Hur mår du? Egentligen?

Kommer på mig själv med att Googla "Psykisk ohälsa", läser om panikattacker, ångest, trötthet och hopplöshet, och plötsligt har man alla symptom.....

Nej då, så illa är det inte, men jag känner en hopplöshet, eller kanske man ska kalla det rastlöshet, och att det mesta är ganska tråkigt...
Rastlös är jag ju sen tidigare, har svårt för att inget händer, att man inte träffar folk, hittar på saker....

Jo jag hittar på saker, trädgården har fått ett uppsving, sovrummet är renoverat, skafferi och lador påfyllda, och vi har väl knappast någonsin tidigare handlat så mycket onödigt, som nu under de senaste månaderna...
Jobbet är annorlunda, fullt fokus på pandemi, och en oro för att göra fel, smitta någon....
Smitta någon? Jag är ju frisk?
Men...
Hur vet man det?
Varje gång jag träffat mina underbara små barnbarn, så blir känslan "Tänk om jag nu är sjuk", har jag inte lite ont i halsen? Oj, har nu farmor/mormor smittat ner sina små älsklingar.
Men det har jag ju inte, men man kan ju aldrig veta.....

Oron och rastlösheten river i kroppen, och bara den känslan kan ju göra mig sjuk...
Eller?

Ända sedan mars har vi nu levt med den här verkligheten, och hela livet, samhället, jobbet, ja allt är liksom satt "On Hold" vi verkar vänta på nåt, tänk om det där vi väntar på inte kommer.
Medan jag väntar, vankar jag omkring, röker som en borstbindare, vilket definitivt inte gynnar min hosta, som jag haft sedan länge. Jag småäter vissa dagar, äter inte alls andra dagar, äter bäst när Stora O är hemma och påtalar sin egen hunger, då måste jag ju laga mat... Ja ni fattar, eller så fattar ni inte alls...

Får en känsla, vi kan kalla den dåligt samvete, när jag gör någonting, som skulle kunna vara i onödan, en tur till stan, där man strosar runt lite, möter människor, handlar lite mer onödigt, kläder på rea till trollungar, mer hygienartiklar till det lager vi redan har, nån leksak, och ytterligare nåt som är bra att ha.
Just det där ordet "Onödan" vad är det Kanske är det ett lika knasigt uttryck som "Sunt förnuft", jag tror det finns lika många sunda förnuft som det finns människor, och det som är onödigt för mig kan vara helt nödvändigt för någon annan.
Ovissheten och känslan av att inte förstå, eller tillhöra är den som är allra svårast att hantera...

En gång....

Vi lekte, eller var, kanske man skulle kalla det idag, ett litet tjejgäng på kanske 5, hemma hos en av de populära tjejerna i skolan. I huset fanns en källare och precis där trappan tar slut ner i källaren, står en frysbox, ni vet en sån där stor box, som dundrar till lite när den startar och stänger av kompressorn som gör att den håller sig kall, i frysen hämtades glass. Vi tog varsin glass allihop, och en efter en hoppade man upp på frysboxen och satte sig, där fick det bara plats fyra, och jag blev den som blev över....
Känslan av att sitta bredvid, på nedersta trappsteget och se de andra, vissa av dem med "lägre rang" än mig i gruppen, höra dem tissla och tassla, utan att känna att man deltog, skapade en klump i halsen, en klump som var mycket svår att svälja, gråt som kommer upp i halsen och skapar våta ögon när man känner att man är utanför...
Utanför, jag som hela livet varit världens mittpunkt, den som syns, finns och tagit plats, fått all uppmärksamhet på ett självklart sätt, och tagit det för helt naturligt. Hur gör man när man plötsligt inte "får plats"

Kanske har den här händelsen påverkat mig, eller ja det har den, känslan känns så väl igen.
Och nej jag har aldrig varit mobbad, och jag tror inte att man gjorde det med flit, även om det var min upplevelse just då.
Jag vet inte hur situationen slutade, om det blev som vanligt igen. Jag vet bara att känslan gnagde ett stort hål och gjorde djupa spår som fortfarande finns kvar, kanske är det därför jag hellre flyr än illa fäktar, för att slippa känna känslan. Ändå ger jag mig in i sådana situationer, säger vad jag tycker, har åsikter, är obstinat, och ger mig inte... Men kommer känslan av svek, då backar jag, resolut och det finns vissa jag inte överhuvudtaget vill vare sig se eller umgås med, de är inte många, men de finns.
Tror knappast någon av er skulle beskriva mig som en som hellre flyr än illa fäktar, fast jag fäktar hellre för andras skull än min egen, eller så lägger jag över det på någon annan, för att kunna driva min kamp.

Strategin för att slippa bli besviken, är väl att göra ner, pissa på, det som känns osäkert, innan besvikelsen kommer. Det måste jag sluta med, att pissa på saker alltså......

Nåja, vi lever i en rådande pandemi, Covid-19 är här, och vi får väl göra det bästa av situationen, men jag tror nog att det börjar bli dags att vi skapar nya spår att gå i, nya sätt att få en vardag, för den här känslan av att gå runt och vänta på att de blir som vanligt igen, den är grymt jobbig..
Och det kanske inte blir som vanligt? Vi kanske tvingas skapa nya sätt att göra saker och ting på, nya sätt och metoder.

Och jag tror också att vi ska fråga oss själva, och andra:

Hur mår du? Egentligen?