Det är lika jobbigt varje gång!

Varför utsätter man sig för det?
Man borde veta att varje gång man väljer att behålla/köpa eller ta hand om, den där ulliga lilla bollen, full av liv och bus, så kommer en dag, när de plötsligt är gamla. Gamla, slitna och trötta....
Plötsligt sitter man där, hos veterinären och ställer den där frågan
"Vad tror du?"
"Det är inte frågan om, utan snarare når?" Får man till svar....
Och när hon sakta, egentligen hela sista året när jag tänker efter, tynat bort, så är valet inte svårt att göra, även om man ställer nästa fråga
"Är det oansvarigt av mig att fatta beslutet nu?"
"Nej, det tycker jag inte"
Och beslutet är fattat!

En lugnande spruta senare, när hennes gamla kropp sover tungt på linoleumgolvet, i det fina mottagningsrummet, återupplever man många av de fina stunderna, glädjen över en gyttjepöl, att rulla hela kroppen i, lyckan över att ha krypit under staketet och hittat några till fåglarna upphängda talgbollar, som man kan stjäla, hur härligt det är när man hinner en tur till andra grannens dynghög, för att smaka lite på naturligt godis, innan matte hämtar hem en.......

Urmagrad och helt döv, full av knölar, både utanpå och även inuti kroppen, ett hjärta, visserligen fullt av kärlek, men som inte klarar att syresätta tillräckligt, artros i lederna, höfter som inte orkar.....
Nästan hundra år, om man tänker människoålder....
Det är nu inget liv, inget liv när man inte kan rymma, inte helt galet kan springa i skogen, inte rymma, inte orkar simma i sjön......

Nej valet var inte så svårt, även om det gör oändligt ont, och det är så tomt...

Sakta smeker jag den mjuka pälsen, i ansiktet, på öronen, halsen, tassarna, och en tår rinner sakta ner för kinden, brevid näsan, mot läpparna och droppar sakta ner i allt det mjuka.......
Jag tar hennes tass, tassen som hon inte så gärna vill att jag ska smeka, hålla i, då hon alltid varit kittlig.......
Jag håller, och hon reser vidare.
Vi släpper taget.

En gång för många år sedan, när jag förlorade an av mina då två katter, var det någon som sa till mig "Du har ju en till"
Ja, jag har en till....
Men det uppväger inte den tomhet som uppstår...
Dock vet jag, att det här är livets gång, och att vara ansvarig hundägare innefattar även den här delen av hundlivet, och det går inte att vara egoistisk i de här lägena, man får helt enkelt bita ihop, och ta sitt ansvar, hur ont det än gör.

Och den där andra, som letade efter sin kompis, gnällde och hoppade på mig när jag kom hem ensam, som om hon frågade var är hon? Hon måste få sin del, och all den kärlek som finns.
Och långa promenader igen, utan att vi behöver ha dåligt samvete för att vi lämnat gamla damen hemma, eller har henne med och får gå i snigelfart.....

Dags att rensa bort, en hundsäng, två koppel i hallen, Baggenbältet, dummiesar och spårselen....
Dags att börja vänja terriern vid att vara ensam.....
Från och med nu, är det bara en rompa på våra promenader.

För livet går vidare, det gör det faktiskt!
Och vi är många minnen rikare och några tårar fattigare....