Ja men god jul då....

 Julaftonsmorgonen, ni vet den där morgonen, när man ska vakna först, ha ett pirr i magen inför dagen och allt den innehåller, man ska hitta ett litet paket i sin säng, som Nissen faktiskt varit här med, och man ska smyga ner, tända granen, smygäta en knäck innan frukost, elle kanske tre, sätta på TV:n och vänta på jullovsmorgon, som är det enda programmet på en TV innehållande endast två kanaler....

Nåja, det där var 1978....... jag är nyss 11 år fyllda och världen är normal...

Normal? Vad är ens normalt?

Det fanns ingen rasande pandemi, hade vi ens hört ordet pandemi? Tror knappast det, man hade väl på sin höjd hör någon berättelse om hur mormor som barn fick flytta ut på landet medan spanska sjukan härjade, för at undkomma smitta, det var för övrigt när den härjade som man tog bort offentliga spottkoppar i städerna..... 

Tänk er, spottkoppar....

1978 var året då Centern gav vika och gick med på att bygga Forsmark 3, året innan olyckan i Harrisburg hände.... Det osannolika har sannolikt hänt, ja ni fattar.... 

Jo men jag tycker att vi tar och startar upp lite fler nya kärnkraftverk, för att stävja elpriserna, det är väl smart eller inte? Det tar 10 år att bygga.... 

Kanske skulle vi se över vår konsumtion istället? Av el menar jag....

Man hade fortfarande utsvängda jeans..... Och nåt annat var totalt otänkbart, 1978 gick man inte från normen, i all fall inte i Värmskog....

Ah en massa svammel så här på julaftonsmorgonen medan alla andra, läs Ola, fortfarande sover......

Nu är jag inte längre 11 år, och året är 2021, jag är, eller ska vara den vuxna i rummet, behöver inte smyga i mig en förbjuden knäck, här finns inte ens någon knäck.... och är det någon som ens gör knäck nu för tiden?

Vi ska fira jul, på ett helt nytt sätt, med barnbarn, gran, tomte och massor av paket, och mat..... 

Och vi startar alla dagen med att snabbtesta för Covid-19......  

Så, God Jul, hoppas du får en fin dag, med eller utan minnen och svammliga tankar.....

Mellan nattskift....

Varje arbetsperiod om sju dagar avslutas med nattskift, två om de ligger på vardag och tre om de ligger på helg, det var faktaraden helt sant och kanske det enda i det är inlägget som faktiskt inte bara är ofärdiga tankar.....

Mitt schema kan jag kanske påverka, på sikt, men jag får liksom följa det, om jag ska jobba..... Eller hur? Arbetstiderna regleras genom kollektivavtal, arbetstidslagen och avtal mellan två parter

Sen är ju frågan? Vill jag? 

Ja = jag jobbar kvar och är nöjd 

Nej = jag avslutar min anställning och driver en diskussion om varför ska någon tvinga mig att jobba vissa tider....

Vart vill jag komma mad det här? Ingen aning faktiskt, jag bara spånar kring valmöjligheter, tvång och inskränkta rättigheter, för jag får liksom inte saker och ting att gå ihop....

Vi tar ett annat exempel:

Jag kör bil, i nuläget en liten röd, Mini Cooper SE, helt elektrisk och världen gulligaste, ja en bil kan vara gullig....

För att få köra bil, måste jag ha körkort! Vilken jäkla diskriminering, alla som inte har körkort då? De borde väl också få köra, det är ju en mänsklig rättighet? Eller hur? Körkortslag

Och motorcykel, hur svårt kan det vara, behöver man ett extra körkort för det.... Jävla översittarsverige, det är etablissemangets fel, de är idioter, och förresten hörde jag att nån sa att nån i regeringen kört utan körkort, ad är det för jävla rättvisa....

Samtidigt kan man undra om vi inte borde införa vissa regelverk och intyg på saker som verkligen betyder nåt....

Skaffa barn till exempel, det kan vem som helst göra, och det ska man få, men ibland undrar man....

Äga djur, ja även här kanske man borde ha någon form av intyg att man vet vad man håller på med.... Undrar om de som väljer att inte vaccinera sig pga att det är ett frivilligt val, frågar sin hund "Vill du ha Parvosprutan?" innan de ger den, eller ger de dem inte?  Vad är Parvo? 

Sen kan man ju ta det där med vinterdäck, det är ju också väldigt onödigt, man kan ju både köra i diket, få sladd och krocka, fast man har vinterdäck........

Lag på det.  Konstigt i det här överförmyndarlandet....

Ah, det var bara lite tankar.....

Ta hand om dig :) 

Om du skulle hamna på IVA, s vet man aldrig vad de stoppar i dig..... 

Fyllda tankedepåer

 Här var det länge sen jag skrev något..... Men bloggen lever om än lite vilande.

Vila behöver vi väl alla emellanåt?

Nåja livet i Värmskog går vidare, jag gör mina små meningslösa storys på Instagram, men ibland, som nu har jag så många bollar i luften, och det blir för många tankar för stt kunna berätta dem liksom, då är det här forumet bättre....

Egentligen hade jag kunnat göra en liten adventskalender med en tanke om dan, eller en kanske en årskalender till och med, men en tanke då och då, som är för stor, för djup och för komplex för att prata om på en minut på Instagram får räcka....

Den här grejen med vaccin, har ni funderat över den?

Inte vaccin som i vaccin, utan snarare debatten kring vaccin eller inte....

Jag är vaccinerad, har ett grundskydd sen jag var barn, har fått påfyllt med stelkramp och TBC under åren, har vaccinerat mot Hepatit, och nu senast mot Coronaviruset. Kanske inte så mycket för min egen skull, utan kanske mer för andras skull, dvs att jag vaccinerat mig för att jag inte av misstag ska råka smitta någon med viruset, som är mer skör än mig och för att jag inte ska ta upp en vårdplats om jag skulle få viruset och bli jättesjuk, en vårdplats som någon annan med större behov av det än mig skulle behöva, det är min tanke med vaccinet.

Att låta spruta in något i sin kropp, har jag inte ens reflekterat över den här gången, och det har varit helt frivilligt, jag har kunnat använda mitt eget omdöme och valt om jag vill eller inte, ingen har tvingat mig.

När man nu börjar använda bevis för att man är vaccinerad, dvs Vaccinpass, för att försöka minska samhällsmittan, vid olika evenemang och kanske på fler ställen, gör ju att min valfrihet att göra saker, trots en pågående pandemi, ökar i nuläget, mot om jag vore ovaccinerad, eller hur?

Dock har jag inga som helst synpunkter på de som väljer att inte vaccinera sig, än så länge har vi valfriheten i Sverige, och jag tror knappast att vi i landet lagom, med välförankrad demokrati och yttrandefrihet, kommer att bli tvingade till vaccin som man inte vill/vågar ta.

Blir förskräckt dock när grupperingar av vaccinmotståndare, jämför kravet på vaccinpass för "vissa" evenemang med hur man behandlade judarna i Europa under andra världskriget.....

Faktiskt riktigt rädd, och lite ledsen.

Jag tänker att om det funnits ett vaccin mot det som gjorde att man blev portat från vissa saker som jobb eller affärer, instängda i specifika getto, tvingade att gå med påsydda märken på kläderna, stjärna eller nåt annat, och till slut skickade till  koncentrationsläger för att senare bli avlivade på det mest grymma sätt, skulle nog de flesta valt att ta det vaccinet, utan att ens ägna en tanke på vad det innehöll...

Du kan fortfarande välja själv, den möjligheten hade man definitivt inte i andra världskrigets Europa!

Tänk en gång till, vad du sen än väljer är ju upp till dig, väljer du att inte vaccinera dig, då kanske du också får avstå vissa saker, så länge smittan pågår, för att du inte ska bli jättesjuk och hamna inom vården och ta upp en plats som någon faktiskt bättre behöver, och att vården klarar av att hantera de åkommor som den är dimensionerad för, för det är faktiskt så, man har ett normal läge inom bemanning och platser inom vården, precis som i all andra verksamheter, man har till exempel inte två bussar på en sträcka där det normalt räcker med en, skulle det plötsligt stå dubbelt så många på hållplatsen, ja då får man kanske vänta på nästa, precis så är bemanning och resurser inom alla verksamheter, inom offentlig sektor, industrin, handel och service. 

Det är bara i Thailand man har fem massörer som sitter och väntar trots att det bara dyker upp en kund.... 

Och i samhällen med Planekonomi.....

Men det är en helt annan tanke....

Innehållet då?

Vad är det i vaccinet?

Tänk att jag tror inte det vare sig innehåller gift, nåt spårbart chip, andra virus eller nåt annat som är skadligt för oss... Det innehåller med all säkerhet saker som vi kanske inte normalt skull få i oss, men mängden, hur många milliliter sprutar de in? Ja tre gånger... 

Fundera istället över vad du stoppar i din kropp själv, som troligtvis både är i större mängd, fler gånger och under längre tid. 

Det mesta av det du stoppar i din kropp som normalt inte finns  där naturligt, gör med all säkerhet också mer skada....

Fundera lite över det här, och är du en, människa, som aldrig utsätter dig själv för något av de exempel jag visat här ovan, Grattis!

Då bor du antagligen i en stuga, kanske i en koja utan el, i skogen, långt från trafikerad väg, äter endast egenproducerad mat, fixar huvudvärken med ett bomullsband runt huvudet, använder inga stimulansmedel, fixar inte till dig för att gå på krogen, jobbar inte.... 

Ja ni fattar.....

Ibland önskar jag att jag också var den människan....

Men jag är glad att jag har valfriheten även om val ibland inte är bra vare sig för mig eller andra.

Och du, valet är ditt, men säg bara att du inte vill vaccinera dig om det är det du vill, du måste inte tala om varför, bara att du inte vill...

Och du, jag respekterar din vilja, oavsett val, men blir trött av enligt mig dåliga argument, delningar från konspiratoriska siter på nätet, och jag är trött på Foliehattar.

Lägg energin på nåt vettigt i stället och stanna hemma i din bubbla tills det gått över, det är bara det som man behöver göra om man väljer att INTE vaccinera sig.....

Hur mår vi?

 Det regnar, jo det fullkomligen öser ner, och det börjar bli mörkare......

Vi går mot höst...

Och det är en annorlunda höst, en fortsättning på den vår och sommar vi haft med pandemi, avstånd till varandra och ett extremt fokus på hur vi mår och om man kan sprida smitta. Kanske blir det än mer konstigt nu, att sitta isolerad, inte träffas på samma sätt som tidigare, då mörkret kryper på, det blir kallt och vi inte kan vara ute på samma sätt som vi kunde under våren och sommaren.

Hösten är vacker, luften blir så ren på nåt sätt, och alla underbara höstfärger som omger oss i naturen, och kanske är det här den allra bästa tiden på året för skiftjobb, man får fortfarande möjlighet att ta del av dagsljuset, behöver inte tillbringa dygnets alla ljusa timmar inomhus, utan möjligheten att kunna gå ut finns på ett helt annat plan.

Men mörkret kryper ändå på, fler av oss kommer att bli ännu mer ensamma, då man kanske inte bara kan hoppa in till grannen för en fika, dela sina tankar och en kanelbulle med någon....

Kanske bör vi fråga oss, hur mår jag? Och då menar jag kanske inte typ vilken temperatur kroppen har och om vi har snuva eller hosta, utan mer, hur mår jag inuti? I själen? I huvudet? I mina tankar?

Livet är inte riktigt som vanligt, en del av oss är mer påverkade av isoleringen, en del berör det inte alls. Och vi kanske borde bli mer uppmärksamma på hur våra medmänniskor mår, tecken på att allt inte är som vanligt... 

För livet är inte som vanligt, alla påverkas vi på något sätt, av förhållningsregler, restriktioner i vardagen och på jobbet. 

Kanske är det så, att man ska tänka efter hur man mår själv, påverkar jag andra i min omgivning genom mitt eget sätt att handla, reagera, vara? Vågar jag vara öppen med detta? Upplever jag att andra mär sämre, för att jag själv är så påverkad av pandemin och det som händer i världen?

Finns det en risk att man går vilse? Vilse i sina egna tankar och sanningar, när man kanske inte kan dela dem med någon.... 

Men man kan väl ringa? Prata via Skype? Facetime?

Ja, kan man det?, blir det verkliga samtalet lika naturligt, när man inte ser hela människan, känner närvaron och värmen från en annan människa? Jo skärmen kan väl visserligen generera lite strålningsvärme, men den stimulerar inte alla sinnen, lukten av en annan människa, värmen, smaken av kaffe som man delar i likadana koppar, kroppspråket, utstrålningen?  Jag pratar inte om effektivitet här, för jag tror att många möten blivit mycket mer effektiva med de digitala hjälpmedlen vi har, men jag tror tvärr att vi tappar en hel del av den känslomässiga delen i mötena, människor behöver alla den biten, en del mer, en del mindre, men den behövs, det är min fulla övertygelse.

Nåja, vi ska hålla ut och hålla i, men vi måste samtidigt ta hand om varandra, inte acceptera att det blir hårdare och kallare ute i vardagen, vi måste vara uppmärksamma, på vårt eget mående och på andras. Man kan ju liksom inte undvika den ena katastrofen, genom att skapa en annan Kanske måste vi få dem att vandra hand i hand, ta lite av varje liksom, för att den psykiska hälsan är definitivt lika viktig.

Ta hand om varandra, fråga hur männsikor mår, ge av din värme, se människor och vara närvarande! Närvarande i ditt eget mående och i situationen. Och framförallt hjälp varandra, sprid lite ljus och glädje! 

Det är mörkt nu......

Hade det varit som vanligt.....

Så hade jag definitivt jobbat....

Vaknar efter två förmiddagsskift, nästan lika tidigt som dagen innan, och har ont i halsen...

ONT i halsen?

Jag brukar inte ha ont i halsen?

På höger sida där tungan börjar, eller tar slut beroende på vilket håll man tänker åt, ja just där, nästan i svalget, är det en öm och raspig känsla. Jag är inte hes, har ingen feber, hostar ungefär som vanligt, och känner mig inte sjuk, bara den konstiga lite vassa och svullna känslan i halsen.

Nåja det går väl över.

"Är du det minsta sjuk, stanna hemma" Anders Tegnells ord far fram och tillbaka i mitt huvud, minsta sjuk? Ont i halsen är det ett symtom? Ett symtom på det där viruset som härjar?

Sjuk för mig är inte lite ont i halsen, sjuk är minst sängliggande, eller en ordentlig magsjuka, då är man sjuk och är hemma från jobb eller skola.

Nu har jag ont i halsen...

Jag har sällan ont i halsen, jag brukar om jag blir förkyld, få en mycket mer ihållande hosta än den jag dras med hela tiden, bli hes, eller som sagt, få magsjuka, men ont i halsen.

Låter det gå några timmar, för det går med all säkerhet över, och när klockan är mer normal tid, då vanligt folk vaknar, så har jag fortfarande samma känsla, och den där ångestkänslan kommer över mig:

Om jag nu har nåt virus i kroppen, går till jobbet, finns det risk att jag smittar andra, trots att jag knappast känner mig sjuk själv?

Kan jag ha smittat några redan under gårdagen? Då hade jag iofs inte ont i halsen, var bara så där vanligt förmiddagstrött som man kan vara, ni som jobbat förmiddagspass, vet vad jag pratar om, ni som inte gjort det, ja det påminner om zombietillståndet man kan hamna i när man vakat med sjuk bebis, eller varit på fest en hel helg, ja ni fattar., trött alltså.

Ringer chefen.

"Stanna hemma! Åk och testa för Covid-19." Ja nu lät det väl inte riktigt så, det var väl kanske mer ett resonerande samtal, men det blev de två slutsatserna av samtalet i alla fall.

Sagt och gjort, info till Kollegor att jag inte kommer i em, varför och vad som nu sker, någon kollega skriver att det inte tyder på Corona, vilket inte jag heller tror, men man kan ju aldrig veta, och det kan ju vara bättre att vara helt säker, och inte ta det osäkra före det säkra liksom.

Bokar en tid för självtest hos 1177, jättesmidigt, Tar bilen och far mot Arvika, kör fel då jag trodde det var parkeringen vid stadsparken, vilket det inte var utan vid folkparken, hittar dit, ställer mig i en markerad ficka, och får lägga mitt körkort i en sån där prasslig landstingssoppåse, som en maskbeklädd person sträcker fram till mig. Jag sitter kvar i bilen, tur att det inte är 25 grader varmt i alla fall.

Får tillbaka en påse vi rutan, med ett provkitt, tre tops, ett provrör, en liten pipett med koksaltlösning, och en spottkopp, åss en manual, hur man gör liksom.

"Ta ur grejerna ur den stora påsen och lägg på den lilla" 

Ok typiskt mig, jag har redan rivit ur alla grejerna ur påsen, får börja med att sortera dem igen. 

"Bryt av toppen på pipetten med koksaltlösning, öppna provröret och lägga korken med gängorna uppåt, på påsen, håll röret i handen och häll i koksaltlösningen" 

Så klart. 

Ta en tops och för den in längs kinden och gnugga runt i svalget i 20 sekunder" 20 sekunder hur länge är det Tillräckligt länge för att jag ska få världens kräkreflex och nästa få pinnen längre i halsen och ut genom nacken....

"Stoppa sedan ner topsen i koksaltlösningen och vispa runt i 20 sekunder" Jag sneglar på mannen i bilen bredvid, såg han min kräkreflex? Pinsamt! 

"Ta en n tops, topsa i näsan, 20 sekunder i den ena näsborren, sen 20 sekunder i den andra" Funderar på hur puckad ser inte det här ut, här sitter vi på rad i våra bilar, topsar oss själva i näsan med världen längsta tops, med en påse i knät som det står Hazard, biological material på. Surrealistiskt.

Nåja, mitt prov kommer ju ändå inte att visa något... 

Eller kanske det gör det, kanske har jag gått runt på jobbet som en superspridare, orsakat att många andra kommer att bli sjuka... hamna på IVA.... Kanske DÖ?.....

Nu är det bara en tops kvar, och en spottkopp.

"Spotta i den lilla spottkoppen, rikligt så det täcker botten" Spotta set kan jag, mycket, för saliv har jag aldrig haft brist på, men i en kopp? Normalt när man spottar spottar man liksom bort det, med fart, som en stor kladdig loska. Flopp liksom, men träffa en liten spottkopp, precis vid munnen i bilen?

Samlar spott i munnen, håller den lilla koppen under och släpper ut det försöker spotta, men spottet släpper liksom inte från munnen, en seg sträng hänger sig liksom kvar, och i en handen har jag ett provrör, som jag inte kan ställa ifrån mig, i den andra spottkoppen där spottet nu hamnat, utom det som fortfarande bildar en seg sträng upp till min mun, en kväljningsreflex till, inte pga att jag petar mig i halsen den här gången utan för att det blir en äcklig känsla med en seg sträng spott, mellan spottkoppen och min mun.....

På nåt vis lyckas jag få bort det, ställer ner den lilla koppen i knät och vispar runt med den sista topsen i spottet innan även den rörs ner i koksaltlösningen i det lilla provröret.

"Sätt på korken på provröret, stoppa ner det i den lilla provpåsen, lämna in, och kasta de använda provmaterialet i vanliga hushållssoporna"

Jag viftar ut genom rutan med min färdiga provpåse, lämnar den och får reda på att svar kommer, innan onsdag.

Innan Onsdag, då är ju jag ledig igen, ska jag inte kunna jobba på hela perioden? 

Fast har jag Covid-19, kanske jag inte kan jobba på länge?

Hur länge är man hemma liksom, vad gäller...

Far hem och googlar massor med information, på region Värmlands sida, där står bara vad som gäller inom vården, på vårt interna nät på jobbet, vi har nästan tuffare regler än de har inom vården? På folkhälsomyndighetens sida, "Är du det minsta sjuk, stanna hemma"...

Nåja, det får ge sig, innan provsvar kommit kan jag väl inte göra nånting.

Lördag em, kommer att pling från 1177 i mobilen, du har ett nytt provsvar, redan, nu har det hittat nåt konstigt, eller så gick det inte att analysera, min spottsträng som gottade till sig i BMW:n gjorde det säkert felaktigt.

Negativt!

Och det tog bara drygt ett dygn att få svar!

Men jag har fortfarande ont i halsen, och reglerna på vårt jobb, säger: Har du varit hemma för att du varit sjuk med symptom för Corona och varit på provtagning som visar negativt, att du inte har Corona, ska du ändå vara hemma och ha varit symptomfri i 48 timmar innan du återgår i arbete.

Så, jag får nog bli hemma några dagar till....

Hade det varit en helt vanlig vår, utan pandemi och för den delen hysteri i samhället, hade jag med all sannolikhet jobbat, med lite ont i halsen.....

Hur mår du? Egentligen?

Kommer på mig själv med att Googla "Psykisk ohälsa", läser om panikattacker, ångest, trötthet och hopplöshet, och plötsligt har man alla symptom.....

Nej då, så illa är det inte, men jag känner en hopplöshet, eller kanske man ska kalla det rastlöshet, och att det mesta är ganska tråkigt...
Rastlös är jag ju sen tidigare, har svårt för att inget händer, att man inte träffar folk, hittar på saker....

Jo jag hittar på saker, trädgården har fått ett uppsving, sovrummet är renoverat, skafferi och lador påfyllda, och vi har väl knappast någonsin tidigare handlat så mycket onödigt, som nu under de senaste månaderna...
Jobbet är annorlunda, fullt fokus på pandemi, och en oro för att göra fel, smitta någon....
Smitta någon? Jag är ju frisk?
Men...
Hur vet man det?
Varje gång jag träffat mina underbara små barnbarn, så blir känslan "Tänk om jag nu är sjuk", har jag inte lite ont i halsen? Oj, har nu farmor/mormor smittat ner sina små älsklingar.
Men det har jag ju inte, men man kan ju aldrig veta.....

Oron och rastlösheten river i kroppen, och bara den känslan kan ju göra mig sjuk...
Eller?

Ända sedan mars har vi nu levt med den här verkligheten, och hela livet, samhället, jobbet, ja allt är liksom satt "On Hold" vi verkar vänta på nåt, tänk om det där vi väntar på inte kommer.
Medan jag väntar, vankar jag omkring, röker som en borstbindare, vilket definitivt inte gynnar min hosta, som jag haft sedan länge. Jag småäter vissa dagar, äter inte alls andra dagar, äter bäst när Stora O är hemma och påtalar sin egen hunger, då måste jag ju laga mat... Ja ni fattar, eller så fattar ni inte alls...

Får en känsla, vi kan kalla den dåligt samvete, när jag gör någonting, som skulle kunna vara i onödan, en tur till stan, där man strosar runt lite, möter människor, handlar lite mer onödigt, kläder på rea till trollungar, mer hygienartiklar till det lager vi redan har, nån leksak, och ytterligare nåt som är bra att ha.
Just det där ordet "Onödan" vad är det Kanske är det ett lika knasigt uttryck som "Sunt förnuft", jag tror det finns lika många sunda förnuft som det finns människor, och det som är onödigt för mig kan vara helt nödvändigt för någon annan.
Ovissheten och känslan av att inte förstå, eller tillhöra är den som är allra svårast att hantera...

En gång....

Vi lekte, eller var, kanske man skulle kalla det idag, ett litet tjejgäng på kanske 5, hemma hos en av de populära tjejerna i skolan. I huset fanns en källare och precis där trappan tar slut ner i källaren, står en frysbox, ni vet en sån där stor box, som dundrar till lite när den startar och stänger av kompressorn som gör att den håller sig kall, i frysen hämtades glass. Vi tog varsin glass allihop, och en efter en hoppade man upp på frysboxen och satte sig, där fick det bara plats fyra, och jag blev den som blev över....
Känslan av att sitta bredvid, på nedersta trappsteget och se de andra, vissa av dem med "lägre rang" än mig i gruppen, höra dem tissla och tassla, utan att känna att man deltog, skapade en klump i halsen, en klump som var mycket svår att svälja, gråt som kommer upp i halsen och skapar våta ögon när man känner att man är utanför...
Utanför, jag som hela livet varit världens mittpunkt, den som syns, finns och tagit plats, fått all uppmärksamhet på ett självklart sätt, och tagit det för helt naturligt. Hur gör man när man plötsligt inte "får plats"

Kanske har den här händelsen påverkat mig, eller ja det har den, känslan känns så väl igen.
Och nej jag har aldrig varit mobbad, och jag tror inte att man gjorde det med flit, även om det var min upplevelse just då.
Jag vet inte hur situationen slutade, om det blev som vanligt igen. Jag vet bara att känslan gnagde ett stort hål och gjorde djupa spår som fortfarande finns kvar, kanske är det därför jag hellre flyr än illa fäktar, för att slippa känna känslan. Ändå ger jag mig in i sådana situationer, säger vad jag tycker, har åsikter, är obstinat, och ger mig inte... Men kommer känslan av svek, då backar jag, resolut och det finns vissa jag inte överhuvudtaget vill vare sig se eller umgås med, de är inte många, men de finns.
Tror knappast någon av er skulle beskriva mig som en som hellre flyr än illa fäktar, fast jag fäktar hellre för andras skull än min egen, eller så lägger jag över det på någon annan, för att kunna driva min kamp.

Strategin för att slippa bli besviken, är väl att göra ner, pissa på, det som känns osäkert, innan besvikelsen kommer. Det måste jag sluta med, att pissa på saker alltså......

Nåja, vi lever i en rådande pandemi, Covid-19 är här, och vi får väl göra det bästa av situationen, men jag tror nog att det börjar bli dags att vi skapar nya spår att gå i, nya sätt att få en vardag, för den här känslan av att gå runt och vänta på att de blir som vanligt igen, den är grymt jobbig..
Och det kanske inte blir som vanligt? Vi kanske tvingas skapa nya sätt att göra saker och ting på, nya sätt och metoder.

Och jag tror också att vi ska fråga oss själva, och andra:

Hur mår du? Egentligen?

Surrealistiskt....

"På grund av rådande pandemi, ber vi er alla visa hänsyn och hålla avstånd, Tack" Rösten sprakar ut från butikens något raspiga högtalarsystem, medan jag står, snällt väntande i kön, på min markerade plats, "Håll avstånd" en och en halv meter från damen före mig. Jag tänker förstrött att det borde man inte behöva säga i högtalarsystemet längre, vi borde klara det ändå, det kommer till oss, via golvmarkeringarna, små notiser på kundvagnen och genom att folk faktiskt håller avstånd, väntar på att få komma fram till mjölkkylen, ja ni fattar.... Kommer plötsligt på mig själv med att sakna "Pelle, saknar sin mamma, Om Pelles mamma hör det hör, vänligen kom till kundtjänst" Har barnen plötsligt blivit mer lydiga i affären, eller håller föräldrarna bättre koll på dem plötsligt, kanske för att den där pandemin härjar, och gör att det kanske kan vara farligt att komma bort. Pelle, snälla göm dig lite, jag vill att världen ska vara som vanligt, med snoriga och bortsprungna ungar.

En annan surrealistisk tanke dyker upp i min skalle, nåt från Handmaids Tale, tror jag, "Idag får man köpa två kilo nötkött till varje hushåll" eller kanske var det nåt annat, men rösten var den samma, i högtalarsystemet i affären, där det patrullerade beväpnade män, som kontrollerade att ingen social kontakt togs mellan de besökande. I min tanke ser jag plötsligt det, beväpnade män, som bryskt petar undan damen vid mjölkkylen som kom för nära kunden före, mannen som stod lite för långt fram i kön blir också bryskt tillbakaputtad, och barnet som okontrollerat knallar i väg från sin mamma, tagen och buren tillbaka.....
Surrealistiska tankar, jo jag är ju sån, tänker och fantiserar, knasigt och galet, men det kunde vara verklighet.

Jag är faktiskt väldigt glad att jag bor i Sverige just nu, även om vi ses som paria i resten av världen och inte ens tillåts resa över gränsen till Norge, vi har i alla fall getts möjligheten att med förnuft och känsla, sköta oss under pandemin med endast rekommendationer, och som lydiga svenskar blir ju det våra regler, ingen militär på våra gator, inga straff och inga stängda möjligheter, mer än begränsningar som de flesta i alla fall följer. Nog för att jag har svårt för att hitta en rimlig vardag på jobbet, där begränsningarna gör att det är svårare att utföra sitt arbete så som jag brukar, hur är man en "synlig och närvarande" ledare, när man inte ska besöka i onödan, vad är i onödan? Nåja, jag följer de rekommendationer som getts, gör som vi kommit överens om, och försöker anpassa mig efter en ny vardag, för den här surrealistiska tillvaron som vi ändå lever i, kommer nog att vara vår vardag länge framöver.

Ja när världen och ens verklighet ställs på ända, även om livet på landet med barnbarn, trädgård, man och hund är ungefär som vanligt, jag slipper gå på en massa kalas, vigslarna är färre till antalet och tar mindre av min sommartid i anspråk, då blir det lite surrealistiskt, men vi vänjer oss väl, det viktiga är väl att vi inte halkar tillbaka i gamla hjulspår utan kan fortsätta vara rädda om varandra, hålla oss friska och skapa nya vägar att ta oss fram på i livet.
Men just nu är det surrealistiskt...

Handla måste man ju......

Ledig vecka, lön och Plupp har lite att fixa innan mormor trollunge nummer två ska anlända, hon vill ha sällskap till IKEA.
Ja visst jag följer med, jag har själv några behov, en ny nagelfil, dynor till mina stolar ute i pergolan, hundmat och jord.
Handla måste man ju......

Laddade med handsprit och väl förvissade om att det för tre veckor sedan endast var en handfull personer på köpcentret när jag senast besökte det, så gav vi oss i väg.
Handla måste man ju......

På första stoppet granngården, var det liv och rörelse, markeringarna i golvet för att hålla avstånd fyllde en funktion, för det var kö, folk köper plantor, jord och trädgårdstillbehör, och jag tror att just en sån affär i dagsläget går rätt bra, folk har ju plötsligt tid, eller man kanske ska säga att de känner sig manade att vara hemma.
Handla måste man ju......

Hittade ingen bra hundmat på granngården, då vi bestämt oss för att köpa något allergent foder, då lilla fröken terriorist fortfarande kliar sig och att det skorvliga och kliande är tillbaka i ena örat, så vi begav oss till Solstadens smådjursklinik, här var det nästan ingen alls, kanske är djuren friskare, eller så njuter djurägarna av att kunna vara hemma med sin fyrbenta vänner.
Handla måste man ju......

Med en liten säck svindyr hundmat, 699 kr för 7 kilo, begav vi oss mot köpcentrat, konstaterar att det är mycket mer bilar än sist, men hittar ändå en bra parkering, där jag inte behöver backa ut sen.
Handla måste man ju......

Apoteket och Lyko, nagelfilen köpt, samt lite klet till håret. Ser när vi strosar vidare, REA i de flesta butiker, och vi möter nästan lika mycket folk som en vanlig dag på köpcentret, folk äter lunch, plockmat finns fortfarande, om än med ilskan markeringar på golvet som visar hur tätt man får stå när man fyller sin tallrik med Thaimat.
Handla måste man ju......

Cassels har 50% REA, så där strosar vi in, butiken välfylld känns mest som att de tagit ut hela lagret i butiken, nåja jag vet ju inte hur det brukar se ut där inne, men är inte riktigt van att det finns så oändligt mycket av olika färger, typer och storlekar.
Handla måste man ju......

Vänder tillbaka och sätter oss för en Fika/Lunch vid Waynes Coffee, ser strömmen av människor, in och ut från köpcentret, unga, medelålders och de där gamla, de över 70, eller kanske jag ska säga
70-ish, svårt att bedöma, men borde inte de stanna hemma? Tänker att det var i stort sett bara de som var här sist jag var in, då för tre veckor sedan, när köpcentret ekade tomt, och kändes apokalyptiskt.
Handla måste man ju......

Efter fikat och en rökpaus, som innebar lite hostande från min sida, ja jag vet att jag borde sluta röka, hostande som gav många sneda blickar från förbipasserande människor, nästan så att man önskat sig en skylt med texten, rökare med rökhosta, något jag haft under en längre tid, men tidigare aldrig erkänt, jag har ju alltid varit "lite förkyld"
Handla måste man ju......

Stora Coop, falukorv via Karma, trosor på Lindex, en snabbis in på Hemtex där vi köpte en mjuk filt till nya trollungen, hämta ut Babybox från Libero på ICA Maxi, handla lite även där, så hade vi gjort köpcentret, tillsammans med massor av andra människor som troligtvis också fått lön, kände att det är nog lite folk, eller bara hade lust att slå ihjäl några timmar.
Handla måste man ju......

IKEA, även här mindre bilar än vanligt på parkeringen, men definitivt inte tomt, de var folk i gångarna, visserligen är IKEA stort, men att hålla avstånd, är inte helt enkelt när man disciplinerat håller sig till utmärka gångvägar, och knappast vågar gå utanför dessa.
En liten bänk att ha n trådlösa skrivaren på, några dynor till stolarna, en liten elefant till Betty, några bra och ha babysaker till nya trollungen.....
Handla måste man ju......

Vi hade tänkt käka på IKEA, ett måste liksom när man är där, men tji fick vi, där var restaurangen stängd. Så det fick bli en tur tillbaka till köpcentret och MAX fick stå för maten.
Kön till Systembolaget, ringlade ända från Bolaget till ingången på centret, har jag faktiskt aldrig sett tidigare, kanske har de begränsat antalet personer inne i butiken samtidigt.
Handla måste man ju......

Dagen nästan slut, en tur till Lidl, där mjukt toapapper, servetter, kaffe och en stor chokladkaka blev resultatet, sen var dagen liksom slut, med några kronor mindre på kontot, fötter som kändes, så bar det iväg hemåt, nöjda, lite skamsna över att vi "umgåtts" med så mycket folk, som egentligen inte skulle ha varit där.
Handla måste man ju......

Nåja, det borde väl egentligen inte vi heller ha varit....
Men man känner sig dock lite lycklig när man får shoppa lite, eller hur?
Handla måste man ju......

Våra Thailändska vänner?

Har ju som ni kanske förstått knutit några thailändska kontakter när vi varit där, vanliga Thailändare som jobbar i turistnäringen, de vi hyrt lägenhet av och en underbar lite kvinna som både masserat oss, och fixat naglar.

Ae, som vi hade med oss på utflykt en av de sista dagarna av vår senaste resa, har jag även kontinuerlig kontakt med via messenger, och på knagglig engelska, från bäge håll försöker vi "prata" om både ditt och datt, kärlek, ungar, livets vedermödor och lyckostunder.

Jag och Ae på tur :) Han där bak bara dök upp..... Och nej, det är inte Stora O ;)

I morse, skrev vi till varandra och hennes liv på jobbet nu, går mest ut på att sitta och vänta, i stort sett alla turister är borta från Khao Lak, och därmed inkomsten, så tragiskt, hon är ju bara en av alla de som glatt med ett leende tar emot oss när vi tar vårt pick och pack och alla våra pengar och besöker dessa länder, som i vissa regioner i stort sett lever på turismen.

Ja jag vet att det är bra för miljön att vi inte flyger, och jag vet att det är svårt och kommer att bli ännu svårare för vår egen turismnäring, men mitt hjärta blöder lite....
Runt om i Världen finns det massor av människor som Ae, som kommer att känna en otrolig hopplöshet, i den här krisen.

Samtidigt som jag känner en otrolig tacksamhet, för att vi har ett samhälle med väl utbyggda system för alla människors lika värde, trygghetssystem, ett folkstyre som tar ansvar och ändrar regelverk snabbt, för att vi alla ska klara att leva vidare, om än att det kan bli jobbigt även här, men tänk er hur det skulle vara helt utan detta?

Jag har lovat henne att vi kommer tillbaka, när det lugnat ner sig, och jag hoppas att vi alla fortsätter att leva under tiden, tvättar händerna, stannar hemma när vi är sjuka, hjälper varandra och ser till att INGEN lämnas ensam, även om det bara är en sån enkel grej som att man har kontakt via messenger.

Alla har vi våra skavanker...

Någon mer än mig som går runt och funderar på om man är sjuk?
Varje hostning, varje nysning, varje snytning, utvärderas noga, ett litet stråk av spänningshuvudvärk över pannan, har jag feber?

Men nej, jag kan inte säga att jag är sjuk, det tillstånd jag befinner mig i är helt normalt, hosta och att jag behöver snyta näsan på morgonen, har jag hållit på med i flera år, som ni vet.
Lite spänningshuvudvärk hit och dit har jag ibland, en Ipren, så är det borta, kanske skulle det funka lika bra med sockerpiller, för det är mest tagandet av tabletten som hjälper tror jag....

Att ryggen och höfterna alltid inte funkar helt obemärkt, ja det får man väl leva med...

Influensa, vad är det?
Jag tror faktiskt aldrig jag haft det....
Förkyld, ja, men jag brukar bara bli tät i näsan, hosta som vanligt, lite mer skorrande bara, och jag brukar bli hes.
Feber, extremt ovanligt.

Vaccinering? Nja vi tog ju Hepatitsprutor, när vi åkte till Cap Verde första gången, men det var mest för Stora O:s skull, han tyckte det var viktigt, men vaccinering mot Svininfluens, säsongsinfluensa, TBE etc etc, nej jag har nog omedvetet valt att avstå, kanske för att de som verkligen behövt det ska kunna få tillgång till de doser som finns.

Nåja ett normalt grundskydd med polio, TBC, stelkramp och sånt har jag ju givetvis, och mina barn har fått det som ingår i det normala vaccinationsprogrammet för barn i Sverige.
Stelkrampen byggdes på efter att jag blivit biten i en finger av en mycket glad valp för några år sedan också.

Men det här med Influensa, en annan typ av Virusinfektion, det har jag nog aldrig haft faktiskt.
Nu jinxar jag säkert igen, men jag är ju nästan känd för det :)
Kan det vara så att vissa av oss inte är mottagliga för virusar?

Dom kanske inte gillar mig?
Eller så dödar jag dem snabbt med hjälp av en superdos Nikotin?
Nej, nej jag menar inte att alla ska börja röka, jag är väl medveten om att min lungkapacitet med all säkerhet är sämre än en ickerökares, och just den lungkapaciteten, behövs nog nu om det här nya viruset fastnar, och sätter sig just där.....

Nåja alla har vi våra skavanker, men den här oron i samhället och allt som händer, gör att man får en massa funderingar i sin skalle.
Och det är svårt att bedöma, "Stanna hemma om du känner några symptom på luftvägsinfektion"
Men det måste ju vara så att mitt normaltillstånd, inte är symptom. Det svåra med det är ju hur omgivningen uppfattar det.
Man vågar ju inte hosta, så någon hör det....
Kanske skulle man s på märken på kläderna......

"Rökare" Och därför hostar jag.....

Spanska sjukan

När jag var liten, älskade jag att lyssna på när mormor och morfar berättade om hur det var när de var barn, en av berättelserna som mormor delade med sig handlade om när hon blev skickad till landet då Spanska sjukan härjade i Uppsala, Sverige och Hela världen.
Här kan du läsa om Spanska sjukan

Hon berättade om att de fick korv på smörgåsen, och att hon åt runt korven för att spara det bästa till sist, och historien om detta kom ofta då man ville ha mer pålägg efter att ha ätit upp det godaste.

Att hon blev skickad till landet, var väl antagligen för att det ansågs att lantluft var bättre och troligtvis för att man träffar mindre folk på landsbygden än i stan. Och det skapade ett minne hos henne som satt i hela livet, även om hon bara var sex år då utbrottet av Spanska sjukan startade.

Nu när vi i den här tiden, läser om framfarten av Corona viruset Covid -19, så får  man tankar kring hur det gick till då, att man kunde skicka sin 6-åring till en helt främmande familj, långt ute på landet, och som en i en syskonskara på sju, hade hon med alla säkerhet med sig något eller några av sina syskon, i alla fall vill jag tro det, för visst var min mormor en högst kavat och självständig kvinna, men en liten 6-åring, ensam i stora världen.....

Nåja, en annan tanke som man snabbt kan se är ju fördelen med att bo på landet, där man är ganska isolerad från start liksom, att nästan alla av oss sen måste bege oss mot mer tätbefolkade områden både för att handla och arbeta, ja det är ju något vi skapat iom centraliseringen i samhället, våra små lanthandlare, butiker, skolor och annat har ju försvunnit, sakta men säkert.

Man kan ju i de här tiderna känna sig ganska nöjd över att bo på landet, man delar inte trappuppgång, man delar inte hiss, men delar inte dörr in i huset.....
Lättare att hålla sig isolerad alltså.
Både på gott och ont.....