Vad gör vi med världen?

Nedskjutna plan, stoppade flyktingar, sprängande människor, skjutgalna terrorister, klimathot och hål i ozonskikt......

Ja, man kan ju fundera....

Och allt pågår medan vi sitter hemma i vår trygga sfär, och ondgör oss på facebook, om hur människor fungerar, hm nu gör jag ju det själv också.....

Men, vad ska man göra då?
Åka till huvudstaden, ligga i en grön låda på sergelstorg, det gjorde han, Pudas, kommer ni ihåg?

Han fick rätt till slut, även om det gällde en mycket liten fråga, i den stora världen, men för honom och hans son, var det allt.
Jag kommer ihåg honom, och hans gröna låda.

Nåja, jag ser på, har åsikter, åsikter som i mångas ögon är kontroversiella, och i andras, helt rätt, och det är ju så det är, Total enighet i alla frågor, finns inte......
Men vi har i alla fall rätten att tycka, utan att bli skrämda eller rädda för resultatet, och det är ju fantastiskt...
Lika grundläggande det, att vi får tycka, som att vi normalt sett värnar om asylrätten och har ett öppet och inbjudande samhälle, så vem säger att vi om några månader inte har skapat oss vårt eget demokratiska samhälle?
Vad säger att de mer mörkbruna krafterna i vårt "gulliga" Sverige, tar över, stänger in oss, och sakta men säkert även stryper den yttrandefrihet vi har kvar.....
Sen kan vi sitta där och ondgöra oss på facebook.....

Nu är ju de där mörkbruna rädda hararna väldigt tysta, inte myket utrymme i media heller, eller kan det vara för att jag lämnat facebookvärlden, som jag upplever det så?
Är det så att alla den skit som ett fåtal av mina "vänner" valt att dela, förpestat min värld mer än nödvändigt?
Har jag stuckit huvudet i sanden, genom att välja att slippa se delade lögner?

Jag läser en bok, "Kriget har inget kvinnligt ansiktet" av Svetlana Aleksijevitj, en bok som bygger på ett antal samtal kring och med de kvinnor, som var flickor många av dem, under andra världskriget i Ryssland, då de aktivt stred vid fronten. En bok som berör, en bok om krig ur ett kvinnligt perspektiv, där man längtade efter vanliga trosor, noppade ögonbryn och frisyrer, i samma ögonblick som man drog undan döda och skadade soldater mtt under brinnande krig.......
En bok som gör att min hjärna inte orkar med att ta in allt, det blir bara ord efter ett tag, och den gör mig trött!
Men jag kan inte sluta läsa.....
Och jag har en bild av att ju mer jag vet om vår världs historia, desto lättare har jag för att försvara vår rätt till kunskap, yttrandefrihet, kärlek och vår rätt att intr glömma historierna, för att inte behöva återuppleva dem.....
Tror ni inte?

Nåja, jag startar min onsdag, som allt som oftast är ganska förutsägbar, jag vaknar, jag brygger kaffe, jag går ut lite med hundarna, jag kolla datorn (inte facebook) jag dricker mitt kaffe.....
Jag duschar, kletar lite färg på ögonen, får på mig kläder (som är rena och hela, och jag kan välja vilka trosor jag vill ha)
Jag tar min bil, min snabba lilla bil, som oftast är fulltankad, och kör mot Jobbet fem och en halv mil bort.
Jag jobbar, 8 till 9 timmar, med underbara människor, stora och små problem löses dagligen, ny hittas....
Jag, far hem igen, ibland handlar jag i välfyllda butiker, det som faller mig in,,,,,
Jag lagar mat, välplanerade maträtter, med alla ingredienser som behövs, näringsriktigt och varmt, äter förhoppningsvis tillsammans med min man, de trettio minuterna är vår gemensamma tid....
Jag diskar, tar en tvätt om det behövs.....
Tar ut hundar, 
Kanske sitter jag vid TV_n en stund, inte för att jag ser på den, utan för att få sällskap till virkningen......
Sen lägger jag mig, läser några sidor och börjar om från början........

Jag blir varken en Pudas, eller en rebell......
Men min egen vilja att tycka, har jag kvar!
Och jag vare sig läser eller sprider, skit som saknar källkritik på facebook, och det känns skönt!