Det är lika jobbigt varje gång!

Varför utsätter man sig för det?
Man borde veta att varje gång man väljer att behålla/köpa eller ta hand om, den där ulliga lilla bollen, full av liv och bus, så kommer en dag, när de plötsligt är gamla. Gamla, slitna och trötta....
Plötsligt sitter man där, hos veterinären och ställer den där frågan
"Vad tror du?"
"Det är inte frågan om, utan snarare når?" Får man till svar....
Och när hon sakta, egentligen hela sista året när jag tänker efter, tynat bort, så är valet inte svårt att göra, även om man ställer nästa fråga
"Är det oansvarigt av mig att fatta beslutet nu?"
"Nej, det tycker jag inte"
Och beslutet är fattat!

En lugnande spruta senare, när hennes gamla kropp sover tungt på linoleumgolvet, i det fina mottagningsrummet, återupplever man många av de fina stunderna, glädjen över en gyttjepöl, att rulla hela kroppen i, lyckan över att ha krypit under staketet och hittat några till fåglarna upphängda talgbollar, som man kan stjäla, hur härligt det är när man hinner en tur till andra grannens dynghög, för att smaka lite på naturligt godis, innan matte hämtar hem en.......

Urmagrad och helt döv, full av knölar, både utanpå och även inuti kroppen, ett hjärta, visserligen fullt av kärlek, men som inte klarar att syresätta tillräckligt, artros i lederna, höfter som inte orkar.....
Nästan hundra år, om man tänker människoålder....
Det är nu inget liv, inget liv när man inte kan rymma, inte helt galet kan springa i skogen, inte rymma, inte orkar simma i sjön......

Nej valet var inte så svårt, även om det gör oändligt ont, och det är så tomt...

Sakta smeker jag den mjuka pälsen, i ansiktet, på öronen, halsen, tassarna, och en tår rinner sakta ner för kinden, brevid näsan, mot läpparna och droppar sakta ner i allt det mjuka.......
Jag tar hennes tass, tassen som hon inte så gärna vill att jag ska smeka, hålla i, då hon alltid varit kittlig.......
Jag håller, och hon reser vidare.
Vi släpper taget.

En gång för många år sedan, när jag förlorade an av mina då två katter, var det någon som sa till mig "Du har ju en till"
Ja, jag har en till....
Men det uppväger inte den tomhet som uppstår...
Dock vet jag, att det här är livets gång, och att vara ansvarig hundägare innefattar även den här delen av hundlivet, och det går inte att vara egoistisk i de här lägena, man får helt enkelt bita ihop, och ta sitt ansvar, hur ont det än gör.

Och den där andra, som letade efter sin kompis, gnällde och hoppade på mig när jag kom hem ensam, som om hon frågade var är hon? Hon måste få sin del, och all den kärlek som finns.
Och långa promenader igen, utan att vi behöver ha dåligt samvete för att vi lämnat gamla damen hemma, eller har henne med och får gå i snigelfart.....

Dags att rensa bort, en hundsäng, två koppel i hallen, Baggenbältet, dummiesar och spårselen....
Dags att börja vänja terriern vid att vara ensam.....
Från och med nu, är det bara en rompa på våra promenader.

För livet går vidare, det gör det faktiskt!
Och vi är många minnen rikare och några tårar fattigare....

Det är svårt, att veta....

Gamla hundar....
Eller gammal hund, kanske jag ska skriva, min erfarenhet av riktigt gammal hund går tillbaka till före 1997 när jag köpte min första Golden Retriever, jag hade ju med mig en helt underbar blandrastik, Sandra in i vårt gemensamma liv, och Sandra blev 13 år.

Det blev iofs min första Golden, Klara,  också, men hon levde ju sitt pensionärsliv hos mycket god och kär vän.

Min andra, Madicken, blev bara 7, pga sjukdom.

Min tredje, Lydia, flyttade även hon som äldre dam till kära vänner och blev 13 år....

Sen följde ytterligare två, som passerat, Indra som hastigt rycktes från mig när hon var 8.

Stine, som lämnade oss förra sommaren 9 år gammal.

Nu är det "bara" Ebba kvar, som blir 13 om några dagar.....

Gamla Ebba, som inte längre hör, harklar sig mer, inte har orken att gå med på promenader och sakta tynar hon bort från oss....
Det är lite jobbigt, att se sin vän, visserligen glad i blicken fortfarande, snabbt åldras, och hur vet man när det är dags att ta farväl? Det beslutet har jag aldrig behövt ta tidigare.
Och att en 20 år lång Goldenperiod i mitt liv kommer att ta slut, det känns också konstigt.....

Det blir Terriern och jag kvar, och hur ska terriern klara sig själv, som ensamhund?

En påskhelg!

Första längre ledigheten sen starten på nya jobbet. Fyra dagar ligger framför oss, fyra dagar av lättja, sång, umgänge med familj och vänner och så klart en och annan påskkärring :)

Vaknar tidigt, staplar ner, öppnar dörren åt en kissnödig Ebba och ljuset slår emot mig....
Nej inte ljuset som i att solen möter mig, ljuset som blir när det snöat ymmigt hela natten!
Snöat? Hela natten?!

Hela min vackra vårträdgärd, är helt vit!
Alla Blåstjärnor och Scilla, är gömda i snön, knopparna på Magnolian hukar sig, för att orka stå emot och påskliljorna nickar....
Bara Ebba, är lycklig och rullar sig glatt i nysnön, blöt och luktande likt gamla ullstrumpor, kommer hon sen in

Ebba har nu torkat, Stora O har gjort en Smoothie till mig och dagen är på gång att starta på riktigt.
Körsång i Värmskogs kyrka kl 15, ungar hit för att äta Langoos i kväll och Stora O har en buse i näsan (Läs - manlig förkylning)
Våren är här, Aprilväder eller inte, USA bombar i Afghanistan.....
Jag är ledig.....
Fyra dagar.....

Jo, det är också en påskhelg...

Glad Påsk på er, alla där ute!

Klokare?

Nytt jobb, betyder nya arbetssätt, ny organisation, nya människor.....
Och en massa utbildningar man ska gå.

Nu har jag tillbringat de senaste två veckorna till just detta, utbildning i alla former, och jag blir bara klokare och klokare, eller nåt?
Idag, tillbaka till verkligeheten igen, och det känns gott, jag saknar mina nya människor!
De är ju trots alla utbildningar det allra viktigaste i mitt jobb!
Och det absolut roligaste!

Och i kväll, ska jag på föreläsning, med HG Storm, "Våga vara vuxen" Kan ju vara en tanke!

Ebba lämnar jag hemma!
Vi syns väl?

Hur gick gympan då?

Jo, tackar som frågar!
8 glada flickor dök upp, och dt var mycket spring i de benen.....
I ett ben var det lite extra spring, för när vi skulle stå på händer, så hann jag inte fånga den lilla foten i luften, innan den small rakt i mitt ena öga, så:

Ja, ett litet blåöga igen.....
Inte som när jag stod på huvudet, när jag Yogade, men det syns.....

Blåöga i alla ära, kul hade vi i alla fall, så det var värt det!
Och jag tror de kommer tillbaka nästa söndag :)

Sen, under kvällen, så hade vi stora "Rymmardagen" Först drog Betty som en avlöning, över staketet (jo, det satt päls i översta nätet), ut i världen, och var på egen hand i ca en timme. Medan jag gick runt med ficklampa, visselpipa och frös häcken av mig, så roade hon sig troligtvis kungligt i skogen, för massor av pinnar satt i pälsen när hon kom hem till slut.... Jag satte långa slanor upp i det översta nätet också under tiden....
Inne gick Ebba och var hur hungrig som helst, när Betty äntligen kom hem, fick de mat, och Ebba fick gå ut själv.....
Ja, ni fattar....
Hon kröp under staketet, på andra sidan gården, givetvis, och iom att hon inget hör, så blev det att vanka runt och titta efter henne, ingen ide att ropa liksom.....
Och så, fick jag krypa på knä i snön, mellan staket och vildrosbusken, fästa ett extra kompostnät, mot staketet och ända ner till marken, för att fixa även det rymmarstället....
Kan inte bara kalla mig gympafrökan idag, utan även staketlagare......

Ibland funderar jag på om jag ska ha hund, ärligt, de vill ju inte bo hos mig......

Nu är det måndag igen, natten har INTE varit lugn, både fullmåne och en vankande Ebba.....
Så trött av sömnbrist.....
Tur jag har ett så roligt jobb!

Döv och senil!

Jag har inte haft förmånen att få behålla så många hundar, tills de nåt pensionärsstatus, bara en tidigare, min gamla brandrastik, Sandra.
Klara och Lydia, uppnådde ju bägge två aktningsvärda åldrar, men de fick förmånen att åldras i andra hem, så de som varit kvar, Madicken, Indra och Stine, har pga sjukdom, fått sluta sina jordelivsdagar, innan det blivit riktigt gamla....

Tills nu....

Här finns nu en pensionär, snart 13 år gammal, stel, sliten och inte längre så snabb.

Ebba!

Ebba, är ju den av hundarna, som egentligen är Tildas, men av förklarliga skäl, Australienflytt, fick hon bli kvar här i Värmskog, egentligen redan när hon flyttade till Arvika första gången, men då lånade hon hem henne då och då, det är lite svårt nu för tiden....

Hon är hunden som hade en plastbit i magen, kommer ni ihåg?

hon är också den som vi far skytteltrafik fram och tillbaka till Strömsholm med, för tillslut borttagande av en halsböld, som hittades med skiktröntgen.

Och hon blev för några år sedan av med en inflammerad livmoder.

Hon har alltid varit en självständig individ, den som alltid gått längst ifrån mig i skogen, utan att tappa bort resten av flocken, den som "rymt" ut under staketet, för att ha lite koll på grannarna och deras fågelmat och deras hästbajs.

Ebba är också, den allra bästa av läromästare, varenda faster/mosterunge och andra små hundflickor/pojkar, har kunnat hålla henne i koppel och fått henne med sig.

En genomsnäll individ, som gärna sitter nära älskar att bli gosad med, och hon älskar sin husse!

Nu är hon gammal!

När jag tänker på hur hon måste uppfatta oss idag, och att hon kanske funderar på "Varför, har de slutat prata med mig!", för att hon inte längre hör allt det hon brukade höra.....

När jag får se till att få kontakt med henne genom kroppsspråk och ögonkontakt, och inte får någon reaktion genom att ropa, eller vissla, så funderar jag på det... 

Tänker hon "Ah, där är min matte, hon vill något, men varför ropar hon inte på mig?"

Men när jag ser glimten i ögonen på henne, när vi får den där ögonkontakten, Ivrigheten i hennes steg, när hon ser/förstår att vi är på väg tillsammans åt ett visst håll, då ser jag ändå att hon är med och att hon är lycklig....

Och vem har sagt att man måste ha bråttom, det finns ju inget bättre än att gå och strosa, lukta lite här, och lite där, kanske hitta ett spännande sorkhål, en oidentifierbar bajs, eller nåt man kan äta....

När jag ser den, glimten alltså, inte bajsen, då överväger det, den irritation jag känner, när hon verkar helt borta, om hon sitter med ryggen mot mig, jag har lite bråttom, och helt enkelt inte hör mig, den irritation jag känner, när hon plötsligt vaknar, varje morgon, tidigt, för att väcka mig, istället för att gå ner till Husse, som redan gått upp. Irritationen jag kan känna när hon inte klarat att hålla sig, innan jag jag släppt ut henne....

Det är också när jag ser glimten i ögat, som jag börjar fundera på, när avslutar man, hur länge ska man låta dem vara kvar, om de inte blir akut sjuka? Det beslutet är jag ju skyldig att ta, förr eller senare, vilket är varje hundägares största mardröm!

Jag funderar också på hur Betty, terroristen som har haft sina Goldensyrror som sin stora trygghet här, ska kunna leva utan dem, utan sin lilla flock, trots att hon är tuff, jagar grävling på terriervis, är självständig och tuff, ska klara sig som ensamhund, hur blir det om och när jag börjar arbeta igen?

Kanske är det ingen ide att fundera så mycket, bara låta dagen bi som den kommer, och sakta uppleva en ny vardag.....

Än så länge finns glimten kvar, glädjen när husse kommer hem, när hon ser mig, när hon får följa med, trots att hon inte orkar gå några längre sträckor i koppel.....

Och man kan ha ett bra hundliv, även om man är både lite döv och senil, och kroppen hänger ju med än, trots lite småskavanker här och där, och en ständigt lockig, tjock och snabbväxande päls.....

Hur tänker ni andra?

Vardagen kryper närmare...

Jetlaggen är på väg att rätta till sig, ett dygn per timmes tidsskillnad, ska det ta enligt expertisen, och då borde jag vara i full fas, nästa torsdag......
Nåja, nu är det tidig söndag morgon, och Stora O sover fortfarande, han har varit uppe före mig varje dag sen vi kom hem, så han är nog tillrättad nu, vilket kan va bra då han börjar jobba i morgon.

Jag börjar inte jobba i morgon, inte i morgon heller, men har hittat en massa spännande tjänster att kika närmare på, och har näst sista besöket hos prataren inbokat till veckan, ett besök hos TRR och en information om en aktivitet "På nytt spår" och det kan ju bli spännande, för jag har faktiskt inte en aning om  vad jag vill göra/jobba med, vet bara att det måste kännas bra, kultur, arbetsmiljö, mål och visioner har blivit det viktigaste för mig liksom.
Är absolut inte alls säker på att det är arbetsledning, som måste vara mitt uppdrag, eller så är jag dt, för det är ju det jag kan. Fast jag är rätt bra på utveckling, idéer, verksamhetsstyrning också, och jag är snabb, snabb i tanken, snabb i beslut, snabb att ta in.....
Nåja, nu blev det en massa sånt där man enligt Jantelagen inte ska skriva......
Ah, det får ni ta....

I vardagen ingår, även årstiden, och det är stora kontraster jag upplever just nu, från 25-28 grader varmt, strålande sol, Walk-on-the-beach, havsbad till regn med snöinblandning, gula löv, mörkt på morgonen och runt 5 grader......
Känns ju så där, är det fel att man känner att man lika gärna hade kunnat stanna i paradiset?

Och det där med att längta hem, det fanns inte på kartan, även om jag saknade mina egna hundar, när vi gick runt alla glada fyrbenta, på Currimundi Dogbeach...

Jo, de blev glada när vi kom hem, och har inte lämnat min sida sen dess....
Och nu gäller det att hitta en ny rutin på promenader och motion, då Det visat sig att Ebba inte riktigt orkar med samma tempo som Betty längre, man var och en av dem behöver sin grej liksom.....
En kortare tur med bägge och en längre med bara Betty?
Får prova mig fram vad som funkar....
Ebba är ju rätt nöjd med att bara strosa omkring, och liksom lukta på blommorna, ja ni fattar.....

Vardagen är här som sagt, pillargoner ska tas in för vinterförvaring, frön ska sättas, pumpen i dammen ska plockas upp, vi ska hämta en båt som vi spontanköpte innan resan, vi behöver titta till Gula Villan, färgen ska tas in i källaren, så jag kan fortsätta med min fönsterrenovering..... Ja, jag har att göra, så det är inte synd om mig inte på något vis.
Fast jag längtar tillbaka, och skulle lätt kunna tillbringa resten av livet, i varm sand, utan kläder, med solskydd och hatt, och jag är ju nästan gjord för att köra på "fel" sida av vägen :)

Uppe mitt i natten :)

Och ni kan ju få en liten försmak av måndagens nedräkningsbild :)

Ebba har en harkelnatt, och det kommer jag inte att sakna, Down Under!

#tröttnu

Det borde varit nu....

En ny måndag igen, månaden augusti går mot sitt slut, och vi går snart in i höstmånaden september, september som innehåller avres till Australien, för lite varm semester :)
Ute regnar det, och har så gjort hela natten, och det skulle ju egentligen varit nu, jag borde ha ahaft kvar alla de där TV-serierna som jag plöjde igenom i sommar....
Jo det har blivit ett antal avsnitt, Game Of Thrones, Orange is The New Black, Downton Abbey, Selfridges, Velvet, många timmar framför TV.n :)

Men men, nu har jag ju mitt husprojekt att jobba med.....
Idag målning av det vita (insidan) på de rengjorda fönstren, tänkte att jag målar det innan jag sätter tillbaka glasen, och kittar utsidan, borde vara enklare, för då slipper jag få färg å glasen, smart väl :)

Lite bilder för att uppdatera er om vad vi gjort under helgen?

Stora O, stratade med att riva ut det trasiga köksgolvet,

Och jag gav mig på den första fönsterkarmen, skrapning och rengöring för målning

Och den röda färgen blev helt perfekt, målade även den nedersta kanten. ovanför droppbrädan, tyckte det blev mer enhetligt så , satte sedan upp plast för fönstret, ifall det skulle börja regna, och det var ju, med facit idag ett smart drag.

Lilla O kom, och den platsbyggda bänken fick plockas bort, den hoppas vi kunna montera tillbaka.

Slitsamt att vara byggnadsarbetare.....

Det blir ett så härligt liv i linoljefärg på gammalt virke, jag älskart!

Dag två, plockades fönstren ur fönster två, det är de fönstren i det som jag tänkt som badrum, som jag startade med, dels för att det är på nedervåningen och för att dessa bågar är i bäst skick.

Stora O, fortsatte med att såga bort de gamla stockarna, och plocka bort allt gammalt virke, efter undergolvet, 

Phu, så jobbigt, åsså behövs lite funderande, på hur man år vidare, vad som blir nästa steg liksom... Iom att vi tar upp alltihop, och gör ett helt nytt undergolv och golv, så kan vi dra både el, vatten och avlopp, precis som vi vill i köket :)

Yttersta stocken, var helt rutten och i det närmaste pulveriserades, när jag började känna på den, så den får vi byta, och troligtvis även brädfodringen på utsidan.

En himla massa virke och annat skräp, hamnar på vår eldningshög, här hemma i näs....

Nu är det som sagt måndag igen, Stora O, har åkt till sitt avlönade jobb, jag är kvar här hemma, med hundar och katt, Betty fick troligtvis ett getingstick i tassen igår, och var lite svullen och öm, men det verkar bättre idag, katten vill inte gå ut i regnet, och Ebba, ja hon är precis som vanligt....

Jag har tre rengjorda fönster att måla vita, samt fem till att göra ren, så mig går det ingen nöd på....

Skulle jag få tråkigt, så finns ett helt hus i förfall, som verkligen skulle behöva städas....

Fast jag skull kunna tänka mig att se nån smaskig bra serie, nåt med lite intriger, kärlek, komik......

Det borde ju varit nu......

Ebba tog min mat! "Betty Bloggar"

Jag är inte alltid så hungrig när vår matte bjuder oss på mat, jag brukar låta den vänta ett tag, maten alltså, och är jag inte tillräckligt snabb, tar min matte bort maten...
Taskigt!

I dag var jag inte så hungrig, vi gick ut istället, och mormor kom och plockade äpplen, nja hon är inte min mormor, mer mina lillmattar/lillhusses mormor, men hon kom i alla fall....
Vår matte tog aldrig bort min mat....

Döm om min förvåning, när jag kommer in, för att äta lite, och Ebba står och glufsar i sig!
Givetvis går jag fram och morrar lite, "Du, det där är min mat!"
Ebba bara äter.....
Matte säger att hon inte hör nåt, och hon hörde verkligen inte att jag talade om att det var min mat!
Och när hon upptäcker mig, så morrar hon åt mig! Åt MIG!!!

Det är min mat, så jag hoppade på henne!
Och gav henne en ordentlig fight!

Matte kom som skjuten ur en kanon, och drog undan mig i svansen....

Både Ebba och jag har nu små hål på kroppen, och jag har jätteont på mitt ben, där hon bet mig!
Och i läppen!

Men Ebba fick några hål på örat, kinden och över ögat, så jag gav henne vad hon tålde minsann!
För maten var faktiskt min, det borde hon ha fattat!

Mattes reflektion: 
Jäkla hundskrällen, men det var helt och hållet mitt fel, Ebba stjäl Bettys mat om hon kommer åt, och Stine, som vanligtvis brukar hålla ordning på flocken, finns inte till hands!
Inga stora skador, men Betty tror hon håller på att dö, minst......

Nattvandraren!

Ja, en sån där natt, med förvirrad äldre Goldendam, som bara vankar runt....

Ja, ni som vet hur det låter när Ebba vankar runt, vet också att det blir stört omöjligt att sova vidare, hon liksom släpar sina tassar lite klumpigt över golven, och även om klorna är extremt korta (nedslitna) så låter det..... Det överröstade till och med den väldiga vinden utanför rutan.....

Nåja, när hunden nattvandrar, (jag tror hon saknar sin syster lika mycket som matte gör), så kan man fundera, fundera på livet, sig själv, sina värderingar, sitt behov av att skriva....

Att skriva ja, det är ett behov jag har, kanske har jag inte samma behov av att sedan diskutera det jag skrivit, faktum är att jag inte alls vill prata om det....
Varför blogga då?
Varför lägga ut texterna i etern så alla kan komma åt att läsa dem?
Ja, det kan man fråga sig, kanske har jag även ett behov av att berätta, få någon form av tröst, bekräftelse, lite på avstånd så där?
Men jag vill inte prata om det jag skriver, vare sig på Facebook eller i bloggen, eller man kan säga så här, på nåt sätt blir jag obekväm i när man pratar om det, det blir ytterligare en fundering på hur mycket "vet" man om mig, kanske tolkar man det fel, och gör sanningar som inte finns? Jag låter er komma alldeles för nära, men kanske har jag behov av den närheten, fast distansnärhet....

Oj vad det här blev svamligt, men kanske förstår ni, kanske inte.....

Jag är distanserad, men ganska öppen, speciellt när det gäller att hjälpa andra, att stötta komma med råd, bara vara, men har svårt att ta det i gengäld för min egen skull liksom..
Fast ibland kanske man skulle behöva det, vara lite mer sårbar för min egen skull.

"Har du någon du kan säga precis vad som helst till?" frågade hon, min samtalspartner, och de frågan har jag funderat mycket på....

Att uttrycka sina behov och sätta gränser, kan vara nog så svårt, när man har känslan av att man måste vara någon för andras skull, på ett visst sätt för att behaga, för att inte göra andra ledsna....
Målet är att ha ett Kärleksfullt och Accepterande förhållningssätt till mig själv i handling och tanke.
Att uttrycka behov och sätta gränser.
Att hitta mina livsteman, som jag vill leva efter.
Att må bra!

Jag gör ibland en del såna där, hemska och livsfarliga, facebooktest, och ibland ger de mig lite extra styrka, och ofta säger det det jag inte vill höra, eller det jag behöver!
Och den här gav mig lite styrka.

En annan grej som igår gav mig styrka var det underbara meddelande på Messenger jag fick av en mycket uppskattad och kär medarbetare från en tidigare arbetsplats, ibland är det som om ni förstår, när och hur jag behöver lite extra styrka! Tack, V <3
Att få höra att man är saknad, för just den man är, när man bara varit sig själv, det betyder så mycket!
Det ger mig lite extra styrka att inte behöva vara någon annan, för att passa in i någon mall, för att behaga eller vara till lags....

Blåsten ute, har lugnat ner sig, Ebba har lagt sig, och kommer troligtvis att sova hela dagen, efter sina nattliga promenader, jag har uttryckt en massa känslor här, som jag senare inte vill diskutera, tar gärna feedback via kommentarer eller på Facebook, Messenger eller sms, men prata, nej, där är jag inte än.....
Så, nu startar vi den tjugofjärde arbetslösa tisdagen, med en kopp kaffe!
Och, kanske kommer det förbi nån rolig Pokémon......

Min tid?!

Om man väljer att ta en tur ner till kyrkan, för att känna lite stillhet, ta över Pokémongymmet och ladda lite nya Pokeballs, är man en sämre människa då?

Om man är nästan femtio år, arbetslös och med bara två hundar i flocken, så borde man kunna använda sin tid till precis det man vill? Eller hur?

Även om det innefattar, Pokestops, Pokeballs och annat löjligt....

Allra helst skulle jag vilja att de där, arbetslöshetshjärnspökena, bara försvann....
De bråkar med mig, och det gör mig bitter, igen....

Kanske skulle ge mig på min nya bok, och försöka tänka om?

Eller så ger jag mig iväg till Gula Villan och fortsätter att röja bort hallon ur slänten....

Jag har klippt bort dem, men tror att jag måste försöka dra/gräva upp rötterna för att kunna utrota dem.... Suck!

Ett annat alternativ för dagen är att fara till Arvika, köpa snus till Stora O, för det var tydligen nästan slut.....

Allt för att slippa tänka på.....

Som fattas mig, så ofantligt mycket, så mycket att det är jobbigt att se de andra, att se hur Betty letar efter henne när hon vaktar gården,....
Att bara ha två rumpor i kopplet, är väldigt konstigt.....
Väldigt konstigt.....

Nåja, hur som helst, när man är nästan femtio år, så väljer man väl själv vad man använder sin tid till?
Man behöver inte bry sig om vad andra tycker, man behöver inte vara så jävla perfekt, och framförallt, man kan säga vad man tycker, även om det är hjärnspökena som bråkar med en...
Och jag behöver absolut inte bry mig om alla konstiga tankar..... Även om de gör ont ibland!
Tiden är ju min, och det händer många spännande saker här i livet.
Och vad jag än väljer, Pokémon, Hallon, eller bara lite shopping i Arvika, så är jag väl inte en sämre människa för det......
#hatahjärnspöken

Once in a lifttime....

Låter som titeln på en bok, en spännande film, eller varför inte en TV-serie :)

Jag är ju arbetslös, och troligtvis är jag det, i alla fall till efter vi kommer hem från Australien, och när i livet, får man den chansen, att få fundera, kunna bringa ordning i sitt liv, köpa en valp och ha tid med den......

Här finns en lite Freya, som skulle kunna tänka sig att flytta till Södra Näs, få en Terrier som storasyster och två Goldentanter, som sällskap.

Problemet är bara att hon inte är välkommen av husse.....
Hur i hela friden övertalar man en trög gubbe?
Tips på det?!

Och då står du och filmar???!

Ja, hur många sådana kommentarer tror ni jag fått under helgen?

Filmen! På facebook

Men jag skulle vilja veta, vem av er, som går emellan en terrier, med fullt fokus på "sin" självpåtagna uppgift och en uppretad, skadad och galen Grävling, modell större?
Vem av er?
Utan vapen, eller för den delen kunskap om hur Grävlingen beter sig i ett trängt läge?

Jag gör det inte!

Att jag sen väljer att efter en stund ta upp mobilen för att filma, ja, jag tänkte väl att det kan vara bra att ha, för att se hur hon fungerar, att visa att den faktiskt var inne på vår tomt, och framförallt att hon faktiskt är rätt duktig, min lilla bitcth!

Att "störa" henne i uppgiften, genom att gå fram och försöka ta henne, kalla in är i det här läget är helt kört, kan jag tala om, här får man helt sonika hämta, om man ska kunna avbryta hennes beteende.
Nåväl, att störa är jag rädd att det kan få henne att tappa fokus, och att grävlingen i det här fallet bli mer farlig för henne än när hon kontrollerar den, ni som kan vilt och jakt med ställande hund, kan ju dementera om jag har fel, Grävlingen var också, skadad, något vi inte såg på det här avståndet dock..
Vi såg heller inte på Betty att hon är skadad i nuläget, och de skador hon fått fick hon innan vi upptäckte vad de höll på med.

Ja, de, för mina två goldendamer, var också delaktiga till en början, de kan jag enkelt med rösten, få att lämna bytet dock, så de togs undan direkt, och därmed får Betty större handlingsutrymme att "kontrollera" situationen.

På de tio minuterna jag lämnade dem ute ensamma på gården, har de lyckats möta en grävling, reta upp den, fightas, men ändå vinna fighten, och hålla den på plats, tills matte kom ut, bra jobbat av mina tre damer, kan nog jag tycka.
Att jag sedan inte har rätt utrustning för att få bort Betty, alternativt avliva grävlingen utan att skada Betty, gör att jag blir tvungen att ringa efter hjälp, och det tog ytterligare tio minuter tills den anländer, under de tio minuterna stör vi inte Betty, utan låter henne kontrollera, och ingen ny fight uppstår, bara det ni ser på filmen......

Ja, jag stod där och filmade, jag hade filmat älgattacken också om jag hade hunnit, eller när Betty tog en snok, eller förra grävlingställandet, som hon var helt ensam om och då inte hade en skråma....

Nu har jag en trasig, Weathenterrier, som är ordentligt tuggad på, som är kvar på smådjurskliniken till i morgon, med antibiotika och smärtstillande intravenöst, och jag känner mig som världens sämsta hundägare!

Och, jag kan bara tacka min lyckliga stjärna för att hon är den tuffa lilla kämpe, som ibland ger mig ett och annat grått hår, men utan hennes kämpainstinkt, kanske både hon, Stine och Ebba varit mer skadade, och märk väl att det hela hände inne på vår tomt, 12000 kvadratmeter inhägnat, där jag normalt sett har mina hundar lösa, både med och utan tillsyn!
Frågor eller synpunkter på det?

En fredag fattigare :)

Och en fikastund rikare, en jättetrevlig fika med en mycket god vän, som det var länge sen jag träffade, Tack för fikat Catarina, det gör jag gärna om :)

En jättemysig lite promenad, med en klok liten femåring, som konstarteade att "det är ganska bra att man tränar på att ha hund innan man önskar sig en, för då vet man hur det är!" Klok den tjejen :)
Och jag slapp gå själv, och Ebba var mer än nöjd!

Och det är så underbart att se glädjen i dessa barnögon, när de håller i kopplet, med den jättestora hunden i andra änden, och hunden följer med! Allvaret, när man går igenom några enkla regelr, släpp om du inte orkar hålla!
Och hon har ju rätt, Ebba är perfekt att träna på, träna på att släppa om man inte orkar, träna på att styra, att hålla kopplet sträckt, att kommunicera med hunden, och tänk så mycket en hund kan lyssna på....

Och så mycket roligt en tant får höra med en klok femåring som sällskap :)
Och va skönt för tant att bara få vara just tant, tillsammans med en femåring :)

Tack för lånet, Lisa!

Nattvandrare!

Ja, ni, Senil? Sjuk? Orolig, eller bara Mångalen?
Ebba har vandrat i natt igen, till slut fick jag gå ner och lägga mig på soffan för att få lite ro.....

När jag tittar tillbaka i bloggen och jämför med månkalendern så är 95% av tillfällena, då hon varit rastlös eller harklig vid fullmåne.....

Mångalen?
Ja, hon blir ju inte varulv i alla fall, det kune ha varit värre liksom?

Månkalendern

Ibland önskar man....

... Att ens senildementa hund som verkar ha gått vilse på fyra kvadaratmeter, kunde lägga sig ner och vila de sista tio minuterna innan klockan ringer....

... Att ens något hetsiga man, i alla fall när han blivit väckt av en snildement hund, klarade av att gå upp och ner, utan att tända alla lampor i hela huset, och slå i alla dörrar.....

... Att det vore lördag, så jag efter att ha gått upp, tagit emot information om att "Mina" hundar hållit på hela natten, kissat och fått in dem igen, kunde gå tillbaka till sängen....

... Att man bara hade en katt....

Nåja, nu är det tisdag, Ebba har varit orolig, enligt Stora O, hela natten, där även Betty steppat, med facit i hand skulle de alla vara som Stine, lugna, timida, sovande och gör inte en fluga förnär.....
Tisdag som sagt, och jag ska jobba min sista tisdag i Åmotfors, vilket känns väldigt annorlunda.....
Simhallen, skippar jag, nu blir det väl inge mer simmande på ett tag, men jag ska ju gå med hundar istället, under dagen i dagsljus, det är minsann ingen dret.....
Och med tanke på behovet av att trampa omkring, så blir det kanon, att matte vallar runt dem på dagen, utan att känna sig pressad av tiden.....

Undrar om de kan stava till det på natten....

Om att jobba vid datorn en hel dag

Jo, nu tog jag att alldeles eget beslut, att jobba på annan plats idag, dvs hemifrån....
Vad sa chefen om det?
Inget va jag vet, och jobbet blev utfört utan att jag blev störd, trött eller uttråkad....

Började dagenmed en mysig frukost, "all by my self"

Kokt ägg, med smör och sal, avocado med majonäs och en liten bit brieost :)
Kaffe till det, och tant blev mätt!

Hundarna, som var dagen enda sällskap, fick sina kulor och lite blötmat och de blir alltid lika nöjda!

Efter att ha ätit, klätt mig och borstat tänderna, varit ute med hundar, så startades jobbdatorn....
Och himmel vilken krånglig en....
Bara kastar u mig från nätverket hela tiden, så jag fick jobba delvis i min privata och delvis i jobbdatorn....
Tror dock att det största problemet ligger i musen, som verka dubbelklicka hela tiden...

Nåja, sällskapet är det ju inget fel på i alla fall, även om de är lite väl slöa....

Och när vi fått över alla registrerade händelser till nya systemet, så var vi väl förtjänta en långsam promenad runt tjärnet!
Eller hur?

De va min torsdag det, i morgon blir det fredag, sen är det bara en arbetsvecka kvar!