Vi skulle ju åka till Söderhamn...

Jag älskar sociala kontakter, människor och är av naturen nyfiken och pratar gärna med alla, dock är det få som jag släpper nära mig, alltså när som att det blir nåt mer än bara nyfikna kontakter. Kanske för att jag mest av allt i världen är rädd för att bli besviken, ratat, utanför..... Men när jag väl hittar någon att klicka med, vilket kan gå på ett ögonblick, eller ta lång tid, så har jag skapat en ny kontakt, dock med en viss reservation, jag tar kontakt, men undviker sådant jag kan bli besviken av, typ konflikter (jobbigt), bjudningar (Blir så grymt besviken när ingen kommer, och kanske är det därför jag inte vill fira min födelsedag) eller andra svek (Har svårt att släppa om det blir djupa sår i själen)....

Här slutade jag skriva i måndags...för jag orkar inte skriva mer om detta...

Vi kommer att sakna dig, vår alldeles nyaste men kanske varmaste vän.

Och de som gått före tar hand om dig, det är jag övertygad om, och när jag kommer, så ses vi igen.

Kanske triggade det en massa gråt i kroppen, det släppte ventilen, och jag har haft en helvetes vecka, inombords, för jag delar inte med mig till kleti och pleti, eller så kanske det är just det jag gör... Här?!

Nåja, ni som finns här är ju så långt borta och kommer inte rusande för att trösta eller stötta, och jag avskyr att vara svag, ledsen och sårbar, och det blir man om de nära kommer med sina råd, ofta goda, men jag vill inte ha dem... 

Jag vill gråta själv, ensam. Slicka mina sår och gömma ärren långt bak i själen, själen som aldrig glömmer. Hur blev jag sån? Är man född in i utanförskapet och ständigt haft känslan av att man måste anpassa sig för att duga och få vara med? Måste man vara med? Duga åt nån annan, det borde ju räcka med att duga åt sig själv?

Hur inkluderande är jag mot andra, läser jag det jag skrivit nu, så släpper jag ju inte in någon, jag nedvärderar mig själv och ställer ibland orimligt höga krav på mig, jag vill så mycket, eller vill jag det?

Kanske vill jag ingenting, utan försöker hela tiden hitta facit för vad andra vill att jag ska vara, som en svamp suger jag åt mig, reaktioner, upplevelser och känslor, försöker hela tiden duga och se till att alla andra är tillfreds, lagar mat för att nån annan är hungrig...... Får dåligt samvete för att jag äter godis utan att bjuda.... Suger åt mig kritik och negativ feedback, men det som är bra studsar av som om jag vore av teflon.

Nåja, vi skulle åka till Söderhamn, vi skulle äta surströmming, jag tycker inte ens om surströmming, men brödet, potatisen och löken gillar jag, vi skulle tågluffa i Europa, vi skulle hälsa på Tilda i Australien, vi skulle.....

Ta vara på livet, gör det du känner för, skit i vad de andra tycker, och framförallt, LEV DITT LIV! 

Vem vet, i morgon kan det vara försent.

Är sommaren slut nu?

 Stora trollungen har börjat på förskolan, lilla trollungen växer så det knakar, nätterna börjar bli kalla och jobbschemat återgår från och med i morgon till normalläge, 7, 5, 7, 5, 7, 11...... Alltså jobba 7, ledig 5, jobba 7, ledig 5, jobba 7 och slutligen ledig 11 innan det börjar om igen.

Hösten är väl på ingång, men fortfarande är det grönt ute, träden har ännu inte bytt till höstfärgen, det finns fortfarande blommor kvar som blommar, och massor av grönsaker att ta hand om. Med alla säkerhet finns det även svamp i skogen, dock har svampplockande varit oprioriterat i år.

Är det här en årstid jag gillar? Ja jag tror det. Luften blir behaglig att andas, temperaturen är ok, lagom med kläder behövs, man kan fortfarande ha dörren öppen under dagtid, och jag älskar färgerna, som dock inte kommit än som sagt.

Mörkret som kommer krypande, och gör hela världen lite mer dyster gillar jag dock inte, men det är enklare att härda ut, iom skiftjobbet, jag får tillgång till ljuset i större utsträckning än när jag jobbade dagtid.

Nåja, sommaren är nog inte slut riktigt än, jag kan fortfarande gå i sandaler utan strumpor, med tunna byxor och linne, fönstret i sovrummet är öppet hela natten och det har inte börjat smälla av luft i värmesystemet, vi håller i ett tag till, hösten kan bli lång utan att ha någon resa att se framemot, med minskade sociala kontakter, och social distansering....

Man ska dela med sig....

 När jag var liten, brukade vi få en dricka, en sån där glasflaska, 33 cl, med en kapsyl som man drog längs sidan för att få lös...

Ja, nu skulle ju inte det här handla om kapsyler, men bara för att ni ska förstå att det krävdes lite hårt arbete för mig som storasyster så behöver ni veta vad jag menar.

Jag, öppnade flaskan, helst utan att skära mig, vilket ofta hände och då sved det ganska ordentligt, ungefär som när man skär sig på papper.... Jag hällde sen upp i två glas, som stod tätt intill varandra, och delar man på 33 cl, och vi är två, då blir det, 16,5 cl var, dvs lite drygt en och en halv deciliter bubblig, söt och god dricka var, ofta var det Trocadero, eller Must.

Två glas står nu där, med exakt lika mycket i, och min lillasyster fick välja glas först, för jag delade ju.... Nu vet jag inte om proceduren var lika viktig för henne som för mig, tror vi tänkte lite olika, hade jag tur tog hon det glaset där dricka var någon millimeter lägre i, och jag fick nån milliliter mer, oftast var det så exakt så vi var nöjda bägge två. Vi doppade pepparkakor, så det blev en enda gegga, och farmors bullar med vanilj. Att dela med sig och dela lika var viktigt, och jag tror att rättvisetänket, eller dela med sig tänket börjar där någonstans...

Att dela med sig, även om jag ibland kanske är mer av en egoist, är i alla fall grundläggande för mig, jag delar med mig av det jag har, lånar ut pengar, ger bort frukt och grönt från trädgården, delar min tid och inte minst mina idéer och åsikter.... 

Men det viktigaste är nog att jag delar mina idéer, de där som bara sprutar ur mig, idéer om hur man kan göra saker på andra sätt, förändringar, utmaningar och oftast i mina ögon förbättringar, och för det mesta bara kommer de, utan att jag egentligen tänker efter, brainstorming är det jag är bra på, men faller det alltid bra ut? Ja vem vet....

Alla mina tankar, idéer, knasiga upptåg, erfarenheter, känslor eller för den delen motvalsiga uttalanden är INTE en sanning, många är bra, men de flesta är helt ogenomtänkta, nåja erfarenheter är ju erfarenheter men de handlar mer om känslor tror jag, "Jag gjorde så här och då kändes det så här".... Även de ogenomtänkta, finns det ens det ordet?

Typ, är ni med? Ja ni som känner mig, vet att jag brukar säga så, mest för att stämma av att jag inte springer iväg för fort i min hjärna, mina tanke lampor kan ploppa upp mycket snabbare än vad många orkar med att ta in, många människor är mer eftertänksamma än mig, en egenskap jag önskar att jag hade mer av, kanske kan man träna upp den?

Var vill jag nu komma med det här svamlet, folk delar ju med sig av både det ena och det andra, på senaste tiden delar man med sig av saker man läser på internet, ibland faktiskt utan att ens läsa innehållet...  

Men man ska ju dela med sig....

Eller?

Kanske ska jag tänka likadant, innan jag delar med mig, som jag gör när jag läser nåt på nätet, göra lite egen källkritik, i min egen hjärna, var kommer det här ifrån?, hur landar det här hos mottagaren?, Kan det missförstås?, Hur påverkar det mitt fortsatta liv, mina relationer, mitt jobb, om jag delar med mig?

Nåja, jag kommer att fortsätta dela med mig, och precis som alla ni som delar i sociala medier, och får mina tankar kring det ni delat, så får jag acceptera att alla inte "är med mig" alla gånger, att jag tänkt lite för fort, delat lite för slarvigt....

Och delade jag lite för slarvigt som barn, när jag delade drickan, så fick jag ju mindre, för då tog min lillasyster det glaset med mest i...  

Så ibland kan det vara bra att vara noggrann, när man delar med sig... För gör man fel, kan det slå tillbaka, även om min lillasyster apselut var värd all dricka hon kunde få....

Nu vill hon ha en häst, synd inte jag har en, för den hade jag definitiv delat med mig av :)

Hur mår du? Egentligen?

Kommer på mig själv med att Googla "Psykisk ohälsa", läser om panikattacker, ångest, trötthet och hopplöshet, och plötsligt har man alla symptom.....

Nej då, så illa är det inte, men jag känner en hopplöshet, eller kanske man ska kalla det rastlöshet, och att det mesta är ganska tråkigt...
Rastlös är jag ju sen tidigare, har svårt för att inget händer, att man inte träffar folk, hittar på saker....

Jo jag hittar på saker, trädgården har fått ett uppsving, sovrummet är renoverat, skafferi och lador påfyllda, och vi har väl knappast någonsin tidigare handlat så mycket onödigt, som nu under de senaste månaderna...
Jobbet är annorlunda, fullt fokus på pandemi, och en oro för att göra fel, smitta någon....
Smitta någon? Jag är ju frisk?
Men...
Hur vet man det?
Varje gång jag träffat mina underbara små barnbarn, så blir känslan "Tänk om jag nu är sjuk", har jag inte lite ont i halsen? Oj, har nu farmor/mormor smittat ner sina små älsklingar.
Men det har jag ju inte, men man kan ju aldrig veta.....

Oron och rastlösheten river i kroppen, och bara den känslan kan ju göra mig sjuk...
Eller?

Ända sedan mars har vi nu levt med den här verkligheten, och hela livet, samhället, jobbet, ja allt är liksom satt "On Hold" vi verkar vänta på nåt, tänk om det där vi väntar på inte kommer.
Medan jag väntar, vankar jag omkring, röker som en borstbindare, vilket definitivt inte gynnar min hosta, som jag haft sedan länge. Jag småäter vissa dagar, äter inte alls andra dagar, äter bäst när Stora O är hemma och påtalar sin egen hunger, då måste jag ju laga mat... Ja ni fattar, eller så fattar ni inte alls...

Får en känsla, vi kan kalla den dåligt samvete, när jag gör någonting, som skulle kunna vara i onödan, en tur till stan, där man strosar runt lite, möter människor, handlar lite mer onödigt, kläder på rea till trollungar, mer hygienartiklar till det lager vi redan har, nån leksak, och ytterligare nåt som är bra att ha.
Just det där ordet "Onödan" vad är det Kanske är det ett lika knasigt uttryck som "Sunt förnuft", jag tror det finns lika många sunda förnuft som det finns människor, och det som är onödigt för mig kan vara helt nödvändigt för någon annan.
Ovissheten och känslan av att inte förstå, eller tillhöra är den som är allra svårast att hantera...

En gång....

Vi lekte, eller var, kanske man skulle kalla det idag, ett litet tjejgäng på kanske 5, hemma hos en av de populära tjejerna i skolan. I huset fanns en källare och precis där trappan tar slut ner i källaren, står en frysbox, ni vet en sån där stor box, som dundrar till lite när den startar och stänger av kompressorn som gör att den håller sig kall, i frysen hämtades glass. Vi tog varsin glass allihop, och en efter en hoppade man upp på frysboxen och satte sig, där fick det bara plats fyra, och jag blev den som blev över....
Känslan av att sitta bredvid, på nedersta trappsteget och se de andra, vissa av dem med "lägre rang" än mig i gruppen, höra dem tissla och tassla, utan att känna att man deltog, skapade en klump i halsen, en klump som var mycket svår att svälja, gråt som kommer upp i halsen och skapar våta ögon när man känner att man är utanför...
Utanför, jag som hela livet varit världens mittpunkt, den som syns, finns och tagit plats, fått all uppmärksamhet på ett självklart sätt, och tagit det för helt naturligt. Hur gör man när man plötsligt inte "får plats"

Kanske har den här händelsen påverkat mig, eller ja det har den, känslan känns så väl igen.
Och nej jag har aldrig varit mobbad, och jag tror inte att man gjorde det med flit, även om det var min upplevelse just då.
Jag vet inte hur situationen slutade, om det blev som vanligt igen. Jag vet bara att känslan gnagde ett stort hål och gjorde djupa spår som fortfarande finns kvar, kanske är det därför jag hellre flyr än illa fäktar, för att slippa känna känslan. Ändå ger jag mig in i sådana situationer, säger vad jag tycker, har åsikter, är obstinat, och ger mig inte... Men kommer känslan av svek, då backar jag, resolut och det finns vissa jag inte överhuvudtaget vill vare sig se eller umgås med, de är inte många, men de finns.
Tror knappast någon av er skulle beskriva mig som en som hellre flyr än illa fäktar, fast jag fäktar hellre för andras skull än min egen, eller så lägger jag över det på någon annan, för att kunna driva min kamp.

Strategin för att slippa bli besviken, är väl att göra ner, pissa på, det som känns osäkert, innan besvikelsen kommer. Det måste jag sluta med, att pissa på saker alltså......

Nåja, vi lever i en rådande pandemi, Covid-19 är här, och vi får väl göra det bästa av situationen, men jag tror nog att det börjar bli dags att vi skapar nya spår att gå i, nya sätt att få en vardag, för den här känslan av att gå runt och vänta på att de blir som vanligt igen, den är grymt jobbig..
Och det kanske inte blir som vanligt? Vi kanske tvingas skapa nya sätt att göra saker och ting på, nya sätt och metoder.

Och jag tror också att vi ska fråga oss själva, och andra:

Hur mår du? Egentligen?

Det är väl nu man ska vara som en marskatt!

Eller inte, jag är ju lite för gammal :)

Nåja, vass, och med en oförmåga att dölja känslor, är jag ju ändå....
Och jag önskar att jag kunde skriva att det går över, men det gör det knappast, är man femtioett år, snart femtiotvå, så får man nog bara acceptera att man är som man är....

Och att sluta röka, sluta dämpa sina känslor med ett nervgift, just nu, var nog ingen bra idé!
Jag lägger helt ner det!
Blir jag sjuk, eller till och med dör av det, så blir jag det, och har i alla fall varit så nära normal som möjligt.

Det är Mars!
Vårmånad?
Eller typ sista vintermånaden, det ska ju faktiskt bli kallare nu igen, efter någon vecka med varmt och skönt väder. Funderar på hur det blir om man bor på andra sidan jordklotet, där det faktiskt är högsommar vid den här tiden?
Hur är det, Tilda, blir man vårgalen även Down Under?!

Funderar ibland, vad det är för fel på mig, och min stora trut, varför kan jag inte hålla snattran, tänk vad jag beundrar er andra som klarar att på ett mycket sofistikerat sätt kan hålla tyst, inte visa vad ni känner, trots att jag på nåt sätt vill tro att även ni får "citronkänslor" i ansiktet, att klumpen i halsen växer och att ni helst av allt skulle vilja grina högt och ljudligt, för att få ut frustrationen ni känner!
Jo jag har blivit duktigare, kan klistra på ett leende, men stoppa mina tankar och hålla inne de där förlupna orden, som kommer både via munnen och fingrarna, det är fortfarande svårt, och kanske kommer jag aldrig att lära mig det.
Sofistikerad dam........
Sofistikerad, soffiserad, soffpotatis???

Äach, glöm det jag skrivit, nu förlöpte fingrarna igen.....
Jag är ju också specialist på att tycka synd om mig själv, klanka ner på mina förmågor, när jag känner mig okunnig, och övergår i någon typ av värdelöshetskänsla.....

Önskar mig bara öppenhet, tydlighet och ärlighet....
Kanske börjar det med mig själv, om jag är öppen, tydlig och ärlig, fast allt ligger ju i betraktarens ögon, kanske är de jag möter och upplever slutna, öppna och ärliga, faktiskt det, i sina ögon och i sin verklighet, och kanske äe det där jag brister, att jag klistrar dit min förutfattade bild....

Men om jag är brutalt öppen, tydlig och ärlig, klarar människor runt omkring mig mer av den varan, eller bör man hålla sig i sin roll, för att inte såra, för min ärlighet utgår ju från min verklighet, och den stämmer ju inte alltid överens med alla andras....
Vi har ju olika världsbilder, eller hur?
Och vi är olika, det ska och måste vi respektera!
Man kan heller inte älska alla, och lika lite vara älskad av alla.....

Nåja, allt går i cykler, och är man snabb som jag igenom, så blir det extra jobbigt att bli nedknuffad i 3:e fasen för att man plötsligt inser att allas processer inte ligger helt parallellt, vi har olika bilder, förväntningar, förutsättningar och det är bara att acceptera och hantera.
Anpassa helt enkelt.

Fortsätta ställa frågor, acceptera att saker tar tid, göra sitt bästa, våga ha fel, vänta in, dämpa.......
Släppa sina överdrivna förväntningar...
Släppa ut marskatten och låta den löpa till skogen.....
Klarar den sig, så kommer den tillbaka rikare på erfarenheter, när känslorna lugnat ner sig, annars är det ingen katt att ha.....

Ah vad jag behöver en katt, alltså!
Och en cigarett......
Och någon som sparkar mig på smalbenet när det behövs!
Kan någon av er hjälpa mig med det?

Dag Nio och magras!

Nionde dagen startad, och jag har varit halvt vaken större delen av natten....
Kallsvettig, illamående, torr i munnen och grymt ont i magen efter maten, som antagligen var alldeles för fet.....
Ett ordentligt magras alltså!
Länge sen jag hade ett sånt faktiskt, men nu hände det.
Anledning?
Maten jag åt  till middag, en pizza på smördeg, med massor av ost? Stora O blev inte dålig, och han åt mer än mig.....
Oro?
Rökstoppet, kroppen bråkar och försöker hamna i balans, men jag vet att det inte hjälper att röka, även om det skulle lugna mig lite....
Varit ledig för länge?

Nåja, nu är det morgon, och jag har legat i sängen sen runt 20 igår kväll, dock inte sovit hela tiden, men i alla fall vilat och känner mig ok, får till och med i mig kaffet :)
Ska åka och få min bil fixad idag, backsensorn har lagt av och larmar varje gång jag lägger i backen, himla tråkigt.....
Sen ska det lämnas lite blod, och ett möte till på jobbet i em.

På seriefronten då?
Jo, nu kör vi igenom Homeland, har ni sett den?
Jag har fastnat totalt, har kommit in på säsong fem.....

Nåja, två "lediga" eller i alla fall schema fria dagar kvar, idag som är fullbokad, och i morgon, som innehåller en Heta Arbeten kurs, sen börjar en arbetsperiod igen :) Och jo jag gillart, det gör jag faktiskt.

Att utmana kollegorna :)

Nu är sista arbetsdagen på gamla jobbet gjord.
Gemensam lunch med kollegorna resulterade i en utmaning till hela gruppen!

Ska bli spännande att följa detta :)

En varsin skyddsängel fick de också, de måste ju ha nån som vakar över dem, när tant byter jobb :)

Tack och hej, Leverpastej!

När man är blödig!

Tänk att komma till jobbet, låsa upp dörren och på sitt skrivbord hitta en hejdåpresent från sin allra bästa kollega <3 Vore jag tjugo år yngre och singel, skulle jag ha bett honom gifta sig med mig :)
Nej då, jag ska inte fria och inte lämna min nuvarande man, för en yngre kollega, men han är helt underbar att umgås med. Vi trivs tillsammans helt enkelt, och funkar ihop.

Jag gillar ju träd, och han har ett förflutet som Bonsai-nörd, så vad passade bättre?
Nu har jag ett alldeles eget Bonsai träd, och har redan besökt Svenska Bonsaisällskapets hemsida.

Hålla fuktigt, tukta små nya skott, placera ljust men inte i direkt solljus.....
Jo jag ska nog klara att hålla liv i det :)

Sen är jag lite dålig på att tacka, men jag är ju lite blödig, och gråta, det gör man bara inte.
Men tusen tack, bästa kollega, och det är som du skrev så att även om vi inte kommer att arbeta så nära varandra i framtiden, så har även du en vän för livet, glöm aldrig det.

Och vem vet, kanske kan vi tillsammans göra stordåd, fast från olika håll :)

Bonsaiträdet har i alla fall fått en speciell plats i mitt hem, ljust men inte i direkt solljus, och det var faktiskt en stor doftpelargon som fick ge plats åt det.
Jo, en pillargon!

Over and Out!

Det är mycket nu

Tiden springer och i november byter jag ju jobb...
Avsluta det gamla, höststopp och många tankar på det som ska komma, jag det finns en del att fundera på som sagt och huvudet är fullt...

Jagar möss gör jag också, och förutom den vi hittade i botten på kylen, så har jag tagit fem stycken med fälla... Nu verkar de ha lärt sig att fällan är farlig, och i brist på katt som skrämmer dem, så inköptes gnagarskrämmor som sitter i kontakterna, och ja jag tror att de fungerar, för jag hör inga möss nu....

Bra grejer, lite dyra, men de går på ström, så de lär ju sitta där och låta, även om jag inte hör dem :)
Finns tydligen mot spindlar också, om någon känner att de behöver ;)

Några vigslar inplanerade under hösten också, så jag missade veckans roligaste timme i går, och jag missar den nästa vecka också, då vi har planerad aktivitet med det ny på jobbet.
Vad den roligaste timmen betyder?
Jo, det här:

Gillar du att sjunga, och vill komma till Värmskog och sjunga med oss, så är du varmt välkommen, det är så kul, och vi har lättat upp musikvalet lite, och har en underbar körledare! Åsså har vi kul!

Annars lägger vi tak under helgen, hos Plupp och Trygga T, som flyttat in i sitt nya hus i Gårdsvik, det är också kul, men jobbigt, i alla fall för vissa, jag har mest burit skiffer och fixat käk, men det behövs ju också :)

Nu tar vi tag i fredagen, och ibland undrar jag om det finns andra dagar än fredagar......

God Morgon Världen!

Valresultatet är ett faktum och världen går vidare, oavsett. Och även om jag inte normalt är en vinnarskalle så måste väl även jag få bli besviken när det går åt fel håll enligt mitt sätt att se det?
Och det betyder inte att jag tycker illa om någon, eller hatar...
Jag hoppas dock att det är sakfrågor som gjort att man valt som man gjort, även om den tanken att frångå värderingar, är främmande för mig.....
Nåja nog om detta, 78% har ju faktiskt valt ett annat alternativ, så vi får väl jobba på det...

En liten räv hälsade på mig på trappan vid kvällsciggen igår, blev bortmotad av Stora O och hagelbössan, och nej han sköt den inte, den drog som en avlöning. Kan ju bara säga att jag är glad att inte Betty var med ute just vid det tillfället.....

Annars är hösten på ingång, luften börjar bli så där hög och härlig, man kan liksom andas igen. Stora O har bytt jobb, Tilda är fortfarande hemma ett par veckor till. Jag mår bra och ser fram emot höstens utmaningar.
En utmaning som startade i måndags är Stora Enso Wellbeing Challenge, som en stegtävling ungefär, men inte bara med steg utan med en massa olika delar, man kan samla poäng för träning, men även för Må-Bra aktiviteter, som att sova bra och dricka vatten, och att gå ut med hunden är en aktivitet man kan logga :)
Passar tant som inte gillar träningen så mycket.
Hade dock en tanke att simma på mornarna igen, men jag verkar ju aldrig ta mig till badhuset för att köpa mitt årskort......
Kören drar igång idag också, och det ska bli kul! Kanske kan man Logga det också :)

Nåja, någon gång ska jag prata politik och värderingar med er igen, men inte just nu, då det är ett känsligt ämne...
Håller mig till naturupplevelse, körsång och Wellbeingaktiviteter ett tag, det är nog bäst!

Uh vilken helg! (eller har någon hört eller sett min röst?)

Vid Lunch på fredagen styrdes vår 3000-kronorsbil mot Gullmarsfjordens plantskola.
2 laddade tanter, en släpkärra, två spännband och en stor presenning, for genom Dalsland ner mot det paradis, som det för två nördiga tanter faktiskt är.
Ett 25-tal nya träd och buskar, fyllde upp kärran efter att vi gått bananas bland växterna fyllde kärran på vägen hem. Sent blev det, närmare midnatt innan de nya träden lastades av.

Två Clethra (Konvaljbuske), en kryddbuske, en svart pelarfläder, två röda trollhassel, en Rabarberpoppel, en Hydrangea Woodlander (Hortensia) En Magnolia (Genie) fick följa med hem.

Bums i säng för tant, och några timmars sömn innan lördagens stora begivenhet, Värmskogsdagen!
Startade med dragkamp mellan byarna och vi vann inte, men vi hade i alla fall tävlingens häftigaste orkester och hejarklack!
Medan värmskogsdagen pågick med massor av aktiviteter, så var vi hemma och laddade inför den stundande matchen på TV:n, nåja en av oss laddade, jag sydde..
Nu blev det ett par kortbyxor.

På kvällen var det sen bygdefest, och tant på fest som avslutades vid tvåtiden, gör sliten tant....
Utan röst!
Jo, total tystnad gäller, bortsett från några kraxande läten som kommer ibland...
Om någon har hört min röst, eller för den delen sett den fladdra omkring i Värmskog, så hör gärna av er...
Utan min röst är det både svårt att jobba och fungera.....
Nåja, den hittar väl hem så småningom.

Söndagen gick i makligt tempo, fest, trots litet eller nästa obefintligt alkoholintag, gör att man blir lite sliten. Fika på trappan, lite sol och bad vid sjön, en loppisrunda i hembyn, och lite grillande på kvällskvisten, sen var liksom dagen slut.
Eller inte riktigt.
Stora O köpte en golvlampa på auktion förra veckan, men skärmen var lite trasig, och nu orkade jag ta tag i den.

Hade tänkt att bara sy ihop det trasig med en tunn tråd, men se det gick inte, tygen blev bara mer och mer trasigt, så jag fick klippa ren stommen, och hitta nåt nytt att klä den med.....
Sy för hand alltså....
Fördelen med det är ju att jag slipper prata, för rösten är fortfarande borta....

Dold talanger på semestern?

Nja eller så är det bara kul :)
Eller så försöker jag undvika källaren där de halvmålade fönstren står....

Det kan också vara så att jag på något sätt vill göra min man glad och använda hans auktionsfynd på ett bra sätt!
7 rullar med ca 5 meter på varje för 80 kronor...
Det började med att jag klädde om några andra auktionsfynd.
Han köpte en matgrupp för kanske två år sedan, ett rejält bord och fyra stolar, året efter köptes en grupp till, mest för att få fler likadana stolar, dock blev tyget på stolarna olika, så den första rullen tyg ur tygfyndet från i våras, fick bli ny klädsel, så nu har vi åtta likadana stolar i uterummet.
Nygammalt för ca en hundring och min tid!

Nja, lite väl guldigt är det kanske, men de är lika i alla fall :)

Att jag började klä om stolarna gjorde att jag verkligen tittade i den stora påsen med tygrullar, ja vi pratar rullar, inga småpartier här inte, här köper vi rejält!
Och det fanns lite tunna tyger, som genast gav mer lust, och det blev nya gardiner till rummet däruppe, där jag först städade undan och flyttade in symaskinen som stått gömd i min Walk-in-closet, och bara varit använd när det ska lagas nåt....

Vädret är ju ändå inte det bästa, om man nu tänker sig några härliga dagar vid sjön, så jag kunde ju lika gärna vara inne :)
Symaskinen har jag haft i min ägo, sen Tilda vara liten, det första jag sydde på den var en liten knallröd tomtekjol, som hon hade på Lucia när hon var nästa två år :)

Symaskin på plats och tyg inventerat, resulterade i gardiner både uppe och nere.
Fyrkantiga bitar, som fållas, sprättlätt!

Och Stora O tyckte det blev fint, vilket han knappast hade gjort om han inte hade köpt tyget själv :)
Nya gardiner i två rum, för ca 40 kronor och min tid :)

Lilla Betty fyllde år mitt i allt det här också, Guldrosett och korvtårta firade vi med, och att matte var hemma, just på hennes dag, 8 år är den lilla korven nu, en värdig dam, som inte låter sig bli gammal....
Nog för att hon gärna sover i gästsängen uppe, när matte syr....

Plupp kom ut, och höll mig sällskap, när jag plötsligt hade fått för mig att jag skulle sy ett par Australienbyxor, ni vet ett par såna där tunna, vida, och sköna mjuka byxor. Dock kan man ju inte bara klippa till fyrkantiga bitar, just till byxor och nåt mönster hade jag ju inte, så jag fick börja med att sprätta isär ett par som jag hade sen tidigare, för att använda som mönster.
Sagt och gjort, och ett polyestertyg i beige valdes att ha som prov, och jag la ut och klippte till.
"Ta till lite extra du!" sa Plupp, och sagt och gjort, jag la till lite både på längd och bredd, sydde ihop och himmel vad vi skrattade när jag vrängde och höll upp.....

"Mamma har något skev självbild", kommenterade Plupp och la ut på Instagram och kommentarerna haglade in.... Många med oss var ni som skrattade!
Och Nej jag tänkte inte, jag bara försökte!

Stuvade undan Jättebrallorna i skåpet, och la tillfälligt ner....
Men kunde inte släppa tanken, så på morgonen tog jag nya tag.
Gjorde veck, funderade, provade, sprätte, provade, klippte av och...

Det är lite ankrumpa än, ska sprätta upp lite i vecken bak, samt linningen är lite vid, men de sitter uppe.....
Och jag tänker att med något gult blommigt på överkroppen, Tildas korta Beigea jacka med stora knappar, kan det bli en kul kombo, även om det är ett "Kärringtyg" som Plupp kommenterade det....
Måste kanske ha en strut-BH också.... :)
Mest nöjd med linning och överdel faktiskt! Kanske gör om benen, de får mogna lite....

Med byxorna på en galge, hurrarop på Instagram och ett stärkt självförtroende, letade jag upp ett mönster, förövrigt det enda som finns i huset, mönstret som användes till Tildas klänning i Grease.

Och jag klipper, läser och funderar.....
Väljer storlek 42, kan nog va bra, mäter inte utan bara börjar.....
Tänker lite på min gamla syfröken i grannhuset, vad skulle hon tänkt om hon sett att jag varken sporrat eller märkt.... Sömsmån får jag med i alla fall.
Och efter dag ett:

Nåla, sicksacka, sy ihop, pressa...
Saknas Blixtlås, snabbt till Arvika inhandla det som behövs, både blixtlås och mat inför midsommar.
Hem, fortsätta s, sprätta, gör om, gör rätt, sy pressa....
Prova!

Och Vólia!
Det blev en klänning!

Kanske är det bara ett infall, kanske är det nåt jag kommer att göra om....
Jag var ju i alla fall in på Linneväveriet på väg hem från Arvika och köpte mig lite tunn linne....

Ha en riktigt fin midsommar nu allihop!
Klänningen får dock stanna hemma, vädret tillåter inte axellös och kort klänning, i alla fall inte i Värmskog!

God Morgon i stugorna!

Hur har ni det, efter många veckor med fint och soligt väder?
Här har vi de senaste veckorna haft ett helt underbart sommar väder, hela maj och nu två veckor in i juni, är det varmt, trädgården har fullkomligen exploderat och tant har fått färg på sina annars lätt blåskimrande ben, när hände det före midsommar tidigare?
Bryggorna är nästa klara, bara trall och badstege kvar på den sista flytbryggan, så nu kan vi gå 20 meter ut i tjärnet innan vi liksom plumsar i, för dykdjup är det knappast ens på 20 meter....
Nåja, badat har vi gjort, faktiskt många gånger, och jämför man med förra året, då jag faktiskt inte var i tjärnet en enda gång, så har jag slagit rekord på bad flera gånger om :)

Tre arbetsdagar kvar till semester, iofs bara två veckor nu, men ändå semester, tror aldrig jag haft så tidig semester tidigare, men kikar man på väderprognosen, så kan det faktiskt bli riktigt bra.

Nåja, det är inga 27 grader, men över 20 är okey för mig, och lagom med sol.
Kan ge många sköna dagar på min solsäng med en god bok, utan att jag blir för svettig.
Och tröttnar jag på att läsa, kan jag ju alltid måla fönster, det finns några kvar att färdigställa och när de är klara finns de några att fylla på kitt på...

MC då, fick du inte en MC?
Jo, det fick jag, en vit Honda CB 600, som nu dessutom är besiktigad, det enda som fattas är kläder, hjälm, handskar och skor..... Har hittat ett bra alternativ på nätet som jag är sugen på att beställa, men måste skicka in en massa mått, och det är ju hopplöst att få till den mätningen, jag kan ju liksom inte göra det själv :)

Sen måste jag ha tag i en hjälm, och den kan jag nog inte beställa, den måste jag nog prova, viktigt att hjälmen sitter bra!
Sen, sen ska jag köra :)
Nåja jag måste nog öva lite först det var ju 3 år sedan jag körde sist och med all säkerhet är jag ringrostig...
Men en tur till Caféet för en räkmacka borde jag ju kunna få till.

Nåja, planer är bra och vi får väl se hur det går med dem, tre arbetsdagar kvar som sagt och vi avslutar veckan med att göra en underredscheck, sen avtackning och välkomstmiddag för kollegor som byter jobb och nya kollegor.

Hoppas ni alla har det skönt i värmen, och glöm inte att dricka vatten!

Att man aldrig lär sig!

Att man kan bränna sig, i Australien, På Kap Verde eller i Thailand, det är ju kanske mer accepterat, men att man lyckas den första lediga och soliga dagen, vid Norra Nästjärnet i Värmskog......

Nåja, solen sken, det var varmt, men lite blåsigt, jag packade min lilla väska med bok, filt, solbrillor, läsglasögon, vattenflaska, cig och mobiler, tog en av solstolarna med mig ner till soldäcket och Stora O kom ner med dna till solsängen.
Först sopade alla alkottar, små pinnar och löv bort från däcket, sen ställde vi upp både solstol och solsäng, och som en blek valross, tog jag plats, med min bok.
På solsängen med en kudde under bröstet läsandes "Brobyggarna" Av Jan Guillou, lagom varmt, lite vind och vågskvalpet, gjorde att det var ganska skönt att bara vara.....
Någon stund även liggandes på rygg......

Och ja, ni fattar....
Jag smörjde mig inte, tänkte nog inte att jag skulle orka ligga stilla så länge, det är alldeles för många andra saker som pockar på här hemma, gräsklippning, trädgård och jag ska ju så också.
Men, nu blev det en heldag, läsandes i solen :)

Härligt under dagen, mindre härligt nu, när kroppen intagit en lätt nyans av vinrött....

Att man aldrig lär sig!

Sommarvarmt, eller hur gör man med kroppen?

Beach 2018.....
Gömma sig i vassen, eller vara stolt över den kropp man har, ja man kan ju fundera?
Kort, lite lagom rund, färgen är lätt blågrå, det finns ett och annat hårstrå på fel plats, dvs inte på huvudet, ja det är jag....
Passformen på trosorna har vi ju varit inne på tidigare, och om vi översätter det till bikini... Ja ni fattar...
Iofs har det inte så mycket att göra med att behaga någon annan, bara att jag själv känner mig bekväm, fast visst är man präglad av hur andra ska tänka?

Ungefär som igår, när mina svarta byxor var riktigt skitiga av att ha travat över det nyharvade gärdet och även de blå var otvättade, så jag fick ta de rosa....

De rosa! 

Gissa hur många kommentarer om mina färgglada byxor jag fick under dagen...
Nåja, de är sköna och har två stora fickor, att kunna ha telefoner och annat skrufs i, när jag rör mig i produktionen, och det behöver jag nu när värmen kommer, och det blir för varmt att ha jackan på sig hela dagen.....
Alla kommentarer kring de rosa byxorna resulterade i att jag beställde två par nya, fast svarta... Kanske för att slippa kommentarerna, kanske för att det "passar" bättre..... För vem?

Nåja, åter till sommarkroppen, den där bleka man ska klä av och försöka lapa D-vitamin med, de här soliga dagarna som är alldeles för få i vårt kalla land. Den där kroppen som ska prydas med brunt slätt skinn i en minimal bikini....
Nej, jag har inte brunt slätt skinn, mitt skinn är mer grisrosa, med inslag av gråblått, jo, det är iofs slätt, men liksom i utspänt läge, det finns lite för mycket innehåll innanför om man säger så, men det kan ju iofs vara bra att ha, om jag skulle bli allvarligt sjuk eller så....
Jag vet.

Nåja, nu är det fint väder, solen kämpar fram, och bryggan är grymt lockande, och bryggan är bara min egen, där kan jag sitta naken om jag vill, och inte en jävel behöver bry sig om ifall min kropp är enligt alla konstiga kroppsideal eller inte, jag lapar sol och D-vitamin bara för att jag vill, och för min egen skull.
Och om det skulle råka ramla över en och annan lite extra korv över kanten på bikinitrosorna, eller om tuttarna väljer att skvalpa runt i bh:n, så är det bara jag som märker det, och egentligen bryr jag mig inte alls, eller gör jag det?

Ja är inte bitter, ja är sjuk.....

Några av er var med mig för nåt år sedan, när jag stod till arbetsmarknadens förfogande, dvs ofrivilligt utan arbete, utan sysselsättning, arbetslös med andra ord.
Eller ofrivilligt? Jag valde ju faktiskt själv att avsluta....
Det var troligtvis de värsta 11 månaderna av mitt liv hittills, och förhoppningsvis slipper jag uppleva nåt liknande igen.
Nja, säger ni alla nu, ni som kanske förlorat någon närstående och inte tycker att arbetslöshet är nåt alls, eller ni som har någon allvarlig sjukdom, eller bara mår skit, det finns värre saker. Ja jag är övertygad om det, att det finns värre saker än att vara arbetslös för några, men för mig var det grymt jobbigt.
Men va nu då, du är ju inte arbetslös nu? Du har ett fantastiskt jobb att få återvända till varje dag? Du har underbara kollegor som man bara måste älska och dina medarbetare ska vi inte tala om, de är helt fantastiska!
Ja, ja, ja, jag vet, jag har ett jobb, som jag älskar, många härliga och underbara kollegor, medarbetare som jag avgudar.
Jag är en del av ett sammanhang, ack så viktigt för mig!

Men nu är jag ofrivilligt sjuk! Ja, ofrivilligt!
Men ingen är väl frivilligt sjuk?
Nej, men erkänn att även du någon gång haft tanken, va skönt det skulle vara att vara hemma en dag, en dag extra, jag tycker själv att det är ganska skönt att få ta helgen efter en lång vecka, att få landa i mina tankar utan nya intryck, att få reflektera, sortera det som rör sig, som behöver sorteras. Jag har tänkt tanken....
Det erkänner jag!
Men när det väl händer, utan att man tänkt tanken, som jag iofs aldrig låtit få fäste och genomfört, då är det bara skittråkigt.
Alla de där tankarna som ska sorteras är redan sorterade och ett vankande i huset, i tanken och i idé-träsket som finns djupt i min hjärna, gör att det blir ett ältande, ett funderande, ett spekulerande i både det ena och det andra. Och det föder frågor, ibland bra frågor, ibland ironiska, ibland är de sarkastiska och det kan bli bittra tankar.
Det roliga med mina tankar är att får jag ur mig dom, kan dela dem med någon annan, då blir de oftast inte vare sig bittra, ironiska eller sarkastiska, men stannar de där inne och bearbetas i en uttråkad hjärna, då blir de hemskt bittra.....

Hold Your Horses!
De tankarna ska man behålla för sig själv, för de kan göra mer skada än nytta ibland, fast det vet man ju iofs aldrig.....
Och stackars kollegan som får stå ut med att få många av dem via mail och sms, när han egentligen mycket hellre skulle vilja ha en arbetande kollega på plats än en bitter en som är sjuk och frånvarande......
Nåja, nu vet han att jag inte är mer bitter än vanligt (hoppas jag), och att de där tankarna kommer och går, kanske hos oss bägge, och är man sjuk får man väl vara lite gnällig?
Ja, gnällig, men stoppa bittertankarna från att få fäste, de har ingen plats här, ge plats för spontanitet, visioner och entusiasm.....

Nej nu får jag rycka tag i kragen, och jobba på flåset, för det är bättre att vara frisk på jobbet, än sjuk hemma, eller hur?!

Det här blev väl ett väldigt konstigt och svamligt inlägg, men det bjuder jag på.....
Jag är ju sjuk.....
Eller?!

70 kilo tant....

Oj, jag råkade ställa mig på vågen!
Både sonen och mannen testade den under helgen, så jag tänkte inte vara sämre...
Och jag blev lika förvånad som de, det är nog nåt fel på vågen, för både maken och jag är några kilo för mycket för att komma i det vi fick skräddarsytt i Thailand, och det är bara fem månader sen....

Nu är frågan vad man ska skylla på?
För jag kan ju omöjligtvis ha ett eget ansvar för varför vikten gått upp?

Det måste vara:
Den där latmasken som hellre låter Betty springa lös och motionera sig, än att jag raskt promenerar med henne....
Den där som inte orkar ta tag i träningen, trots att den finns på nära håll och är billig, fast den är ju inte i sportklubbens regi längre.....
Den där som fyller upp min kaffekopp med en tredjedel grädde, många gånger om dagen....
Den där restaurangen på jobbet, som erbjuder för stora portioner, för god mat, och det är för enkelt.....
Den där som tar upp min tid och gör att jag inte gör mitt Yogapass varje dag....
Den där som hellre sätter på TV:n.....

Eller hur var det nu då?
Har vikten någon egentlig betydelse om jag mår bra?
Om det råkar kika fram nån liten extra korv mellan byxorna och tröjan, vem bryr sig?
Gör du?
Kläderna finns att vara bekväm i, klänningen från Thailand passar, och kanske till och med sitter lite bättre.
Jag är samma person inuti.
Och träningen är ändå inte rolig, jag behöver inte den för att träffa folk längre, jag träffar alla de jag behöver på mitt underbara jobb.

Just accept it, jag är femtio, jag är en 70-kilos tant, och jag är jag, bara för min egen skull.
Eller hur?!

Kan du köpa nya batterier till min smarta våg, Stora O?

I´m fucking proud of you!

Det här blogginlägget är flyttat till arkivet för mammaskammen....

Vems förväntningar?

När jag på fjärde dagen av min fyradagars ledighet, som jag mest tillbringat i hostande febertillstånd, konstaterar att jag "bara" tvättat två maskiner tvätt......

Vadå bara? Två maskiner tvättade, är två mer än vad någon annan i familjen gjort på månader, och definitivt fler än vad en sjuk man skulle ha gjort....
Nej jag klagar inte på Stora O, och heller inte på Män i allmänhet, jag funderar bara över mitt eget konstaterande.... Det är ju ingen annan som sagt till mig att jag "måste" göra vissa saker, det är ingen annans förväntningar på mig som gör att jag gör vissa saker, bara mina egna....

Som när jag sätter på TV:n, lite så där i hemlighet när huset är tomt, som om jag gör det i smyg, för att det inte skulle vara tillåtet att ligga i soffan och bara slötitta på nån smaskig serie...
Tillåtet för vem? Vem skulle kunna säga att jag inte får?
Varför får jag nån typ av dåligt samvete?
Jag är ju för tusan femtio år, och bestämmer väl själv om jag ser på 10 avsnitt på en serier, på en kanal som jag betalar för varje månad, dyrt dessutom, och vem skulle titta på den och få valuta för de pengarna om inte jag?
Varför får jag känslan av att vara en fet latmask som bara ligger framför TV:n utan att göra nåt nyttigt och värdeskapande?
Ingen har sagt det till mig, ingen har klandrat mig för det, ingen har påpekat att det kan vara skadligt...
Ingen annan än jag själv.....

Kanske är det så att det är mina egna värderingar, skapade djupt ner i mitt undermedvetna redan i barndomen, som säger att man ska vara nyttig, för andra?
Tänk att det ska vara belagt med skam att göra nåt man bara själv vill?

Det blir motsägelsefullt för mig, när jag ibland, eller ofta får dåligt samvete bara för att jag är onyttig, eller är onyttig? Känner mig onyttig?
Jag som alltid förespråkar att göra det som känns bra!
Man är alltid sig själv närmast... Eller?
Dömer jag mig själv efter vad jag anser om andra, kan det vara så att jag själv inte tycker det är okey att andra "bara ligger på soffan och käkar praliner"?

Eller som Stora O sa alldeles nyss "Du behöver absolut inte tänka på dina fönster" med sarkasm i rösten. Nu vet jag att han sa det för att vi pratade om det här just, men visst är det precis det jag känner skam för, att tro att han och andra förväntar sig nåt annat av mig än det jag faktiskt presterar just nu.

Nej hörrni, vi slutar tänka på vad vi tror att alla andra förväntar sig av oss, och gör det vi själva vill, för det är ju mina egna förväntningar som betyder nåt, eller hur?
Och jag är övertygad om att någon dammsuger golven när det kryper fram dammråttor ur hörnen,  plockar i diskmaskinen när glasen är slut i skåpet, eller kör den där tvättmaskinen när kalsongerna är slut i garderoben....

Stora O, gick med stolta steg in i mancaven för att se några avsnitt på en serie, så jag gör det samma, sjunker ner i soffan, drar igång den dra kanalen jag betalar för varje månad och ser de sista avsnitten på "The Leftovers" och skiter i om någon tycker jag är onödig, och skulle det komma någon, behöver jag inte alls ursäkta att jag valt just det idag, eller hur? För skulle det vara så att någon verkar ta illa upp, är ju det deras problem, inte mitt, eller hur?

Gör om och gör rätt!

Jo, det där med att ta tempen under armen, som jag gjort i många år, när jag känt mig lite risig, varm och konstig, var tydligen ingen bra metod. Eller metod och metod, att bara göra det, funkar ju, men att sen mätresultatet är otillförlitligt det är ju en annan sida av det hela.
Den metoden har i alla fall gjort att jag hållit mig på benen, oavsett hur jag känt mig, det har mer varit hosta och snuva som hållit mig hemma från jobbet.
Inte ofta dock, men nån gång ibland så.....

För det mesta brukar det där förkylda dyka upp när jag ändå är ledig, på nån helg, kanske för att man slappnar av då.....
Va vet jag.

Nu kröp jag ändå till korset och tog tempen på det vanliga hederliga sättet, ja ni ska slippa detaljer, men jag stoppade in den där den vanligtvis brukar mäta, efter att noga ha tvättat den...
Det är ju mina hundars termometer.....
Nåja, efter att ha bläddrat fram dit den skulle, fått den på plats och väntat på pipet, så visar den 38 grader och det är typ tre grader mer än vad den brukar visa när jag tempat i armhålan i många år....

Så, jo jag är nog sjuk, eller jag är sjuk.
När jag kom hem från jobbet i går, så släppte snorproppen som gjorde näsan tjock och tät under eftermiddagen, och hostan är lite mer ihållande, det irriterande "kattluddet" som jag kände att jag hade i halsen i går, är däremot borta, vilket är rätt skönt.....
Att jag sedan hostar till och från ändå, så jag nästan både spyr och kissar ner mig, det får jag väl leva med några dagar.....
Och man kan säga att det var rätt bra planerat att jag köpte ett jättepaket med näsdukar i Torsdags när jag handlade....

Sen kan man ju fundera på om man ska peta i sig febernedsättande? Febern är ju i kroppen av en anledning? Att genom värme ta död på de virusar eller bakterier som fått fäste....
Men en liten Ipren då och då, mot den dunkande huvudvärken, som inte blir mindre av att jag nyser ut halva hjärnan, hostar och snyter mig.....
Och vad gör man när man är sjuk?
Känner jag mig själv rätt, så kör jag på som vanligt, fast kanske i lite lägre tempo....

Eller ska jag se nåt på TV:n?
Tips på serier? Någon?
Böcker har jag ju laddat upp med, men läsa när det dunkar i huvudet?......
Wordfeud? Någon?

Och nej, det är inte synd om mig, jag behöver inga krya-på-dig dunkar, jag är sjuk, det går över och jag överlever...

Fast visst är det konstigt att man behöver en bekräftelse på en termometer för att få vara sjuk?
Och hur blir det med sjungandet på måndag?
Och Yogan i morgon?
Och Plupp som behöver ha hjälp med flytt idag?

Nåja, det löser sig.....