Döv och senil!

Jag har inte haft förmånen att få behålla så många hundar, tills de nåt pensionärsstatus, bara en tidigare, min gamla brandrastik, Sandra.
Klara och Lydia, uppnådde ju bägge två aktningsvärda åldrar, men de fick förmånen att åldras i andra hem, så de som varit kvar, Madicken, Indra och Stine, har pga sjukdom, fått sluta sina jordelivsdagar, innan det blivit riktigt gamla....

Tills nu....

Här finns nu en pensionär, snart 13 år gammal, stel, sliten och inte längre så snabb.

Ebba!

Ebba, är ju den av hundarna, som egentligen är Tildas, men av förklarliga skäl, Australienflytt, fick hon bli kvar här i Värmskog, egentligen redan när hon flyttade till Arvika första gången, men då lånade hon hem henne då och då, det är lite svårt nu för tiden....

Hon är hunden som hade en plastbit i magen, kommer ni ihåg?

hon är också den som vi far skytteltrafik fram och tillbaka till Strömsholm med, för tillslut borttagande av en halsböld, som hittades med skiktröntgen.

Och hon blev för några år sedan av med en inflammerad livmoder.

Hon har alltid varit en självständig individ, den som alltid gått längst ifrån mig i skogen, utan att tappa bort resten av flocken, den som "rymt" ut under staketet, för att ha lite koll på grannarna och deras fågelmat och deras hästbajs.

Ebba är också, den allra bästa av läromästare, varenda faster/mosterunge och andra små hundflickor/pojkar, har kunnat hålla henne i koppel och fått henne med sig.

En genomsnäll individ, som gärna sitter nära älskar att bli gosad med, och hon älskar sin husse!

Nu är hon gammal!

När jag tänker på hur hon måste uppfatta oss idag, och att hon kanske funderar på "Varför, har de slutat prata med mig!", för att hon inte längre hör allt det hon brukade höra.....

När jag får se till att få kontakt med henne genom kroppsspråk och ögonkontakt, och inte får någon reaktion genom att ropa, eller vissla, så funderar jag på det... 

Tänker hon "Ah, där är min matte, hon vill något, men varför ropar hon inte på mig?"

Men när jag ser glimten i ögonen på henne, när vi får den där ögonkontakten, Ivrigheten i hennes steg, när hon ser/förstår att vi är på väg tillsammans åt ett visst håll, då ser jag ändå att hon är med och att hon är lycklig....

Och vem har sagt att man måste ha bråttom, det finns ju inget bättre än att gå och strosa, lukta lite här, och lite där, kanske hitta ett spännande sorkhål, en oidentifierbar bajs, eller nåt man kan äta....

När jag ser den, glimten alltså, inte bajsen, då överväger det, den irritation jag känner, när hon verkar helt borta, om hon sitter med ryggen mot mig, jag har lite bråttom, och helt enkelt inte hör mig, den irritation jag känner, när hon plötsligt vaknar, varje morgon, tidigt, för att väcka mig, istället för att gå ner till Husse, som redan gått upp. Irritationen jag kan känna när hon inte klarat att hålla sig, innan jag jag släppt ut henne....

Det är också när jag ser glimten i ögat, som jag börjar fundera på, när avslutar man, hur länge ska man låta dem vara kvar, om de inte blir akut sjuka? Det beslutet är jag ju skyldig att ta, förr eller senare, vilket är varje hundägares största mardröm!

Jag funderar också på hur Betty, terroristen som har haft sina Goldensyrror som sin stora trygghet här, ska kunna leva utan dem, utan sin lilla flock, trots att hon är tuff, jagar grävling på terriervis, är självständig och tuff, ska klara sig som ensamhund, hur blir det om och när jag börjar arbeta igen?

Kanske är det ingen ide att fundera så mycket, bara låta dagen bi som den kommer, och sakta uppleva en ny vardag.....

Än så länge finns glimten kvar, glädjen när husse kommer hem, när hon ser mig, när hon får följa med, trots att hon inte orkar gå några längre sträckor i koppel.....

Och man kan ha ett bra hundliv, även om man är både lite döv och senil, och kroppen hänger ju med än, trots lite småskavanker här och där, och en ständigt lockig, tjock och snabbväxande päls.....

Hur tänker ni andra?