Ibland kommer det över mig....

Plötsligt slår den mig, den där känslan av vemod, den där känslan som gör mig ledsen, känslan av att inte duga.....
Ja, jag vet att jag igår skrev att jag vet vad jag är värd, och det vet jag, missförstå mig inte, den här känslan är mer, en besvikelse över att det blev som det blev, att jag genom att göra något, som troligtvis inte passade någon i organisationen, och som jag fortfarande inte vet vad det är, påverkade beslutet av att ha mig kvar eller inte....

Jag är så otroligt ledsen över att när jag väl hittat en plats, där jag kunde vara mig själv, blev uppmuntrad till att ha idéer, att vi tillsammans hittade strukturer och arbetssätt, ändå inte fick fortsätta att arbeta tillsammans med er, på en arbetsplats där jag trivts otroligt bra....
Jo det är ledsamt, ledsamt att veta att någon annan ska ta min plats, mitt kontor, min stol....

Min plats i alla era hjärtan, den vet jag att jag har kvar, även om den är liten, och krymper allt eftersom, den kan ingen annan ta, men ni kan skapa en ny plats för någon annan, vilket jag också hoppas att ni gör, men glöm mig inte.....

Det var veckans vemod, och egentligen skulle jag kanske behålla det för mig själv, för en blogg ska väl vara lite glättigt sarkastisk, men jag behöver dela med mig, även av de här tankarna....

Och jag saknar er,  mina roliga, underbara, fantastiska, härliga kollegor och medarbetare!
Ta hand om henne, den nya tjejen, med kärlek och ge henne chansen, för det är hon värd!

Det är väl FAN också att jag inte fick det att fungera....
Än värre att jag inte riktigt vet vad som gick fel.....
Kan ju ligga nåt i det här?

"Värre att vara kvinnlig, duktig medarbetare än kvinnlig vd"

Lyssna och se, om du hör samma saker som mig :)