SKITKUL!

Jo, Stora Enso-tanten var på Billerudkorsnäsfest igår!
Invigning för den nya maskinen de bygger.
Och?
Jo det kunde ha varit en seg tillställning....
Men?

Det va riktigt kul, faktiskt dretkul på ren Värmländska!

Allra roligast var det att träffa alla gamla medarbetare och arbetskamrater!
Få höra att man är saknad, och att de är lika glada att träffa mig som jag är att träffa dem!

Tack Billerudkorsnäs för en rolig tillställning, god mat, bra underhållning och fantastiska människor!

Tanten har till och med dansat!
Och har ont i idag, både här och där.....
Men det är väl priset man får betala :)

Den stora dagen.

Stapplar upp efter att ha sovit mina timmar efter nattskiftet.
På med morgonrock, och har några få timmar innan det är dags att fara iväg för nästa skift. Känner att social hos mor som fyller år, orkar jag inte vara, men vi firade ju henne förra helgen, eller hur?

Ringer i alla fall, säger grattis och frågar om hon blir hemskt ledsen om jag inte kommer, nej då det blir bra, vi firade ju förra helgen, får jag till svar.
Lägger på, och slås av en tanke och en sång börjar mala i mitt huvud....

En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus
Idag är det hennes stora dag.
Hon har köpt kaffebröd och tårta
som smyckats med små ljus
och en likör av bästa slag.

Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har,
så ringer det på hennes telefon.
Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten på en karl,
hennes allra yngsta son.

Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.

Hon tar fram finservicen, den med små violer på,
en kopp har visst en gång gått i kras.
Men hon tänker att det gör nog ingenting,
vi blir så få på mitt årliga kalas.
Och när kaffet kokar upp så ringer det på telefon,
och hon glömmer allt och springer därifrån,
och på ett ögonblick hon mister något av sin illusion
när hon hör sin äldste son.

Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.

Flera timmar drar förbi och dagen blir till kväll,
en trött gammal kvinna somnar in.
Hon har stått där hela dagen och väntat sina barn
vid sin blommiga gardin.
Hennes kaffebröd finns var och tårtan där den står,
den visar hur barn kan överge.
Och när dottern ringer finns det inget mer att förstå,
då har ljusen brunnit ner.

Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.

Låtskrivare: Benny Borg

Eller i Linnea Henrikssons version:

Är jag världens sämsta dotter nu?

Från silver till guld!

Nja, tant har ju plockat ur dreadsen...
Varför då?
Jo, de rasade sönder, jag ska ha på mig mc-hjälmen och ombyte förnöjer.....
En del människor tatuerar sig, jag ändrar frisyr, genom klipp, korvar eller färg :)
Nu anmärkte Stora O på färgen plötsligt, när dreadsen var borta och att få kommentaren "Oj, va grått det är..." kändes ju så där.
Ja, jag vet att det finns gråa strån, jag har plockat bort dem i omgångar, med pincett, men om jag plockar dem nu, blir jag skalle-Per, så de har fått sitta, inbakade i korvarna, men utrett, så lös de vackert silvrigt...
Eller inte....

Jag beställde raskt några förpackningar Henna.

Och Plupp, snäll som hon är, hjälpte mig att ha i det, två timmar med varmt blött hö i håret, tvätta ur, och vips har silvret blivit Guld!
Så nu är det Guld som gäller här, inga mer grå strån, just nu i alla fall.

Hehe :)
Ser ni nåt silver? Nä trodde väl inte det ;)

Influensan då? Jo tack, den är bättre, näsan rinner något mindre, jag har hostat till mig träningsvärk i sidan, annars jobbar jag och mår finfint!
Två förmiddags-skift avklarade och i under helgen blir det eftermiddag....

Det är väl nu man ska vara som en marskatt!

Eller inte, jag är ju lite för gammal :)

Nåja, vass, och med en oförmåga att dölja känslor, är jag ju ändå....
Och jag önskar att jag kunde skriva att det går över, men det gör det knappast, är man femtioett år, snart femtiotvå, så får man nog bara acceptera att man är som man är....

Och att sluta röka, sluta dämpa sina känslor med ett nervgift, just nu, var nog ingen bra idé!
Jag lägger helt ner det!
Blir jag sjuk, eller till och med dör av det, så blir jag det, och har i alla fall varit så nära normal som möjligt.

Det är Mars!
Vårmånad?
Eller typ sista vintermånaden, det ska ju faktiskt bli kallare nu igen, efter någon vecka med varmt och skönt väder. Funderar på hur det blir om man bor på andra sidan jordklotet, där det faktiskt är högsommar vid den här tiden?
Hur är det, Tilda, blir man vårgalen även Down Under?!

Funderar ibland, vad det är för fel på mig, och min stora trut, varför kan jag inte hålla snattran, tänk vad jag beundrar er andra som klarar att på ett mycket sofistikerat sätt kan hålla tyst, inte visa vad ni känner, trots att jag på nåt sätt vill tro att även ni får "citronkänslor" i ansiktet, att klumpen i halsen växer och att ni helst av allt skulle vilja grina högt och ljudligt, för att få ut frustrationen ni känner!
Jo jag har blivit duktigare, kan klistra på ett leende, men stoppa mina tankar och hålla inne de där förlupna orden, som kommer både via munnen och fingrarna, det är fortfarande svårt, och kanske kommer jag aldrig att lära mig det.
Sofistikerad dam........
Sofistikerad, soffiserad, soffpotatis???

Äach, glöm det jag skrivit, nu förlöpte fingrarna igen.....
Jag är ju också specialist på att tycka synd om mig själv, klanka ner på mina förmågor, när jag känner mig okunnig, och övergår i någon typ av värdelöshetskänsla.....

Önskar mig bara öppenhet, tydlighet och ärlighet....
Kanske börjar det med mig själv, om jag är öppen, tydlig och ärlig, fast allt ligger ju i betraktarens ögon, kanske är de jag möter och upplever slutna, öppna och ärliga, faktiskt det, i sina ögon och i sin verklighet, och kanske äe det där jag brister, att jag klistrar dit min förutfattade bild....

Men om jag är brutalt öppen, tydlig och ärlig, klarar människor runt omkring mig mer av den varan, eller bör man hålla sig i sin roll, för att inte såra, för min ärlighet utgår ju från min verklighet, och den stämmer ju inte alltid överens med alla andras....
Vi har ju olika världsbilder, eller hur?
Och vi är olika, det ska och måste vi respektera!
Man kan heller inte älska alla, och lika lite vara älskad av alla.....

Nåja, allt går i cykler, och är man snabb som jag igenom, så blir det extra jobbigt att bli nedknuffad i 3:e fasen för att man plötsligt inser att allas processer inte ligger helt parallellt, vi har olika bilder, förväntningar, förutsättningar och det är bara att acceptera och hantera.
Anpassa helt enkelt.

Fortsätta ställa frågor, acceptera att saker tar tid, göra sitt bästa, våga ha fel, vänta in, dämpa.......
Släppa sina överdrivna förväntningar...
Släppa ut marskatten och låta den löpa till skogen.....
Klarar den sig, så kommer den tillbaka rikare på erfarenheter, när känslorna lugnat ner sig, annars är det ingen katt att ha.....

Ah vad jag behöver en katt, alltså!
Och en cigarett......
Och någon som sparkar mig på smalbenet när det behövs!
Kan någon av er hjälpa mig med det?

Som att vara liten...

Nån mer än jag som inte kan sova natten före sin födelsedag?
Jo, det måste det vara, eller är det bara jag?
Erkänn nu, inte har du sovit mycket den där natten då man vet att det väntar något spännande dagen efter?

Okey då, det är väl bara jag då, och en och annan femåring :) Men jag är barnsligt pirrig inför saker som ska/kan hända som jag inte har kontroll på, som typ presenter....
Och?

Jo på min stol låg ett paket :)

I paketet var det:

Perfekt!

Tack Stora O, nu har jag lite att få till innan dagens eftermiddagsjobb :)

I En månad till....

6 November...
En månad till den 6 December.
Och?

En månad till som femtioåring, ett av de bästa åren i hela mitt liv tror jag bestämt!
Att fylla femtio, som var så skrämmande när man var typ tjugo...
Femtio, då är man ju nästan död?

Då har man tjocka korviga bruna stödstrumpor av nylon. Eller blommig rockklänning i några gröna nyanser med såsfläckar på bröstet. Man går till hårfrisörskan och får håret lagt varje vecka, man går på kvartersbingon och vinner påslakanset som man inte behöver.....

Eller?!

I en annan tid, var det nog så, femtio var en ålder inför ålderdom, en tid då man blev över, barnen flyttat ut, maken fortsätter arbeta, men var hemma fru, satt på sin kökssoffa bakom gardinen med virkningen i handen och kikade ut på bilarna som for förbi. Hade man tur fick man låna nåt barnbarn som behövde omsorg och en och annan nybakad bulle.

Att vara femtio idag, vad innebär det?
Ja hur det är för er andra kan ju inte jag bedömma, men mitt liv har tagit en vändning som knappast kan vara bättre.
Mitt femtionde år började i Thailand, i sol och värme, med bästa livskamraten. Våren sprang i väg därefter med bästa jobbet och de allra bästa kollegorna. Sommaren var varm och härlig. Hösten kom med nya mål och utmaningar i sikte på jobbet och överraskningsbesök från Australien. Nu är november här och vintern kommer, och jag är övertygad om att även den sista månaden av mitt femtionde år bjuder på bra grejer.

Och någon vecka in på mitt femtioförsta år, återupplever vi Thailand igen.
Då behöver jag stödstrumporna, men de är rosa i Bambu.

Och jag älskar snapchatfilter :)

Tänkte inte på det....

Kommer ni ihåg Lorry? Satirprogrammet som sändes mellan 1989 - 95, det finns att se på SVT Pla öppet arkiv, om någon är intresserad. Öppet arkiv Lorry

I serien finns en karaktär, som avsnitt efter avsnitt besöker patentverket med den ena smarta iden efter den andra, spelad av Peter Dalle, och varje gång slås iden i spillror, och sketchen avslutas med "Jag tänkte inte på det!"

Om man nu skulle komma på att iden att rösta på ett parti som vill stänga gränser, försämra jämställdhet, underfinansiera välfärd, nonchalera klimathot, förtrycka andra religioner, motarbeta sexuella minoriteter och angripa fria medier, inte var så smart....

Tror ni det räcker med att säga "Jag tänkte inte på det!" då?

Ibland är människan inte så smart, ibland faktiskt rent av blåögd och naiv...
Bara en liten reflektion från tanten i Värmskog, där den människosynen delas av 22% av innevånarna.

Tur vi är 78% som valde ett annat alternativ.

Dold talanger på semestern?

Nja eller så är det bara kul :)
Eller så försöker jag undvika källaren där de halvmålade fönstren står....

Det kan också vara så att jag på något sätt vill göra min man glad och använda hans auktionsfynd på ett bra sätt!
7 rullar med ca 5 meter på varje för 80 kronor...
Det började med att jag klädde om några andra auktionsfynd.
Han köpte en matgrupp för kanske två år sedan, ett rejält bord och fyra stolar, året efter köptes en grupp till, mest för att få fler likadana stolar, dock blev tyget på stolarna olika, så den första rullen tyg ur tygfyndet från i våras, fick bli ny klädsel, så nu har vi åtta likadana stolar i uterummet.
Nygammalt för ca en hundring och min tid!

Nja, lite väl guldigt är det kanske, men de är lika i alla fall :)

Att jag började klä om stolarna gjorde att jag verkligen tittade i den stora påsen med tygrullar, ja vi pratar rullar, inga småpartier här inte, här köper vi rejält!
Och det fanns lite tunna tyger, som genast gav mer lust, och det blev nya gardiner till rummet däruppe, där jag först städade undan och flyttade in symaskinen som stått gömd i min Walk-in-closet, och bara varit använd när det ska lagas nåt....

Vädret är ju ändå inte det bästa, om man nu tänker sig några härliga dagar vid sjön, så jag kunde ju lika gärna vara inne :)
Symaskinen har jag haft i min ägo, sen Tilda vara liten, det första jag sydde på den var en liten knallröd tomtekjol, som hon hade på Lucia när hon var nästa två år :)

Symaskin på plats och tyg inventerat, resulterade i gardiner både uppe och nere.
Fyrkantiga bitar, som fållas, sprättlätt!

Och Stora O tyckte det blev fint, vilket han knappast hade gjort om han inte hade köpt tyget själv :)
Nya gardiner i två rum, för ca 40 kronor och min tid :)

Lilla Betty fyllde år mitt i allt det här också, Guldrosett och korvtårta firade vi med, och att matte var hemma, just på hennes dag, 8 år är den lilla korven nu, en värdig dam, som inte låter sig bli gammal....
Nog för att hon gärna sover i gästsängen uppe, när matte syr....

Plupp kom ut, och höll mig sällskap, när jag plötsligt hade fått för mig att jag skulle sy ett par Australienbyxor, ni vet ett par såna där tunna, vida, och sköna mjuka byxor. Dock kan man ju inte bara klippa till fyrkantiga bitar, just till byxor och nåt mönster hade jag ju inte, så jag fick börja med att sprätta isär ett par som jag hade sen tidigare, för att använda som mönster.
Sagt och gjort, och ett polyestertyg i beige valdes att ha som prov, och jag la ut och klippte till.
"Ta till lite extra du!" sa Plupp, och sagt och gjort, jag la till lite både på längd och bredd, sydde ihop och himmel vad vi skrattade när jag vrängde och höll upp.....

"Mamma har något skev självbild", kommenterade Plupp och la ut på Instagram och kommentarerna haglade in.... Många med oss var ni som skrattade!
Och Nej jag tänkte inte, jag bara försökte!

Stuvade undan Jättebrallorna i skåpet, och la tillfälligt ner....
Men kunde inte släppa tanken, så på morgonen tog jag nya tag.
Gjorde veck, funderade, provade, sprätte, provade, klippte av och...

Det är lite ankrumpa än, ska sprätta upp lite i vecken bak, samt linningen är lite vid, men de sitter uppe.....
Och jag tänker att med något gult blommigt på överkroppen, Tildas korta Beigea jacka med stora knappar, kan det bli en kul kombo, även om det är ett "Kärringtyg" som Plupp kommenterade det....
Måste kanske ha en strut-BH också.... :)
Mest nöjd med linning och överdel faktiskt! Kanske gör om benen, de får mogna lite....

Med byxorna på en galge, hurrarop på Instagram och ett stärkt självförtroende, letade jag upp ett mönster, förövrigt det enda som finns i huset, mönstret som användes till Tildas klänning i Grease.

Och jag klipper, läser och funderar.....
Väljer storlek 42, kan nog va bra, mäter inte utan bara börjar.....
Tänker lite på min gamla syfröken i grannhuset, vad skulle hon tänkt om hon sett att jag varken sporrat eller märkt.... Sömsmån får jag med i alla fall.
Och efter dag ett:

Nåla, sicksacka, sy ihop, pressa...
Saknas Blixtlås, snabbt till Arvika inhandla det som behövs, både blixtlås och mat inför midsommar.
Hem, fortsätta s, sprätta, gör om, gör rätt, sy pressa....
Prova!

Och Vólia!
Det blev en klänning!

Kanske är det bara ett infall, kanske är det nåt jag kommer att göra om....
Jag var ju i alla fall in på Linneväveriet på väg hem från Arvika och köpte mig lite tunn linne....

Ha en riktigt fin midsommar nu allihop!
Klänningen får dock stanna hemma, vädret tillåter inte axellös och kort klänning, i alla fall inte i Värmskog!

Och där kom regnet....

Känslan, när man efter en månad av värme och torrt väder känner några stackars regndroppar i ansiktet när man tar sin trädgårdsrunda, och känslan när det plötsligt inte kommer nåt mer....

Fast sen kom det mer, det regnade lätt nån timme kanske och nu på morgonen, efter en grymt svettig natt, trots öppet fönster, när jag kliver ut, för dagens första nikotinkick och Bettys kissrunda, och man tror att det ska dofta så där härligt och friskt som det kan göra efter ett vårregn och man möts av en doft av gammalt blomvatten.....
Ni vet så där som det kan lukta när man låtit blommor i vas fått stå lite för länge?
Lite odentifierbart, lite äckligt, nästan lite sött och dött.....
Vad har jag i trädgården som av ger den lukten??

Sen var det det där med varmt sovrum....
Det är bastulikt!
Trots att jag öppnade ena fönstret på vid gavel, och drog upp rullgardinen lite grann......
Kan vara åldern, tanter kan svettas.....
Att jag drog upp rullgardinen lite, gav en pigg Betty redan kl 4, då började hon tvätta mina ben, och tyckte det var dags att gå upp, det var ju ljust!
Vi behöver nog en liten AC tror jag!

Nåja, ni skiner solen igen och det kommer att bli en lika strålande dag som vi haft de senaste veckorna.
Nej jag klagar inte....
Jag bara svettas!

Att ha namnsdag och en auktionstokig man!

Igår, den 12 maj, var det min namnsdag, både Charlotta och Lotta stod det i almanackan.
Det är inget vi firar, och har aldrig gjort...
Men lägger min aktionstokige man ett bud på Tradera, där auktionen går ut just det datumet, då kan ju en eventuell vinst, bli en alldeles perfekt Namnsdagspresent!

Jo, han budade hem en MC, en Honda nånting, jag ser att den är vit och det är 600 kubik. Några skavanker på sadeln, inte vet jag om den är tillräckligt låg, för den finns i Halland nånstans, och den ska tydligen hämtas idag.
Jo jag är glad, jag har dock inte kört sen Matilda föddes (1990) men det är väl som att cykla :)

MC:n i sig är ju en del av allt man behöver som knutte, jag behöver bra klädsel, bra skor, hjälm och handskar och det blir väl lika dyrt som själva cykeln.....
Kommer ihåg när jag köpte min första cykel, som 16-åring, en Gul Honda Twin, så lycklig! När man som sextonåring, bor på landet, alla kompisarna typ 4 mil bort, då är en motorcykel en otrolig frihet.
Kommer också ihåg, när vi, mina föräldrar och jag åkte till flygfältet i Arvika, där det var någon typ av MC mässa, för att köpa min utrustning, ett Svart/Gult skinnställ och handskar, dyrt, helt nytt och vackert! Hjälm var vi sen in till Arvika och köpte, minns det som igår när modern klämde på mig n alldeles för liten hjälm i butiken, och sen fick vi nästan inte av den.....
En Svart Nolanhjälm, integral blev det i alla fall :) I rätt storlek!

Nu är vi där igen....
Vad har man på sig när man åker MC i dag? Skinnstället som jag hade när jag var 16, finns ju inte kvar, och om det hade gjort det hade jag knappast kommit i det....
Goretexställ? Är det det man har idag?
Integralhjälm? Har man det?
Handskar, ja det får väl bi några som är sköna....
Och skor, eller ja stövlar, vill jag ha typ de jag köpte på nätet men som var för små....
Harley Davidsson, skitsnygga, även till kjol.

Så, nu få ni hjälpa mig!
Utrustningsdags är det alltså!

Och tack för namnsdagspresenten!

Att man aldrig lär sig!

Att man kan bränna sig, i Australien, På Kap Verde eller i Thailand, det är ju kanske mer accepterat, men att man lyckas den första lediga och soliga dagen, vid Norra Nästjärnet i Värmskog......

Nåja, solen sken, det var varmt, men lite blåsigt, jag packade min lilla väska med bok, filt, solbrillor, läsglasögon, vattenflaska, cig och mobiler, tog en av solstolarna med mig ner till soldäcket och Stora O kom ner med dna till solsängen.
Först sopade alla alkottar, små pinnar och löv bort från däcket, sen ställde vi upp både solstol och solsäng, och som en blek valross, tog jag plats, med min bok.
På solsängen med en kudde under bröstet läsandes "Brobyggarna" Av Jan Guillou, lagom varmt, lite vind och vågskvalpet, gjorde att det var ganska skönt att bara vara.....
Någon stund även liggandes på rygg......

Och ja, ni fattar....
Jag smörjde mig inte, tänkte nog inte att jag skulle orka ligga stilla så länge, det är alldeles för många andra saker som pockar på här hemma, gräsklippning, trädgård och jag ska ju så också.
Men, nu blev det en heldag, läsandes i solen :)

Härligt under dagen, mindre härligt nu, när kroppen intagit en lätt nyans av vinrött....

Att man aldrig lär sig!

Sommarvarmt, eller hur gör man med kroppen?

Beach 2018.....
Gömma sig i vassen, eller vara stolt över den kropp man har, ja man kan ju fundera?
Kort, lite lagom rund, färgen är lätt blågrå, det finns ett och annat hårstrå på fel plats, dvs inte på huvudet, ja det är jag....
Passformen på trosorna har vi ju varit inne på tidigare, och om vi översätter det till bikini... Ja ni fattar...
Iofs har det inte så mycket att göra med att behaga någon annan, bara att jag själv känner mig bekväm, fast visst är man präglad av hur andra ska tänka?

Ungefär som igår, när mina svarta byxor var riktigt skitiga av att ha travat över det nyharvade gärdet och även de blå var otvättade, så jag fick ta de rosa....

De rosa! 

Gissa hur många kommentarer om mina färgglada byxor jag fick under dagen...
Nåja, de är sköna och har två stora fickor, att kunna ha telefoner och annat skrufs i, när jag rör mig i produktionen, och det behöver jag nu när värmen kommer, och det blir för varmt att ha jackan på sig hela dagen.....
Alla kommentarer kring de rosa byxorna resulterade i att jag beställde två par nya, fast svarta... Kanske för att slippa kommentarerna, kanske för att det "passar" bättre..... För vem?

Nåja, åter till sommarkroppen, den där bleka man ska klä av och försöka lapa D-vitamin med, de här soliga dagarna som är alldeles för få i vårt kalla land. Den där kroppen som ska prydas med brunt slätt skinn i en minimal bikini....
Nej, jag har inte brunt slätt skinn, mitt skinn är mer grisrosa, med inslag av gråblått, jo, det är iofs slätt, men liksom i utspänt läge, det finns lite för mycket innehåll innanför om man säger så, men det kan ju iofs vara bra att ha, om jag skulle bli allvarligt sjuk eller så....
Jag vet.

Nåja, nu är det fint väder, solen kämpar fram, och bryggan är grymt lockande, och bryggan är bara min egen, där kan jag sitta naken om jag vill, och inte en jävel behöver bry sig om ifall min kropp är enligt alla konstiga kroppsideal eller inte, jag lapar sol och D-vitamin bara för att jag vill, och för min egen skull.
Och om det skulle råka ramla över en och annan lite extra korv över kanten på bikinitrosorna, eller om tuttarna väljer att skvalpa runt i bh:n, så är det bara jag som märker det, och egentligen bryr jag mig inte alls, eller gör jag det?

70 kilo tant....

Oj, jag råkade ställa mig på vågen!
Både sonen och mannen testade den under helgen, så jag tänkte inte vara sämre...
Och jag blev lika förvånad som de, det är nog nåt fel på vågen, för både maken och jag är några kilo för mycket för att komma i det vi fick skräddarsytt i Thailand, och det är bara fem månader sen....

Nu är frågan vad man ska skylla på?
För jag kan ju omöjligtvis ha ett eget ansvar för varför vikten gått upp?

Det måste vara:
Den där latmasken som hellre låter Betty springa lös och motionera sig, än att jag raskt promenerar med henne....
Den där som inte orkar ta tag i träningen, trots att den finns på nära håll och är billig, fast den är ju inte i sportklubbens regi längre.....
Den där som fyller upp min kaffekopp med en tredjedel grädde, många gånger om dagen....
Den där restaurangen på jobbet, som erbjuder för stora portioner, för god mat, och det är för enkelt.....
Den där som tar upp min tid och gör att jag inte gör mitt Yogapass varje dag....
Den där som hellre sätter på TV:n.....

Eller hur var det nu då?
Har vikten någon egentlig betydelse om jag mår bra?
Om det råkar kika fram nån liten extra korv mellan byxorna och tröjan, vem bryr sig?
Gör du?
Kläderna finns att vara bekväm i, klänningen från Thailand passar, och kanske till och med sitter lite bättre.
Jag är samma person inuti.
Och träningen är ändå inte rolig, jag behöver inte den för att träffa folk längre, jag träffar alla de jag behöver på mitt underbara jobb.

Just accept it, jag är femtio, jag är en 70-kilos tant, och jag är jag, bara för min egen skull.
Eller hur?!

Kan du köpa nya batterier till min smarta våg, Stora O?

Vems förväntningar?

När jag på fjärde dagen av min fyradagars ledighet, som jag mest tillbringat i hostande febertillstånd, konstaterar att jag "bara" tvättat två maskiner tvätt......

Vadå bara? Två maskiner tvättade, är två mer än vad någon annan i familjen gjort på månader, och definitivt fler än vad en sjuk man skulle ha gjort....
Nej jag klagar inte på Stora O, och heller inte på Män i allmänhet, jag funderar bara över mitt eget konstaterande.... Det är ju ingen annan som sagt till mig att jag "måste" göra vissa saker, det är ingen annans förväntningar på mig som gör att jag gör vissa saker, bara mina egna....

Som när jag sätter på TV:n, lite så där i hemlighet när huset är tomt, som om jag gör det i smyg, för att det inte skulle vara tillåtet att ligga i soffan och bara slötitta på nån smaskig serie...
Tillåtet för vem? Vem skulle kunna säga att jag inte får?
Varför får jag nån typ av dåligt samvete?
Jag är ju för tusan femtio år, och bestämmer väl själv om jag ser på 10 avsnitt på en serier, på en kanal som jag betalar för varje månad, dyrt dessutom, och vem skulle titta på den och få valuta för de pengarna om inte jag?
Varför får jag känslan av att vara en fet latmask som bara ligger framför TV:n utan att göra nåt nyttigt och värdeskapande?
Ingen har sagt det till mig, ingen har klandrat mig för det, ingen har påpekat att det kan vara skadligt...
Ingen annan än jag själv.....

Kanske är det så att det är mina egna värderingar, skapade djupt ner i mitt undermedvetna redan i barndomen, som säger att man ska vara nyttig, för andra?
Tänk att det ska vara belagt med skam att göra nåt man bara själv vill?

Det blir motsägelsefullt för mig, när jag ibland, eller ofta får dåligt samvete bara för att jag är onyttig, eller är onyttig? Känner mig onyttig?
Jag som alltid förespråkar att göra det som känns bra!
Man är alltid sig själv närmast... Eller?
Dömer jag mig själv efter vad jag anser om andra, kan det vara så att jag själv inte tycker det är okey att andra "bara ligger på soffan och käkar praliner"?

Eller som Stora O sa alldeles nyss "Du behöver absolut inte tänka på dina fönster" med sarkasm i rösten. Nu vet jag att han sa det för att vi pratade om det här just, men visst är det precis det jag känner skam för, att tro att han och andra förväntar sig nåt annat av mig än det jag faktiskt presterar just nu.

Nej hörrni, vi slutar tänka på vad vi tror att alla andra förväntar sig av oss, och gör det vi själva vill, för det är ju mina egna förväntningar som betyder nåt, eller hur?
Och jag är övertygad om att någon dammsuger golven när det kryper fram dammråttor ur hörnen,  plockar i diskmaskinen när glasen är slut i skåpet, eller kör den där tvättmaskinen när kalsongerna är slut i garderoben....

Stora O, gick med stolta steg in i mancaven för att se några avsnitt på en serie, så jag gör det samma, sjunker ner i soffan, drar igång den dra kanalen jag betalar för varje månad och ser de sista avsnitten på "The Leftovers" och skiter i om någon tycker jag är onödig, och skulle det komma någon, behöver jag inte alls ursäkta att jag valt just det idag, eller hur? För skulle det vara så att någon verkar ta illa upp, är ju det deras problem, inte mitt, eller hur?

Att ha nåt att göra....

Dag tre...
Av den fyra dagar långa ledigheten, lördag, söndag, måndag och tisdag...
I dag är det måndag, Valborgsmässoafton, och idag har vi planerat Langoosmys med barna och körsång vid brasan...
Men...
Termometern visar fortfarande på feber, jag ömsom fryser ömsom svettas, svettningarna kan ju iofs vara åldersbetingande, men jag mår inte bra...
Snuvan är tjock och rinner inte ut av sig själv längre, hostan är djup, djup som en basröst och det river i lungorna...

Stora O, var nog glad att han fick åka till Molnfabriken idag, för att starta nån ånga eller nåt, och slipper vara hemma med sin grymt tråkiga fru, som inte orkar någonting.

Tur jag kan ta sällskap av de skönaste brudarna...

Och Mia gav ett tips på en serier på HBO som jag nu sett två säsonger av :)

Hur kul det än är att se på serier och lyssna på podd, så är det där med att vara sjuk, vila och ljuvt tillfriskna inte riktigt min grej...
Hela den här kroppen protesterar, håret börjar bli fett, munnen smakar som om katten gjort tvåan där, lungorna vill inte röka, och kaffet smakar inte ett dugg!

Att låta som Mia Skäringer...

Ljudböcker har jag lyssnat på, i tid och otid.
Jag hade Storytel, innan jag hade Iphone, och lyssnade snart slut på allt nytt material, då det bara fanns ett 20-tal titlar där när jag började lyssna. Det gjorde att jag avslutade mitt abonnemang, som då var gratis...

Jag försökte igen under en tid, och lyssnade i bilen, men hamnade med någon som hade en sövande röst och satt nästan och somnade i bilen på väg till jobbet....
Så det fick bli, Läsa Bok i sängen och Lyssna på P1 i bilen.
Hur tufft är det då, Lyssna på P1 i min fräna bil.......

Att folk nu för tiden lyssnar på Podd, har jag ju hört talas om, till och med bästa vännen J lyssnar på trädgårdspodd, så jag är nog sist med att upptäcka det här mediet.
Nu fick jag i alla fall et tips på KundaliniYogan förra veckan.

Två av mina favvokvinnor på samma ställe!
Så nu lyssnar jag. I Bilen, i trädgården, när jag är ute och går....
Underbara människor!
Och det mesta de säger eller berättar kunde jag ha berättat själv, känner igen så många fragment från Mia, uppväxten med mormor, Frälsningsarmén, sången, punkigheten, skolkandet ja ni fattar...
Även Anna finns det beröringspunkter med, samma musik, uppväxtåren, åldersnojan, klimakteriet.....

Nej jag är varken Mia Skäringer eller Anna Mannheimer, man kanske är det just för att det finns så många beröringspunkter, man känner igen sig, man skäms, mans skrattar högt åt vissa grejer, eller bara åt att de skrattar själva.

Grejen är bara att jag lätt tar åt mig dialekter, och Mias Kristinehamnska är ju knappast den snyggaste värmländskan jag hör, men ack vad jag känner mig konstig när jag hör mig själv inne i huvudet ha en Kristinehamnsk släng på min vanliga Värmländska......
Tur ändå att jag inte börjar prata Göteborgska!

Har du inte lyssnat på dem, gör det!
Dagligt aktuellt småprat, många kluriga funderingar, världsliga saker men också djupa.
Så många huvudet på spiken!

Och vem vet, kanske är Podd, nästa Pillargontantsgrej, jag gillar ju att prata och jag gillar radio, men har jag nåt att säga......

De där med att vara 50....

Jo jag har ju varit det några månader nu, typ fyra eller kanske fem, det beror lite på hur man räknar...
Ålder är ju bara en siffra, jag vet det och det är hur man känner sig som är det viktigaste, men den där kroppen har liksom inte fattat att jag känner mig mer som 34 än 50+.....

Ta tex det där med trosor....
Nåja jag ska inte gå närmare in på min undre del av kroppen, men något har liksom hänt.
Jag har aldrig gillat såna där nyfikna trosor, ni vet den där sorten som liksom på ett nyfiket sätt kryper in och kikar rätt in i hela härligheten, de där trosorna, vars kant man ständigt får försöka få tag i genom de tighta jeansen och liksom dra ut och åt sidan, för att inte behöva ha nåt som kilar in sig och kikar, det är inget nytt, men något har hänt med kroppen, som gör att även de trosor som tidigare varit sköna, hållit sig där de ska, börjat bli nyfikna....
Inte ens de enkla vardagstrosorna från Newbody funkar längre.....

Och det är ju inte så att de är stringtrosor precis, men på något sätt är de plötsligt för smala där mitt under, och korvar ihop sig där och bak i rumpan....

Nåt annat som också uppstår är att de rullar ner under magen, den hänger liksom över om ni fattar....

Så in i höskan och rumpan, under magen.......

Inte alls skönt om ni frågar mig!

Jag har mer fått gått över till trosor av en annan modell, höga i midjan, med små ben, mjuka, helst av Bambu....

Typ....

Inte det sexigaste som finns på marknaden, men jag har dem ju mest för min egen skull, och knappast för att behaga någon annan längre, ja ni fattar.....

Det finns några små irriterande avvikelser även med de höga, mjuka sköna trosorna....

Det är inte speciellt snyggt till låga jeans, ni vet de där låga som nästan ska visa stjärtskåran där bak. Att det istället för en lite tillstymmelse till rumpa, sticker upp femton centimeter troskant, tror jag knappast tilltalar någon, inte ens mig själv, och fram ska vi ju knappast parat om, jeansen hamnar under den där magkanten, trosorna går över och det bildas en bambuklädd korv som ligger som en matrona under naveln.......

Nej tacka vet jag mina tantjeans, höga i midjan, täcker hela trosan, och hela magen får plats på rätt ställe liksom.....

Jo det händer nåt med kroppen när man blir äldre... 

Typ Femtio.....

Lika bra att vänja sig vid att allt liksom ramlar ner, hänger och blir löst.....

Hakan....

Rumpan.....

Låren....

Magen.....

Mungiporna......

Suck!

Man får väl klä sig där efter....

Det finns ju sånt som håller in, lyfter upp och tightar till.

Men hur gör man med hakorna? Nåja det blir väl ett senare inlägg.....

Att sova ikapp....

Det kan man inte, har jag hört....

Men nu har jag i alla fall gjort det, efter en hemsk natt med hickande hund, massor av snö som rasat på taket, och en snarkade sängkompis däremellan, vilket gav för få timmar sömn mellan måndag och tisdag, var tant som ett vrak under tisdagen. Ett sånt där bristpåsömnmonster, som bara tanter kan vara ibland, så där så att det gör ont i benen, och kroppen känns sjuk...

Nu har jag i alla fall fått mina 8 timmar i natt, och vaknat glad och utvilad.
Så vi tar väl tag i onsdagen då :)
Piggare än på tisdagen om man säger så....

Så Glad!

En varm känsla sprider sig genom kroppen, en känsla av glädje, av lycka, av att vara nöjd med tillvaron.
Plötsligt står jag där i köket, på väg att stänga kylskåpsdörren och den där känslan kommer över mig. Och det slår mig, som en blixt från klar himmel.
Jag är Glad, jag mår bra och anledningen är att jag får spendera varje dag med det som jag tycker är roligast att syssla med.
Mitt Jobb!

Mitt jobb är inte lätt, jag hinner inte allt, och allt är inte roligt att utföra, men när känslan är så där positiv så att man känner sig lätt i kroppen, munnen har lätt att le, stegen är enkla att ta och man bara finns och får finnas.
Då är det enkelt....
Och roligt.....
Och spännande...

Ja, jag ska försöka att ha tråkigt också, jag vet att livet inte bara är kul, men just nu kan jag väl bara få njuta?
Och att jag njuter och mår bra, retar säkert nån, men det skiter jag i!
Det gör jag faktiskt!
Jag har världen roligaste jobb att åka till.
Idag...
Imorgon....
Nästa vecka.....
Alla dagar!

Men jag vill, och för mig räcker det länge!

Ashtanga Yoga!

Tant tänker smidighet!
Att röra på sig, och använda kroppen mer än till att gå med, sova med och sitta med behöver inte betyda att springa, jogga, hoppa och flåsa, det kan lika gärna betyda att smidigt röra på alla delar, medvetet.
Så, nu testas Ashtangaoga!
10 gånger, i underbar lokal i Borgvik, med bästa Yogafröken.

Åh, shit idag gör nacken ont, och kroppen känner att den rört sig!

Men det är definitivt nyttigt, det tror jag fullt och fast på.

Och jag kan göra det hemma själv, nåja med lite hjälp och assistans från Betty då :)

Och får jag bara bort den där extra magen, så kommer jag att komma ännu närmare benen....