Vi skulle ju åka till Söderhamn...

Jag älskar sociala kontakter, människor och är av naturen nyfiken och pratar gärna med alla, dock är det få som jag släpper nära mig, alltså när som att det blir nåt mer än bara nyfikna kontakter. Kanske för att jag mest av allt i världen är rädd för att bli besviken, ratat, utanför..... Men när jag väl hittar någon att klicka med, vilket kan gå på ett ögonblick, eller ta lång tid, så har jag skapat en ny kontakt, dock med en viss reservation, jag tar kontakt, men undviker sådant jag kan bli besviken av, typ konflikter (jobbigt), bjudningar (Blir så grymt besviken när ingen kommer, och kanske är det därför jag inte vill fira min födelsedag) eller andra svek (Har svårt att släppa om det blir djupa sår i själen)....

Här slutade jag skriva i måndags...för jag orkar inte skriva mer om detta...

Vi kommer att sakna dig, vår alldeles nyaste men kanske varmaste vän.

Och de som gått före tar hand om dig, det är jag övertygad om, och när jag kommer, så ses vi igen.

Kanske triggade det en massa gråt i kroppen, det släppte ventilen, och jag har haft en helvetes vecka, inombords, för jag delar inte med mig till kleti och pleti, eller så kanske det är just det jag gör... Här?!

Nåja, ni som finns här är ju så långt borta och kommer inte rusande för att trösta eller stötta, och jag avskyr att vara svag, ledsen och sårbar, och det blir man om de nära kommer med sina råd, ofta goda, men jag vill inte ha dem... 

Jag vill gråta själv, ensam. Slicka mina sår och gömma ärren långt bak i själen, själen som aldrig glömmer. Hur blev jag sån? Är man född in i utanförskapet och ständigt haft känslan av att man måste anpassa sig för att duga och få vara med? Måste man vara med? Duga åt nån annan, det borde ju räcka med att duga åt sig själv?

Hur inkluderande är jag mot andra, läser jag det jag skrivit nu, så släpper jag ju inte in någon, jag nedvärderar mig själv och ställer ibland orimligt höga krav på mig, jag vill så mycket, eller vill jag det?

Kanske vill jag ingenting, utan försöker hela tiden hitta facit för vad andra vill att jag ska vara, som en svamp suger jag åt mig, reaktioner, upplevelser och känslor, försöker hela tiden duga och se till att alla andra är tillfreds, lagar mat för att nån annan är hungrig...... Får dåligt samvete för att jag äter godis utan att bjuda.... Suger åt mig kritik och negativ feedback, men det som är bra studsar av som om jag vore av teflon.

Nåja, vi skulle åka till Söderhamn, vi skulle äta surströmming, jag tycker inte ens om surströmming, men brödet, potatisen och löken gillar jag, vi skulle tågluffa i Europa, vi skulle hälsa på Tilda i Australien, vi skulle.....

Ta vara på livet, gör det du känner för, skit i vad de andra tycker, och framförallt, LEV DITT LIV! 

Vem vet, i morgon kan det vara försent.

Det där med mat....

 "Vad ska vi ha till mat?"

Den där ständiga frågan, och när man numer bara är två i hushållet, så kan det bli lite si och så med matlagandet, skiftarbete på det, ja ni fattar, det blir inte direkt nån ordning och struktur på mathållandet i det Andersson-Widinska hemmet..... Svårt för mig, som helst vill ha både struktur och kontroll på saker och ting.

Är man dessutom ganska oberörd av sockerdippar i kroppen, dvs kan gå länge mellan måltiderna, så blir det helt enkelt inte alls bra, och kroppen lagrar det den får, om man säger så... 

Nåja, jag älskar ju mat, äter i stort sett allt, utom blodpudding, nåja, det finns saker som är mer eller mindre goda, men allt går att äta, typ. Och när mat serveras eller finns tillgängligt då äter jag, glatt och gärna.

Struktur som sagt, jag har provat allt, för att få det lite varierat, hitta ny inspiration och faktiskt laga mat, lägg till att jag hamstrar, så fattar ni mitt dilemma, man gör liksom inte mat som faller en in, man kollar i frysen och skafferiet och lagar mat efter vad som finns hemma.

Jag har provat matkasse, vilket gjorde att hamsterberget av mat bara växte, jag har provat veckomenyer, gjort egna och använt mig av olika verktyg. Men för det mesta blir det liksom samma och samma, mycket korv när maken lagar maten, mycket pasta, spagetti och köttfärssås är ju så enkelt och gott.....

Men vem ska äta fisken jag har i frysen, älgköttet, levern, alla grönsakerna jag hamstart på mig under odlingssäsongen? Vem?

Nu hittade jag tillbaka till tasteline, och om ni inte varit där, så är det en matinspirationssida med massor av recept, möjligheter till att anpassa efter storleken på familjen, möjlighet att göra menyer och utifrån dessa även skapa inköpslistor. Sen jag var där för några år sedan och använde detta verktyg har man lagt till att man kan klicka bort det man redan har hemma i inköpslistorna, dvs om jag har koll på mitt hamsterberg, så minskar både det samtidigt som jag endast handlar det jag behöver....

Så nu har jag skapat några nya slumputvalda veckomenyer, bestämmer mig för hur många dagar jag ska strukturera upp, skapa mina inköpslistor och använda mig av det jag har hemma.... Plötsligt blir det struktur och listor både för handlandet, vad vi ska äta och vi får förhoppningsvis prova nåt nytt och spännande.

Så, har du samma dilemma som mig, testa tasteline, ett tag borde det funka i alla fall, om inte annat är det ju en syssla så god som någon, i dessa pandemitider :)