ja, klockan 12, satt vi hos våra goa vänner, tog en öl, nåja inte jag då, jag nöjde mig med nikotinet. Alla kylväskor och ryggsäckar var packade, med sill, färsk potatis, trangiakök, rödsprit, öl och kaffe. Extra kläder, filt att sitta på och ett extra litet lager av cigaretter.
Efter en promenad genom skogen, togs plats i båten, med flytvästar på givetvis.
"19 grader i vattnet" Oj, så varmt, men sugen på att bada var nog ingen av oss även om tre av vännerna faktiskt gjorde det medan vi andra kokade våra färskpotatisar med salt och dill på tre riggade spritkök.
Traditionell midsommarlunch på udden ute i Värmeln, där vi lagt till, intogs, Matjesill, potatis med dill, smör och salt, gräddfil och gräslök, gott knäckebröd med ost, gubbröra och en obligatorisk snaps.
Sen kom regnet!
Kaffet som vi bryggde på plats, intogs under en tall tillsammans med kladdkaka, jordgubbar och mandelkex, och vad är väl en midsommar utan regn, skrockade vi lite......
Tanken som slog oss, var när vi i början av vår gemensamma tradition, hade med alla ungarna och det badades, lektes och paddlades kanot. Nu för tiden är vi ett gäng medelålders, alla snart över femtio, och fortfarande utan barnbarn.... Men trevligt har vi och mycket lugnare, inga ungar som ramlar och skrubbar knän, inga gnälliga unga tonåringar som hellre velat umgås med kompisarna, inga bråk, och inga improviserade teaterföreställningar, där vi måste köpa biljetter och glatt klappa händerna gång på gång....
Man saknar det ibland.

När regnet blev för standardiserat, dvs det slutade inte som en enkel skur ibland kan göra, utan himlen var jämntjock av en grå massa och det strilade sakta, konstant, gjordes färden tillbaka till vännernas brygga, packade med de nu halvtömda kylväskorna, vandrade vi sedan tillbaka genom skogen, och återigen, satt vi där på deras veranda, med öl och cigarett...
Resten av vännerna anslöt, och en grillkväll med mat i massor, på inglasad altan tog vid.
"Vi har det för Jävla bra!" konstaterade en av vännerna.
Och det har vi, även om många av diskussionerna berörde dagens samhälle, krisberedskap om "kriget" eller ett längre strömavbrott skulle drabba oss...

Och när magen stod i fyra hörn, svullen och mätt av mat, sinnet uppfyllt av goda vänners sällskap, så for vi hem och dök i säng.
Och man kan säga vad man vill om det där med rökningen, men man kan köra bil efter det i alla fall :)

Och vi har det för jävla bra, eller hur?!

Hoppas ni också haft en bra, lugn och fin midsommar!
Nu har vi en "Bonusdag" som Stora O uttryckte sig, då ingen av oss är extra slitna pga alkohol idag!

När allt är så där enkelt!

Jo, jag kom iväg på 50-årsbalunset, eller baluns, en jättemysig kväll med en bunt vänner, flera av dem som jag inte sett på många år, och det var så trevligt.
Ni vet, gamla skolkamrater, som man hade otroligt roligt med under högstadietiden, och några av dem, har jag ju inte sett sen dess, någon har kontakten funnits med hela tiden, någon har jag haft kontakt med på facebook i många år och själva femtioåringen upptogs kontakten med för nåt år sen.

Det blev en helt underbart trevlig kväll, där man bara kunde vara sig själv, så där enkelt ni vet!
Enkelt genom att man bara är, kan skratta, prata gamla minnen, pratat dagspolitik, lyssna på varandras livshistorier, äta god mat tillsammans, dricka vin (läs vatten för mig) och typ bara vara!

Sju kvinnor mitt i livet, med en gemensam bakgrund som tonåringar, med olika livsöden, minnen och funderingar på livet.
Sju kvinnor, som gjorde det möjligt för alla att kunna prata och bli lyssnade på, som väckte gamla minnen till liv, där det ena gav det andra.
Sju kvinnor, som nu kommer att hålla kontakt på Facebook, kanske ses igen, fortsätta sina liv, med en härlig kväll i minnet!

Tack Vännen, för en mycket uppskattat kväll och god mat!
Älskar när allt är så där enkelt!
Och du, jag tar gärna receptet på din underbara Lasagne.

Syns det?

Var på fårfest i Kil och på Ikea med lilla Plupp igår, en mycket härlig dag som faktiskt också startades med en timmes Yoga :)
Väl hemma, kollar jag facebook, och en av mina före detta medarbetare som vi träffade på Ikea och pratade lite med hade statusuppdaterat, bla stod det:

"Träffa en gammal kollega jag saknat och hoppats det gått bra för. Det kändes som det gjort det. Så pigg och glad mot sist jag träffa henne, känner mig er övertygad i mitt beslut! Tyvärr glömde jag kramen i överaskelsen."

Och tänk det var mig han menade :)
Och så rätt han har, det har gått bra för mig och jag är både gladare och piggare mot sist vi träffades!
Det är så roligt när det också syns!

Berättade sen för maken om både mötet och statusuppdateringen, och frågade hur han tänker, ser jag gladare ut?
"Ja, det kom när du gjorde dreadsen" Blev hans spontana svar :)


För jag är gladare och piggare!
Jag har ett underbart jobb att gå till!
Jag har en bunt härliga ungar att gympa med på söndagarna!
Jag tränar, och tycker fortfarande att det är roligt!
Jag fixar att hålla liv i skrivarkursen!
Vi är på gång med Gula Villan igen efter vintervilan!
Jag har gått ner nästa 10 kilo, det senaste året!
Jag LEVER!

Och är det så enkelt, som att några hårkorvar kan göra mig gladare och piggare, så ska jag faktiskt behålla flumflätorna, så länge jag kan :)

Les Miserablés

Efter en lite hektisk dag på nya jobbet, tog jag mig till Karlstad, för att möta upp kören och söta S.
En matbit på Mezze, och Les Miserables på Värmlandsoperan, stod på kvällens program.

Maten var okey, är ju inte så fantastiskt glad vare sig i Hummus, eller kikärtor, men det gick ner....
Turen till Operan efter maten, gick i kringelikrokar genom stan, valde givetvis fel håll när vi for ut från parkeringen, s vi fick snurra runt lite i stan, innan vi hittade parkering :)

Föreställningen var bra, tyvärr var sången lite blurrig, så jag hade svårt att hänga med i vad de sjöng, men det blev lite bättre i andra akten.
Fantastiska dekorer och rekvisita, ljussättning, orkester, och aktörer var det i alla fall, så jag är nöjd.
Första gången på Wermlandopera för mig, och det var en trevlig liten teater, och vi hade bra platser!

Mycket kul att göra nåt, tillsammans med söta S :) Tack för sällskapet!

Nu laddar vi för ytterligare en arbetsdag på mitt roliga jobb!

De där med vänner.

Alla har vi, förhoppningsvis, vänner, vänner som vi trivs med, nära vänner, vänner vi träffar sällan, vänner vi umgås med, mer frekvent, typ arbetskamrater, vänner vi trivs bra med, eller vänner, vi kanske bara vill träffa då och då.....
Vissa människor vi träffar i livet klickar det med, bara så där direkt, och ibland växer vänskapen och finns förhoppningsvis kvar livet ut :)

I går kväll, hade jag förmånen att umgås med två av mina vänner, som bara är såna där, så att man liksom bara behöver fortsätta där man var sist man sågs liksom, så enkelt, naturligt och halt "som vanligt" liksom, jag tror ni fattar vad jag menar.
Mina två vänner, som inte alls känner varandra, men de känner mig, och allt eftersom kvällen gick hade de fler gemensamma beröringspunkter, Värmland är ju inte så stort ändå :) Och jag tror att vi trivdes bra tillsammans.
Ett besök på Galleri Bergman, lite lätt käk på Pitchers, med skratt, prat och just vänskap, tänk vad det kan göra mycket för en tant som törstar efter sällskap!

Tack, Maria och Pernilla, för en mycket trevlig kväll, och för att just jag får vara er vän!
Det måste vi göra om <3

Ett nytt år!

Att få ha, så goda vänner, och dessutom få tillbringa de sista timmarna av det gamla året, och de första av det nya, tillsammans med dem, det är oss förunnat!
Och som en av dem skrev i morse, det är så enkelt att vara med er!

Ja, det är enkelt, inga konstigheter.....
Inte ens när vi lockar fram, den hemliga påsen med små roliga musikinstrument.....
Alla är med på noterna, och ja. visst man man ser inte riktigt klok ut, när man spelar näsflöjt och det är inte enkelt innan man kommit på hur man gör, men sen så, kan man spela hela natten.....

Att man sen dricker whiskey till kl 4, spelar gammal önskemusik på Spotify, har djupa diskussioner, och gör upp vilda planer.....
Ja, det gör att tant mår som hon förtjänar idag....

Over and out!

Ibland, blir man extra glad!

Har haft några dagar, när känslan av skam och värdelöshet, spelat spratt med mig....

Och igår eftermiddag blev jag bjuden av en av mina bästa vänner, på en lite julkonsert här i Värmskog, en liten fyraman stor ensembel, från Värmlandsoperan, gjorde ett lite nostalgiskt program, med jullåtar, lite humor och spex, till det snittar och bubbel i form av Cider.
Tack för det Bästa B!

Och tänk när jag kommer in, kommer et mot mig an kvinna med bekant ansikte, som jag hopplöst nog aldrig kommer ihåg namnet på, en av mina FB vänner, som jag "bara" känner på nätet!
"Jag vill bara säga, att jag tycker du skriver så bra!" Säger hon, och....
Jag blir så glad, tänk att några snälla ord, kan betyda så mycket!

Tack, Marie! (Nu kom jag ihåg ditt namn ;) )

Annars kan man ju fundera på hur människor fungerar?
Det har blivit så många för mig annorlunda sätt att uttrycka sig på, det är så många rädslor, och rädslor gör oss väldigt egofixerade, är man rädd, så reagerar ju reptilhjärnan, man törs inte ta in det nya, utan reagerar med flykt-beteende, en typ av flyktbeteende, kan ju vara att inte klara att ta in andras åsikter....
Tråkigt tycker jag, o någon känner sig kränkt av det man skriver......

Nåja, det är ju faktiskt inte bara min uppgift att vända klimatet i den här världen, och med klimat, menar jag inte klimatet i form av miljön, utan det klimat vi har i sociala medier och i media generellt...
Det är allas vår uppgift, utan att kränka någon, utan att använda hårda ord, utan att skada.
Vår uppgift, att kunna stå för våra åsikter, vara mottagliga för andras åsikter och respektera varandra.
Det är också vår uppgift, om vi nu vill delta i debatten, kritiskt källgranska det vi delar, tänka på hur vi uttrycker oss och sprida kärlek i stället för att göra medmänniskor ledsna.

Passar inte den inställningen, och blir någon kränkt av att man kommenterar något, som någon delat/skrivit, har man verkligen gjort riskanalysen innan man delat/skrivit något?
Visar riksanalysen, man borde göra innan, att man riskerar att såra eller kränka någon, inklusive sig själv, är det då värt det?

Vill du ha det på ett annat sätt, så okey för mig, men jag kommer att kommentera, om du bjuder in till det, och jag tycker som dig, eller om jag har en annan åsikt....
Passar inte det?
Blocka mig, eller ta bort mig som vän......
Valet är ju alltid ditt!


Tack, igen, Marie!
Du gjorde min dag!