I En månad till....

6 November...
En månad till den 6 December.
Och?

En månad till som femtioåring, ett av de bästa åren i hela mitt liv tror jag bestämt!
Att fylla femtio, som var så skrämmande när man var typ tjugo...
Femtio, då är man ju nästan död?

Då har man tjocka korviga bruna stödstrumpor av nylon. Eller blommig rockklänning i några gröna nyanser med såsfläckar på bröstet. Man går till hårfrisörskan och får håret lagt varje vecka, man går på kvartersbingon och vinner påslakanset som man inte behöver.....

Eller?!

I en annan tid, var det nog så, femtio var en ålder inför ålderdom, en tid då man blev över, barnen flyttat ut, maken fortsätter arbeta, men var hemma fru, satt på sin kökssoffa bakom gardinen med virkningen i handen och kikade ut på bilarna som for förbi. Hade man tur fick man låna nåt barnbarn som behövde omsorg och en och annan nybakad bulle.

Att vara femtio idag, vad innebär det?
Ja hur det är för er andra kan ju inte jag bedömma, men mitt liv har tagit en vändning som knappast kan vara bättre.
Mitt femtionde år började i Thailand, i sol och värme, med bästa livskamraten. Våren sprang i väg därefter med bästa jobbet och de allra bästa kollegorna. Sommaren var varm och härlig. Hösten kom med nya mål och utmaningar i sikte på jobbet och överraskningsbesök från Australien. Nu är november här och vintern kommer, och jag är övertygad om att även den sista månaden av mitt femtionde år bjuder på bra grejer.

Och någon vecka in på mitt femtioförsta år, återupplever vi Thailand igen.
Då behöver jag stödstrumporna, men de är rosa i Bambu.

Och jag älskar snapchatfilter :)

70 kilo tant....

Oj, jag råkade ställa mig på vågen!
Både sonen och mannen testade den under helgen, så jag tänkte inte vara sämre...
Och jag blev lika förvånad som de, det är nog nåt fel på vågen, för både maken och jag är några kilo för mycket för att komma i det vi fick skräddarsytt i Thailand, och det är bara fem månader sen....

Nu är frågan vad man ska skylla på?
För jag kan ju omöjligtvis ha ett eget ansvar för varför vikten gått upp?

Det måste vara:
Den där latmasken som hellre låter Betty springa lös och motionera sig, än att jag raskt promenerar med henne....
Den där som inte orkar ta tag i träningen, trots att den finns på nära håll och är billig, fast den är ju inte i sportklubbens regi längre.....
Den där som fyller upp min kaffekopp med en tredjedel grädde, många gånger om dagen....
Den där restaurangen på jobbet, som erbjuder för stora portioner, för god mat, och det är för enkelt.....
Den där som tar upp min tid och gör att jag inte gör mitt Yogapass varje dag....
Den där som hellre sätter på TV:n.....

Eller hur var det nu då?
Har vikten någon egentlig betydelse om jag mår bra?
Om det råkar kika fram nån liten extra korv mellan byxorna och tröjan, vem bryr sig?
Gör du?
Kläderna finns att vara bekväm i, klänningen från Thailand passar, och kanske till och med sitter lite bättre.
Jag är samma person inuti.
Och träningen är ändå inte rolig, jag behöver inte den för att träffa folk längre, jag träffar alla de jag behöver på mitt underbara jobb.

Just accept it, jag är femtio, jag är en 70-kilos tant, och jag är jag, bara för min egen skull.
Eller hur?!

Kan du köpa nya batterier till min smarta våg, Stora O?

Vems förväntningar?

När jag på fjärde dagen av min fyradagars ledighet, som jag mest tillbringat i hostande febertillstånd, konstaterar att jag "bara" tvättat två maskiner tvätt......

Vadå bara? Två maskiner tvättade, är två mer än vad någon annan i familjen gjort på månader, och definitivt fler än vad en sjuk man skulle ha gjort....
Nej jag klagar inte på Stora O, och heller inte på Män i allmänhet, jag funderar bara över mitt eget konstaterande.... Det är ju ingen annan som sagt till mig att jag "måste" göra vissa saker, det är ingen annans förväntningar på mig som gör att jag gör vissa saker, bara mina egna....

Som när jag sätter på TV:n, lite så där i hemlighet när huset är tomt, som om jag gör det i smyg, för att det inte skulle vara tillåtet att ligga i soffan och bara slötitta på nån smaskig serie...
Tillåtet för vem? Vem skulle kunna säga att jag inte får?
Varför får jag nån typ av dåligt samvete?
Jag är ju för tusan femtio år, och bestämmer väl själv om jag ser på 10 avsnitt på en serier, på en kanal som jag betalar för varje månad, dyrt dessutom, och vem skulle titta på den och få valuta för de pengarna om inte jag?
Varför får jag känslan av att vara en fet latmask som bara ligger framför TV:n utan att göra nåt nyttigt och värdeskapande?
Ingen har sagt det till mig, ingen har klandrat mig för det, ingen har påpekat att det kan vara skadligt...
Ingen annan än jag själv.....

Kanske är det så att det är mina egna värderingar, skapade djupt ner i mitt undermedvetna redan i barndomen, som säger att man ska vara nyttig, för andra?
Tänk att det ska vara belagt med skam att göra nåt man bara själv vill?

Det blir motsägelsefullt för mig, när jag ibland, eller ofta får dåligt samvete bara för att jag är onyttig, eller är onyttig? Känner mig onyttig?
Jag som alltid förespråkar att göra det som känns bra!
Man är alltid sig själv närmast... Eller?
Dömer jag mig själv efter vad jag anser om andra, kan det vara så att jag själv inte tycker det är okey att andra "bara ligger på soffan och käkar praliner"?

Eller som Stora O sa alldeles nyss "Du behöver absolut inte tänka på dina fönster" med sarkasm i rösten. Nu vet jag att han sa det för att vi pratade om det här just, men visst är det precis det jag känner skam för, att tro att han och andra förväntar sig nåt annat av mig än det jag faktiskt presterar just nu.

Nej hörrni, vi slutar tänka på vad vi tror att alla andra förväntar sig av oss, och gör det vi själva vill, för det är ju mina egna förväntningar som betyder nåt, eller hur?
Och jag är övertygad om att någon dammsuger golven när det kryper fram dammråttor ur hörnen,  plockar i diskmaskinen när glasen är slut i skåpet, eller kör den där tvättmaskinen när kalsongerna är slut i garderoben....

Stora O, gick med stolta steg in i mancaven för att se några avsnitt på en serie, så jag gör det samma, sjunker ner i soffan, drar igång den dra kanalen jag betalar för varje månad och ser de sista avsnitten på "The Leftovers" och skiter i om någon tycker jag är onödig, och skulle det komma någon, behöver jag inte alls ursäkta att jag valt just det idag, eller hur? För skulle det vara så att någon verkar ta illa upp, är ju det deras problem, inte mitt, eller hur?

De där med att vara 50....

Jo jag har ju varit det några månader nu, typ fyra eller kanske fem, det beror lite på hur man räknar...
Ålder är ju bara en siffra, jag vet det och det är hur man känner sig som är det viktigaste, men den där kroppen har liksom inte fattat att jag känner mig mer som 34 än 50+.....

Ta tex det där med trosor....
Nåja jag ska inte gå närmare in på min undre del av kroppen, men något har liksom hänt.
Jag har aldrig gillat såna där nyfikna trosor, ni vet den där sorten som liksom på ett nyfiket sätt kryper in och kikar rätt in i hela härligheten, de där trosorna, vars kant man ständigt får försöka få tag i genom de tighta jeansen och liksom dra ut och åt sidan, för att inte behöva ha nåt som kilar in sig och kikar, det är inget nytt, men något har hänt med kroppen, som gör att även de trosor som tidigare varit sköna, hållit sig där de ska, börjat bli nyfikna....
Inte ens de enkla vardagstrosorna från Newbody funkar längre.....

Och det är ju inte så att de är stringtrosor precis, men på något sätt är de plötsligt för smala där mitt under, och korvar ihop sig där och bak i rumpan....

Nåt annat som också uppstår är att de rullar ner under magen, den hänger liksom över om ni fattar....

Så in i höskan och rumpan, under magen.......

Inte alls skönt om ni frågar mig!

Jag har mer fått gått över till trosor av en annan modell, höga i midjan, med små ben, mjuka, helst av Bambu....

Typ....

Inte det sexigaste som finns på marknaden, men jag har dem ju mest för min egen skull, och knappast för att behaga någon annan längre, ja ni fattar.....

Det finns några små irriterande avvikelser även med de höga, mjuka sköna trosorna....

Det är inte speciellt snyggt till låga jeans, ni vet de där låga som nästan ska visa stjärtskåran där bak. Att det istället för en lite tillstymmelse till rumpa, sticker upp femton centimeter troskant, tror jag knappast tilltalar någon, inte ens mig själv, och fram ska vi ju knappast parat om, jeansen hamnar under den där magkanten, trosorna går över och det bildas en bambuklädd korv som ligger som en matrona under naveln.......

Nej tacka vet jag mina tantjeans, höga i midjan, täcker hela trosan, och hela magen får plats på rätt ställe liksom.....

Jo det händer nåt med kroppen när man blir äldre... 

Typ Femtio.....

Lika bra att vänja sig vid att allt liksom ramlar ner, hänger och blir löst.....

Hakan....

Rumpan.....

Låren....

Magen.....

Mungiporna......

Suck!

Man får väl klä sig där efter....

Det finns ju sånt som håller in, lyfter upp och tightar till.

Men hur gör man med hakorna? Nåja det blir väl ett senare inlägg.....

Summering 2017

Ja så kommer dagen då man ska försöka summera ett helt år...
Ett år med både glädje och sorg men ändå ett av de gladare åren i mitt liv.

Jag startade året med att få ett nytt jobb, en alldeles underbar kollega och en hel massa nya helt fantastiska medarbetare!
Nog för att det är lång resväg, kör ca 11 mil om dan, men det är det absolut värt när man trivs och känner att man hittat en arbetsplats som både är transparent, öppen och framåt. En arbetsplats där jag får vara mig själv, ha idéer, och utvecklas både som ledare och människa.

 Jag påbörjade också i början av året en skrivarkurs på distans via folkhögskolan Hola, en kurs i självbiografiskt skrivande. Kursen kommer inte att resultera i någon utgivning av någon självbiografisk storsäljande roman, men har gett mig en hel del tips kring mitt skrivande och förhoppningsvis även gett utveckling av bloggskrivandet.
Den har också gett mig tid att reflektera över händelser i livet som jag behövt bearbeta samt att man inte behöver tänka efter så himla mycket och göra det så krångligt när man skriver. Två terminer blev det, och nu finns massor av små texter, som jag kanske delar med mig av så småningom, vem vet.

Året har också innehållit en del hund, både glädje och sorg.
Juli månad var månaden när vi fick låta Ebba gå över regnbågsbron efter ett rikt och långt liv. Ett svårt beslut att fatta, men som jag tidigare sagt, det är vi skyldiga dem, att ta det beslutet när den dagen kommer, oavsett hur ont det gör i ens eget hjärta.

I samma veva virvlade MayBee in i vårt hem med buller och bång, som en skänk från ovan tänkte jag då. Tyvärr så fungerade ju inte det fullt ut, utan vi fick några rejäla slagsmål mellan henne och Betty så hon fick följa efter Ebba till landet där de får vara precis hur som helst i november. Mitt hundägarego fick en rejäl knäck, men samtidigt så vet jag att vi gjorde vad vi kunde för att få det att fungera.

Att vänner betyder mycket, ja det förstår man när man verkligen behöver dem, det här året har jag förhoppningsvis behandlat mina vänner bättre då jag själv mått mycket bättre. I slutet av förra året hittade vi en ny vän i Afrika, en vän som vi haft fortsatt kontakt med, och kommer att ha.
En liten hundvän har jag ju, som förgyller mitt liv, då och då, och min bästa vän, som till och med använder stråhatten från Australien, i alla fall när jag säger till henne :)
Åsså hela högen med vänner, som gratulerade mig inför min femtioårsdag helt oplanerat i Gula villan, bland musbajs och byggmaterial fikade vi och det var nog mitt bästa födelsedagsfirande tror jag.

Året har också get mig möjligheten att få möjligheten att viga ett antal förälskade människor! Att genom mitt förordnande låta dem bli man och hustru.
Ett uppdrag som är mycket hedervärt och det trålar av så mycket glädje och kärlek, både i de mötena som vi har innan då vi planerar deras egen stund och vid själva genomförandet!

Min lilla bil, Mini Coopern, som varit med mig både till Arvika, Åmotfors och Skoghall, som följt mig genom glädje och sorg, valde att kasta in handduken, och stannade en gång för mycket tillslut.

Med lite sorg i hjärtat tog jag farväl av den, men fick möjligheten att köpa en lite större. nyare och säkrare bil, för resor i huvudsak till jobbet. Så välkommen BMW X1!

Året har också innehållit en hel del andra fritidsaktiviteter, även om mycket av tiden har gått åt till att komma in i nya jobbet.
Vi har fortsatt greja på Gula Villan, och avstyckningen blev äntligen klar i somras.

Jag har plockat en hel del svamp....

Och jag har läst en hel del böcker...

Vi avslutade ju det förra året 2016 med en resa till Kap Verde, Afrika, där vi firade Stora O:s femtioårsdag, och vi kunde ju inte vara sämre än att vi reste bort även på min femtioårsdag, för femtio har jag fyllt i slutet av året, tant har liksom gått över på dösidan av livet....
Vi bokade en resa till Thailand, Khao Lak, och med lite skräckblandad förväntan reste vi dit i slutet av november. Skräckblandad för att jag minns Tsunamin som en händelse i världen som satte ganska djupa spår i mig just då, inte för att jag var där, eller för att jag miste någon nära, kanske mest för att det var en sån intensiv medierapportering och att det plötsligt kom så nära och blev så påtagligt just då.
Nu var det i alla fall vår tur att besöka sagolandet Thailand.
Och det var ett sagoland, helt underbart och klart ett land jag gärna skulle besöka igen.

Att få tillbringa sin femtioårsdag, med den man älskar, på en varm strand, där havet är badbart utan för höga vågor, solen skiner, maten är god och billig och människorna är helt fantastiska. Ja man kan knappast begära mer.....

Nu går vi in i det nya året 2018, och jag hoppas det blir ett lika utmanande och spännande år som det vi nu lägger till historien.
Jag hoppas att vi får vara friska, att vi kommer vidare i vårt Gula Villa projekt, vi kanske till och med kommer fram till vad vi ska ha det till :)
Att mina barn får må bra, göra det de vill och att Tildas planerade resa hem till Sverige i sommar blir verklighet.
Att vi får möjligheten att resa även i år, Australien, Nya Zeeland, Sydamerika eller kanske Thailand igen....

Jag hoppas också att just du får ett bra 2018!

Så:

Önskar jag just dig!

Borta bra, men hemma bäst....

Nja, jag vet inte om jag kan hålla med om det riktigt, om man inte bara tänker på sin säng, för den är ju bara bäst!
Med en supertaggad och överlycklig terrier som efter ett massivt pussande, pipande och galen lek med ett märgben, kröp vi ner i sängen efter 11 timmars flygresa och fyra timmar i bilen, samt sex timmar tillbaka i tiden. Betty la sig nära, nära och efter att ha tvättat mina fötter och myggbettsbitna ben, så suckade hon och har troligtvis inte rört sig ur fläcken på hela natten.
Senaste myggbettet ser nu ut så här:

Nja, det kliar, och blåsan spricker nog snart.... Stora O har inga alls, men de gillade ju vitt skinn, och det vita skinnet står jag för i den här familjen.
Så nej, alla ni som tror jag är en pepparkaksgumma nu till färgen, det är jag inte, jag är brun, bun för att vara mig, men pepparkaksgumma? Nej....

Nu har vi packat upp alla grejer, jag har startat en tvättmaskin, för även om vi tvättat där, så är det svårt att ha koll på vad som är tvättat och inte, sen ska ju alla sommarkläderna hängas undan.

Fulla köket i grejer blev det, och när man ser allt man köpt, allt man släpat med sig hem, funderar jag lite över om jag blev lyckligare över allt det här? Nja lite, men det är ju upplevelserna som man bär med sig, matupplevelserna, värmen och solen.
Inte alla tunna byxor, billiga märkeströjor och underkläder, som med all säkerhet är kopior, men vad gör väl det? Det är inte de billiga parfymerna från Taxfreen, eller de snyggt målade naglarna man minns, det är upplevelserna, människorna, klimatet, känslan och maten man kommer att komma ihåg.
Och mina elefanter, som blev tre till antalet.
En liten större i trä, som får hålla giraffen från Kap Verde sällskap på orgeln, en lite mindre också i tr, som jag fick av den trevliga kvinnan som vi köpte det enda instrumentet av som vi hittade i Thailand, som får stå vid min dator. Och min femtioårspresent till mig själv, den lilla guldelefanten, som nu fått platsen mellan min koala och min känguru runt min hals :)

 
Inte världens bästa bild men ni ser ju lite i alla fall :)

De snygga målade naglarna höll ända tills vi kom hem, en klöv sig idag, när jag packade upp, och nagellacket släppte.... Man va gör väl det, jag kan ju måla om :)

Ja allihop ska göras om :)

Nåja, nu är vi hemma, och jag kommer att längta tillbaka, och sakna de här två, som gjort våra dagar så härliga, och hörrni, åker ni till Khao Lak, leta upp Lanna Restaurant and Massage, dår möter ni Pa och Sremsin, och jag lovar Pa gör de allra bästa Vårrullarna ni smakat!

Hoppas ni alla nu haft det lika trevligt som mig, när ni följt med på vår resa :)

Nu har jag fyllt femtio år klart, och det är dags att ladda inför julhelgen, men hur ska jag klara mig utan soppan till frukost?
Och ja det är bra hemma, men om det är bäst? Nja mitt hem är ju där jag ställer mina skor, värre än så behöver det ju faktiskt inte vara!
Thailand är definitivt att land jag kommer att besöka igen!

Time to say good bye!

Allt fick plast i resväskorna efter lite utrensning av gamla tråkiga grejer, onödiga grejer och sånt, vi har visserligen inte vägt dem än, men det borde funka!

Nu tackar i alla fall för oss, för den här gången ska jag tillägga för det här är definitivt ett land vi återkommer till, snart!

Det slår faktiskt både Australien och Kap Verde, matmässigt, prismässigt och vädermässigt.
All mat har varit god, och billig!
Jättebilligt att shoppa!
Vädret underbart med bad, utan vågor så stora att man inte törs gå i eller blästrande sand som sticker i huden.
Lägg sedan till, underbara människor (trots mycket ryssar och kineser) tillgång till billig massage och möjlighet att tvätta sin kläde för en spottstyver, ja jag är så nöjd!

Tack Thailand!

Den allra sista dagen!

En dag kvar, och att försöka summera en resa som bestått av sol, bad, myggbett, utelåsta tanter, massor av underbart god mat, shopping och grymt låga priser, det är inte det enklaste.

Kanske skulle man kanske berätta om det man kunnat göra på nåt annorlunda sätt eller varit utan :)

En slutsats man kan dra av de här två veckorna är att det kan vara bra att våga lyssna på div råd innan resan.
Myggmedel hade varit bra, och mer solskydd, av bra kvalité med hög solskyddsfaktor, de två som jag köpte, är i det närmaste slut, ja de har ju iofs räckt och jag behöver inte dr hem en massa gamla halvtomma tuber :) Solskydd är väl det enda vi sett där priserna är höga!

Myggmedel finns i varenda butik, och salvor att ha på kliande myggbett, om de sen hjälper det är en helt annan sak, men kortison på apoteket, det var grejer det.

Nu köpte vi inget myggmedel, utan jag koncentrerade mig på att få de redan uppkomna betten att låta bli att klia, och Stora O, som har brunare skinn är mig, för tydligen är det så att de Thailändska myggen, som inte låter, älskar vitt skinn, och det finns det ju gott om på den här tanten :)
Fula bett med vattenblåsor till följd och sen små sår efter kliandet har det blivit också, påminner mer om den typ av bett det blir av knott i Sverige.

Ska vi fortsätta på ämnet kroppen i Thailand, så kan vi ju även prata lite solbränna.... Ja jag är född blekfis, och bränner mig lätt, några av er kommer säkert ihåg berättelsen om "The Crazy Swedes" från vår första Australienresa...
Riktigt så illa har det inte blivit här, dels kanske för att ozonskiktet faktiskt inte har nåt hål just över Thailand som det faktiskt har Down Under, och dels kanske för att det var en smärtsam läxa!
Hur som helst Aloe Vera, som vi hade med oss hemifrån, vilket vi heller inte behövt ha med, är grejer det också.

När jag var som värst bränd tog vi en varsin massage också, Jag med Aloe Vera, svalkande och grymt skönt, ca 100 svenska kronor för en timme, hela kroppen. Något vi kanske borde gjort mer, men men....
Stora O har i alla fall via massagen och en dunderspray, lyckats få bort värken i armen, bara de små domningarna i fingertopparna kvar.

Mina fingrar däremot, är nu fulla av sommarblåsor... men det är inte så mycket att göra åt, de får bara vara där, så försvinner de till slut :)

Som sagt nu återstår bara en dag, en dag som vi kommer att tillbringa på "vår" strand, vi Lanna Restaurant & Massage, där kommer vi att sola sista dagen, bada och äta god lunch. Och läsa...

Nja jag hade inte behövt ha med mig ett helt bibliotek heller, men ibland har jag svårt att välja av den arsenal av inköpta pocketböcker jag har i mina hyllor, två böcker har det blivit, den ena visserligen en tegelsten, men så himla bra! och den andra något tunnare men minst lika bra! Har du inte läst dem, så tycker jag du ska gör det!

Tyvärr, kan du inte få låna mina exemplar för jag tar dem inte med hem. de och de övriga tio pocketböcker jag drog med hit, kommer att få stanna kvar här, för att ge utrymme till allt det vi shoppat på marknaden.
Och det rådet, att inte ta med för mycket för man tvättar billigt här ca 15 kronor för ett kilo, det borde jag definitivt ha lyssnat på :) Man behöver inte ha med 15 par trosor, sju bikinis, femton klänningar och träningskläderna, varför tog jag med dem? Att jag sen kastat ner fem par skor också, ja man kan ju fundera......
Nåja, det jag nu väljer att lämna kvar till nån som bättre behöver det, får bli mitt bidrag till någon som har det sämre än mig, och alla de grejer jag inte använt får de de också behålla :)
Hem åker vi med souvenirer, nya sommarkläder a´la Australianstyle, kostym och ny festblåsa, julklappar och cigaretter.....
Och ett cigarettetui, askarna är om möjligt ännu fulare här, så jag orkade inte se dem, så ett litet etui, för 15 kronor fick det bli :)

Det rådet, att inte dra med dyr svenska cigaretter hit, lydde jag i alla fall, de här kostar ca 15 kronor asken, dock är de korta, så det går kanske två på en av mina vanliga, åsså är de grymt giftiga, för hostan är jobbigare, men det rättar vi väl till med lite vanliga svenska ciggisar när vi kommer hem :)

Nu har jag fyllt Femtio i två veckor, och är ganska nöjd på själv firandet, så om ni mot förmodan ändå tänker att det ska firas på nåt sätt när vi kommer hem, glöm det!
Min femtioårsdag är över!
Även om jag gärna stannat ett tag till.....

Grattis till mig då!

Det här med att dela med sig upplevelserna...

Jag vet att en dal av er är relativt nya här på min blogg, och inte har varit med på mina upplevelser tidigare... Jag tänkte skriva resor först, men det är bara fyra, och bloggen fanns långt innan jag reste någonstans :)
Nåja, jag bloggar alltså, och hur hinner jag med det då, är det inte just uppleva jag ska göra i livet?
Jo, men man skulle kunna se min blogg som en typ av dagbok, eller kanske inte en dagbok, då den sällan är allt för personlig, och allt kanske inte alltid är korrekt och perfekt, och alla känslor kanske inte alltid kommer ut, men en typ av dagbok, eller loggbok, dels för att ni ska få ta del av mitt något händelsefattiga liv, utan för jobbet, men också väldigt mycket för att jag ska komma ihåg nåt själv...
Bilder till det och minnen blir så mycket starkare!

Men inte ska du väl sitta vid datorn, när ni reser?
Har inte ni andra dötid när ni är borta? Det har i alla fall jag, och det är ju inte precis så att jag startar nåt projekt på plats, typ en Gul Villa, Går ut och tränar hund, Drar igång ett dagis eller ett politiskt parti, Idiotstädar eller Gör strategiska planer till jobbet, det gör ja faktiskt inte när jag är borta, och då är datorn, och min lilla skrivbok, väldigt bra att ha.

I min anteckningsbok, skriver ja lite mer fritt vad som faller mig in, kanske sånt som inte alltid passar sig att skriva ner så här publikt i just det här forumet, men det kan även vara så att det blir en större skrift där delar ur både publik blogg, låst blogg och små anteckningsböcker kan komma till användning. Man vet ju aldrig :)
Jag fantiserar också ganska fritt om saker jag ser, människor jag möter, livsöden och gör bilder av förutfattade meningar :)

Datorn är således ganska viktig att ha med sig, och ja det är lite vikt, men det tyngsta är sladden för att ladda den trådlösa musen, annars är det knappt ett kilo för alltihop.
När vi var till Kap Verde, där WiFit skulle vara ganska obefintligt enligt vad vi läste innan, så valde jag att inte ta med min dator, däremot hade Stora O med min gamla bärbara en tjock trekilosklump, där batteriet inte håller en sekund utan man måste ha nätsladden i hela tiden, och då fick jag "låna" den ibland, typ innan han vaknat.....
För det är ju ytterligare en grej, när man vaknar först, typ en till två timmar innan sitt resesällskap och man inte vill störa, då är den ganska bra att ha.

Jag har således inte med Jobbdatorn, eller Jobbmobilen, de ligger i tryggt förvar hemma i Värmskog, för jobbet klarar sig utan mig de veckorna jag är borta, vissa andra delar av mitt resesällskap kollar in både ProTak och följer upp produktion under tiden han är borta. Och då blir frågan, är det inte roligare att blogga lite, än det alternativet.

Shopoholic?

Här kan man handla!
Hur mycket som helst!
Billigt och Billigt och ännu billigare....
Och jag skulle ha följt AL:s råd, "ta inte med för mycket grejer, du måste hu plats för det du handlar på marknaden också".... Nu gjorde jag ju det, tog med för mycket grejer alltså, så vi kommer att få lämna kvar en del, men det gör ju inget, passar på att göra en garderobsrensning samtidigt :)

Och jag har ju ända sen jag var liten älskat att "Sopa" gjorde det ju redan med Farmor på Tempo i Sundbyberg, där jag fick nästan precis vad jag ville ;) "Pengar ska användas, inte sparas, du får dem hellre nu, än när vi är borta" Brukade hon säga.

Nåja, här är lite av det vi handlat hittills :)
Vi börjar med resultatet från skräddaren

Kostym, skjorta, två slipsar och min klänning för ca 3000 kronor :)

Nej vi har inga skor, och jag mitt hår har samma gröna nyans som klänningen, och ja, jag har ett fånigt smil i ansiktet, och ja, jag måste få bort lite mer putmage, men annars ser det väl bra ut?

Ni ska få se min dyra femtioårspresent också

Liten elefant i 24 karat gul, med en Safir och tre små diamanter, 2500 kr. Perfekt 50-års present till mig själv :)

Hittade en guldsmed i Khao Lak, som hade en liten guld elefant, att ha som sällskap till min Koala och min Känguru, dyr som skam, men med svenska mått mätt, billig, frågan är bara om jag vågar använda den? Nåja, en extra kedja, för visst kan man ha två kedjor, så blir det nog bra!
Nu ligger den i sin ask, med äkthetsintyg i kassaskåpet på rummet tillsammans med våra pass.
Man skulle kunna seden som en "25-års klocka" vilket jag aldrig kommer att få, då jag knappast hinner arbeta 25 år på någon arbetsplats, dvs lång och trogen tjänst....
Men lång och trogen tjänst, faktiskt 27 och ett halvt år som gifts, borde ju vara värt en lite elefant i guld med en safir och tre små diamanter på ;)

Nåja, mer som vi köpt, kläder, kryddor, the, sandaler alkohol, mat, ja you name it....
En liten bildkavalkad nedan :)

Birkenstock, ca 200 kr, om de är äkta? sköna var de i alla fall :)

Två tunna härliga skjortor, ca 100 kr st.

Såna Australienbyxor ni vet, de jag har som är öppna fram på benen, kostade bara en bråkdel av det jag gav på Eumindimarket i Australien :)

Ytterligare några härlig tunikor, de här i blått var lite dyrare, ca 200 kr styck, En trekvartsärm blus i linne, ca 150 kr, samt trosor för 25 kr styck :)

Kashmirsjalar, 3 st för 50 kronor, tror de var mycket dyrare i Australien :)

Lite roliga röd Thesorter, 30 kronor för 3 stycken

Kryddor, 50 kronor för alla fyra

Jaja, man kan aldrig får för många Birkisar :) 200 även för de här :)

Nu återstår det bara att få plats med allt i resväskorna, jag har ju plockat snäckor och fröer också.... Åsså har vi köpt en elefant till, en i trä, som ska få samsas med min giraff från Kap Verde.

Dock har vi inte lyckats köpa på oss något större instrument den här gången, vilket vi annars brukar vara bra på. Det är inte ett så musikaliskt land vad vi förstår, har inte sett ett enda musikinstrument faktiskt, vare sig i nån affär, eller på marknaden... Däremot finns många roliga kartor med små piller på hyllorna i supermarket, och de kanske kan ge fantastiska upplevelser, men vi håller oss i från dem!

En orgie i mat!

Vi gillar mat, god mat!
Visst kan jag ibland få sån där matångest, då det inte går att få ner en endaste bit, men mat gillar jag och har alltid gjort!
Det här landet är en riktig orgie i mat och smakupplevelser, och jämfört med de platser vi tidigare besökt, är det nog bara maten i Polen 1996 som slår de här upplevelserna.
Kanske för att de är annorlunda, mindre västerländska, även om man kan g på Thairestaurangen hemma och plocka från en buffé.....
Men det blir ju inte som här!
Hittade lite kryddor på marknaden att köpa med hem, och några sorters The.

En orgie i mat, som sagt och jag delar med mig en orgie av matbilder, ingen idé att ni frågar om rätternas namn för det har jag glömt innan de landat på bordet, huvudsaken är att det är gott!

En enda grej har jag smakat på som faktiskt inte var god, förutom pumpasoppan på frukosten då och det var den här icecoffe grejen, Sött som satan, kaffesmak och cocosbitar i, nja inte min favorit, jag håller mig till vanligt kaffe istället