Hur är världen?

Träffade en mycket klok kvinna här under veckan, vi diskuterade affärsidéer, samhället, sociala medier, ledarskap, klimat, kulturer, ja ni fattar det mesta som man kan prata om när man får till spännande möten, för ett spännande och utvecklande möte var det!
Tack, min vän!

En mycket klok kvinna, när vi när vi pratade om drivkrafter, och hinder, där vi ser ungefär samma saker, tänker ganska lika, och blir kanske mest irriterade på oss själva, för att man ofta väger varje ord man skriver på guldvåg med tanken, hur tas det här emot, kan jag bemöta kommentarerna, stöter jag mig med någon.....
Men varför ska man behöva tänka så?
Det man tycker, måste man ju kunna få uttrycka, eller hur?!

Att just jag varit extremt restriktiv med att skriva om mitt jobb, är ju sett utifrån chefsperspektivet, ingen ska behöva känna sig kränkt över att ha mig som chef....
Företagets värderingar, får inte heller kränkas, som chef representerar man ju företaget.
Och det får man lov att hålla på, även efter man lämnat företaget.

Men när det gäller mina värderingar, kring världsläget, sociala kontakter, händelser i när och fjärran, då ska jag minsann inte behöva skämmas, för vare sig det ena eller det andra.
Precis som min åsikt är okey, är deras åsikter, de som tycker något annat än mig, också okey, men man behöver väl inte såra varandra med flit för det?

Ja, man kan verkligen fundera på vad som hänt, de senaste åren har ett betydligt hårdare klimat växt fram, än den jag växte upp i...
Vi är elakare mot varandra och det har liksom blivit helt okey att kategorisera människor i olika grupper, samhällsklasser, hudfärg, kön, sexuell läggning, och det har även normaliserats att man anser att man ska få säga precis vad som helst, bara man inte använder vissa ord....
Ifrågasätter man det, är man PK, eller extremvänster alt rasist.....

Det är också helt normalt att skriva förfasande kommentarer om klipp på nätet, med osäkra källor, häva ut sig skit, förfasas och svartmåla.......
Ja, det skrämmer mig, och stöveltrampet på 30 talet som någon som snällt påminde mig om, är inte alls långt borta om vi fortsätter så här,....

Men jag är ändå övertygad om att vi har det fantastiskt bra i det här landet, trots att jag just nu står till arbetsmarknadens förfogande, att vi har stora möjligheter att dela med oss till dem som behöver vår hjälp, inom eller utanför landet.

Den dagen mina ev barnbarn ställer frågan, "Vad gjorde du då?" då hoppas jag kunna svara att jag stod upp för mänskliga rättigheter, att vi med gemensamma krafter, tillsammans visade de människor som behöver oss, empati, kärlek och stöd, oavsett från vilken gruppering de kommer.
Jag hoppas verkligen det.
Alternativet, är inte ens ett alternativ.