Det är så tomt....

Det var fint...

Stines blod ville inte repa sig, så i morse när veterinär Helen ringde, så beslutade vi att avsluta hennes lidande, och låta henne få komma till de andra änglarna i hundhimlen. Mamma Indra, mormor Lydia, Klara, Madicken, gamla Sandra och lilla Blå Himmel, väntade liksom på henne....

Jag åkte till Solstaden efter mitt möte med terapeuten i Karlstad, och fick tillsammans med Stine, en stund alldeles för oss själva i ett fint rum, där de ställt in en ljuslykta....

Sittandes på golvet, klev hon över mina ben, stod där en stund för att bli lite liad på sidan, sen la hon sig rätt över dem, med en tung suck, och där låg hon sedan, medan mina tårar trillade ner i den lena gyllene pälsen.
Hon mådde absolut inte bra, kroppen var liksom tung mot marken och man såg tydligt hennes ryggrad, och den gamla skadan sen hon var liten, svansen hängde rakt ner, som en vissen tulpan, glädjen i ögonen, fanns inte, men jag tror ändå att hon var glad över att se mig, ligga nära och få gosa.

Jag höll hennes tass i min hand, och strök henne över ryggen.

Kände hennes hjärta skälva mot mina ben, värmen av hennes tunga slitna kropp, och hörde ehnnes tunga andhämtning.

När Helen sedan kom in, och lät henne somna in, somnade hon snabbt och lugnt i mitt knä, och jag var där till sista stund, även om det är otroligt jobbigt, så känns det ändå rätt på nåt vis, att få vara med från första andetaget, till det allra sista...

Och nu är här så tomt, ännu mer tomt än tidigare, det är tyst, Ebba och Betty förstår nog inte, för de tittar efter henne, ingen leker, ingen går i vägen, ingen följer efter mig.....

Det är så tomt.....
Och det gör så ont!

Tack, till Solstaden för en väldigt fin sista stund, och tack alla ni som sms:at, skrivit på messenger, kommenterat på Instagram och Facebook, det känns skönt att veta att man har vänner, som verkligen bryr sig.
Tack!

Vi hittar väl en ny vardag, med nya rutiner, men hon fattas mig!