Sommarbloggen del 1

Hej, jag heter Lotta, är 46 år och idag ska min sommarblogg handla om hur jag är maniskt rädd för ormar!

Egentligen gillar jag alla djur, visserligen står inte grodor, paddor ödlor och sånt högt på min "att-gilla" lista, kanske för att de är snabba och att de är lite oberäkneliga så där, ja ni fattar, man tor att de ska ta sig fram, typ rakt fram, åsså hoppar de liksom åt sidan, ibland på en.....

Ingen av er so följer mig på facebook eller läser min blogg undgick väl att i går, läsa om snoken i min trädgård! I min TRÄDGÅRD, min älskade fristad, platsen där man är trygg, hemma liksom, så kommer det in en troligtvis helt ovetande om att den är just min plats, SNOK!

Kanske är det så att ormskräck går i arv, jag har ett starkt minne av en promenad för många år sedan, så länge sen att min 9 år yngre bror åkte barnvagn, mamma, jag, lillasyster och lillebror i barnvagn gick en promenad, strålande vackert väder, långt som busen typ runt hela Jonsbol, kanske tar en halvtimme, men med massor av smultron, blommor och annat kul efter vägen, tar det en evighet för en nioåring.....
När vi var nästan hemma, i missionshusbacken, sista backen innan huset, stannar den ömma modern med barnvagnen, som förövrigt var gul, upp och går inte, där, på vägen, ligger den största Huggorm vi någonsin sett.....
Vi stampade i marken, gjorde ljud, kastade sten mot den, men den låg värdigt kvar!
Vad gjorde då den ömma modern? Jo hon vände helt sonika om, och vi fick gå hela den långa vägen tillbaka, runt en gång till för att slippa passera ormen....
Detta monster till djur som blockerade vägen hem!

Att mamma är rädd för ormar, föll oss aldrig in, inte ens när vi vid flertalet tillfällen, fick slå på vttenpumpen, som med jämna mellanrum slogs av, på den tiden hade man inte pumpen inne, utan den stod i ett pumphus ovanpå vattenkällan ute på gården, ner genom trädgården, förbi alla äppelträden in i det höga gräset, mellan några buskar upp på några slipers som låg som trappsteg in till pumphuset. Man gick aldrig in i pumphuset, utan man fick sträcka in armen genom öppningen, och till vänster på insidan väggen satt en sån där gammaldags brytare, en sån med en röd och grön knapp, som när man tryckte in den gröna, så åkte den rda ut, ja ni fattar....
Problemet var bara att på slipersen, där man som liten tjej, med korta armar behövde stå, för att nå, kunde det ibland ligga feta huggormar och sola sig......
Och mamman ville ju att man skulle trycka igång pumpen.....
Mamman var antagligen så paniskt rädd själv att hon skickade sina barn.....

Jag har ju alltid haft hund, och hundar är att bra "skydd" mot ormar, inte så att de tar död på dem eler nåt, men det fiffiga är att de går liksom framför, runt omkring och springer när man är i skogen, ju fler desto bättre (jag har nu tre) under en period, var jag utan hund, det var när gamla Sandra flyttade till hundhimlen, innan Klara kom in i bilden, då var jag i skogen EN gång, fattar ni, jag som älskar att vara i skogen!
Den enda gången, gick jag givetvis på en orm, nästan omgående, kallsvettig och struttig, begav jag mig hem, och gick inte ut i skogen mer det året!

Ibland skrämmer inte hundarna dem heller, vi gick på en uppe på höjden, det är bara några år sedan, då fick jag ren panik, och vände om, åt helt fel håll, hamnade ute på björndalsvägen, och fick ringa pappa som fick komma och hämta oss, mig, mina hundar och min rädsla.....

Att jag inte vill ha snok, snokande i min trädgård, hur ofarliga de än är, är kanske inte så svårt att förstå, de är som sagt snabba, jag vet inte var jag har dem, och jag gillar mer de lite lufsande djuren om ni fattar, typ myror, en och annan igelkott, ja typ......
I och för sig, är ju Betty ganska snabb och hon skrämmer mig ibland, men hon är ju en sammetslen ormjägare, och nu vet jag att hon varnar, om det skulle dyka upp nån mer, som hon hittar i alla fall.....
Betty och Stine, däremot, de skrämmer ormar med sitt elefantlika steg i skogen, utan att de har en aning om det, och lika glada är de i alla fall :)

Semester har vi, fyra veckor kvar, och om nån timma är min egna kvalitetstid slut, ch det är bra, för är Stora O hemma, då fixar han undan alla ormmonster!
Jo, det gör han, han är en modig man han, det är inte jag!

Här skulle det nu ha varit en bild på en orm.... Men jag vill inte ha ormar i min blogg heller, så ni får hålla tillgodo med Stine :)