Sy upp en kostym, eller varför inte en klänning...

"Jag har aldrig fått nåt uppsytt till mig av en skräddare förut" sa den femtioåriga mannen, vars mor, mostrar och mormor varit sömmerskor, när vi lämnade skräddaren efter att ha fått våra mått tagna.
"Du, har väl visst fått massor av grejer sydda till dig när du var liten?" kontrar jag och syftar på hans familj.
"Jo iofs" svarar han och jag tror han skäms lite, men kanske är det så att det som är närmast är lättast att missa i minnet.

Jag kommer ihåg när jag var liten, och fick följa med mormor till tant Gerda, för att få uniformen justerad, eller en ny klänning uppsydd, mormor gick aldrig till nån HM eller damklädesaffär, i alla fall inte när jag var barn.
Minns lukten av markeringskrita, ni vet en sån där vit eller gul, som man märker ut på tyget med, en torr krita formad som en platt fyrkant, den dammade lite och det luktade lite speciellt, Tant Gerda hade nålar i munnen, och ett måttband runt halsen, ett välanvänt måttband som var alldeles mjukt och välanvänt, hon mätte mormor, kröp omkring trots att hon var nästan lika stor och lika otymplig som min mormor.
Minns känslan när jag blev mätt på samma sätt, en lite pirrig känsla av fjäderlätta händer som rörde sig över kroppen, med nålar och måttband, och man var tvungen att stå alldeles stilla, tror att den känslan och minnet är från när jag skulle få en Lila kappa, med vitt kaninskinn på kanten på luvan, tror dock inte vi var hos Tant Gerda då, minns faktiskt inte alls var vi var, kanske i Arvika?
Vet också att jag blev mätt och fick uppsytt en gul klänning till mammas och pappas bröllop 1971, men då var det moster Maja som sydde tror jag, Moster Maja var lite barsk, men när hennes lätta händer mätte fanns inget barskt i dem.
Den Gula klänningen finns kvar, så otroligt liten, kan va så att den hamnat hos Minna i en utklädningslåda. Den Lila kappan däremot, tror jag är ett minne blott, kanske har den aldrig funnits, kanske är den bara en dröm, vem vet? Men jag känner tydligt det mjuka kaninskinnet mot kinden och ser den mörkt lila färgen en färg som jag älskar än idag. Har också en bild  av ett vitt broderi på framsidan av kappan och duffelknappar, men som sagt det kan vara en döm alltihop, drömmer och egna bilder är ja ju bra på att skapa.

Nåja, nog med minnen, känslan igår när den lilla indiern, eller pakistaniern, mätt mig, utan att röra vid mig, var okey, men inte så spännande och pirrig som jag kom ihåg att den skulle var, jag kände mig inte som en utvald prinsessa, mer som ett handelsobjekt, kanske någon som säkerställde försörjningen för hans familj, några månader till....
Visst är det med svenska mått mätt väldigt billigt att få skräddarsydda kläder i Thailand, men med deras mått måste det vara en förmögenhet. Vi prutade inget men fick en skjorta på köpet till Stora O, och jag bytte tyg till Siden, ist för bomull, efter att han redan sagt priset, 11300 Bath, för kostym, skjorta och klänning utifrån egen modell, ca 2900 svenska kronor, och Stora O har kläder för varenda bröllop, begravning och fest i flera år framöver.
Klänningen till invigningen av Gula Villan är fixad!