En torsdag, två veckor senare....

Ja, det har gått två veckor...
Två veckor sedan jag gick runt och sa hejdå, till alla underbara människor, jag tillbringat mer tid tillsammans med än med min familj.....
Ja, jag vet att jag tjatar, men det är väl en sorgeprocess, som måste få ta sin tid.....
Eller?

Och jag är fantastiskt ensam...
Och, det börjar bli lite tråkigt.

Jag skriver, och virkar, och skriver lite till, och virkar lite mer.....
Nej det blir ingen bok, men genom att skriva ner, vad jag känner hur jag upplevt saker och ting, så tror jag att en del pusselbitar, om vad som gick fel och vad jag gjorde för fel, börjar falla på plats....
Nåja, jag ältar inte, det för att slippa älta, jag behöver ha struktur i mina hjärna, bara sortera in skiten utredd och klar, liksom.

Jag vet att många med mig, spekulerar och funderar, och alla svar får man aldrig, men det kan ju aldrig vara fel att rannsaka sig själv? Helt felfri är jag inte, och kommer aldrig att bli.

Nåja, har fått bekräftelse från TRR idag, och en personlig coach, vilket är bra, och en massa uppgifter på nätet att greja med, det kan slå ihjäl några tråkiga timmar i alla fall :)
Det är bra!

Sen ska jag bara veta vad jag vill också.....
Inte helt lätt, och lite vingklippt känner jag mig....

Nåja, jag har ju mina terapeuter hemma, de fyrbenta, och de håller mig på benen, och ser till att jag rör på mig, och hörrni, det är härligt att kunna gå ut och gå, med dem, när det är ljust, varje dag!

Och, ja, jag överlever, och har inte tänkt bli bitter.....
Bitterfittor finns det tillräckligt av här i världen, och det behövs inte en till :)
Så det så!