70 kilo tant....

Oj, jag råkade ställa mig på vågen!
Både sonen och mannen testade den under helgen, så jag tänkte inte vara sämre...
Och jag blev lika förvånad som de, det är nog nåt fel på vågen, för både maken och jag är några kilo för mycket för att komma i det vi fick skräddarsytt i Thailand, och det är bara fem månader sen....

Nu är frågan vad man ska skylla på?
För jag kan ju omöjligtvis ha ett eget ansvar för varför vikten gått upp?

Det måste vara:
Den där latmasken som hellre låter Betty springa lös och motionera sig, än att jag raskt promenerar med henne....
Den där som inte orkar ta tag i träningen, trots att den finns på nära håll och är billig, fast den är ju inte i sportklubbens regi längre.....
Den där som fyller upp min kaffekopp med en tredjedel grädde, många gånger om dagen....
Den där restaurangen på jobbet, som erbjuder för stora portioner, för god mat, och det är för enkelt.....
Den där som tar upp min tid och gör att jag inte gör mitt Yogapass varje dag....
Den där som hellre sätter på TV:n.....

Eller hur var det nu då?
Har vikten någon egentlig betydelse om jag mår bra?
Om det råkar kika fram nån liten extra korv mellan byxorna och tröjan, vem bryr sig?
Gör du?
Kläderna finns att vara bekväm i, klänningen från Thailand passar, och kanske till och med sitter lite bättre.
Jag är samma person inuti.
Och träningen är ändå inte rolig, jag behöver inte den för att träffa folk längre, jag träffar alla de jag behöver på mitt underbara jobb.

Just accept it, jag är femtio, jag är en 70-kilos tant, och jag är jag, bara för min egen skull.
Eller hur?!

Kan du köpa nya batterier till min smarta våg, Stora O?