Det spelar visst roll.....

Vad folk tycker om en, hur man mottas och om man "är" någon.....
Jag brukar säga, att när folk slutar skoja med en, då är man ingen...
Och, ja så är det.
När man inte känner sig sedd, eller närvarande, när man känner sig ungefär som när vi var fem flickor som lekte hos kompisen C, och bara fyra fick plats på frysboxens lock, och man blev den som satt i trappan bredvid, utan att känna delaktighet i stojet och stimmet, då känns det.....

Kanske har det minnet etsat sig fast, kanske är den känslan så djupt rotad att jag är extremt känslig, för utanförskap, och då menar jag inte bara mitt eget, utan allas eventuella utanförskap..
Vi har utanförskap i vårt land, och det kan bli värre om man inte riktigt anpassar sig i normen, kanske är det bara känslan av att hamna utanför som ibland spökar, kanske är det på riktigt....
Kanske vill man bara göra rätt, vara till lags....
Samtidigt som man inte kan vara tyst och bara anpassa sig efter någon annans pipa....

Det kan va så, men bara, "kan", va så, att jag egentligen inte är så jävla kaxig när det kommer till kritan, kanske skulle jag allra helst också bara vilja vara till lags, för att passa in....
Men när kinderna blir så där som om man bitit i en citron och man inte vet om man är sur, leden, ensam, förtvivlad, eller vad sjutton som händer, ja då är man inte så jävla kaxig.....
Kanske är det bara klimakteriet som knackar på dörren?

Men vet ni? Min trygghetsventil finns alltid där, lyssnar, rättar, får mig att skratta, tokar, surar och skrattar lite till....
Älskar!
Älskar så det pirrar i magen, och inte ett enda fel finns....
Jo, men inget som stjälper lasset liksom....

En stor sån där nikotinledsamhetsklump, sitter där inne, djupt där inne, och man skulle bara kunna försvinna, eller nåt....
Röka?
Nej, tror inte det.....
De vore ju jäkligt onödigt.... Fast då är man ju nån....
Rökaren :)
Ickerökaren, är ju också nån, och jag fortsätter va den ett tag till, även om man blir lite ensam.....

Fast jag kanske är en ensamvarg?
Men ensamvargar behöver också en trygg flock....
Och, man biter inte den hand som föder en....

I morgon är det måndag,

Nio dagar kvar till jul en annorlunda jul, med klappar till barn som inget får.

Och jag längtar efter min stora unge, vi är nog mer lika än vad vi vill erkänna, och det är inte alltid heller så lätt....