Hur mår vi?

 Det regnar, jo det fullkomligen öser ner, och det börjar bli mörkare......

Vi går mot höst...

Och det är en annorlunda höst, en fortsättning på den vår och sommar vi haft med pandemi, avstånd till varandra och ett extremt fokus på hur vi mår och om man kan sprida smitta. Kanske blir det än mer konstigt nu, att sitta isolerad, inte träffas på samma sätt som tidigare, då mörkret kryper på, det blir kallt och vi inte kan vara ute på samma sätt som vi kunde under våren och sommaren.

Hösten är vacker, luften blir så ren på nåt sätt, och alla underbara höstfärger som omger oss i naturen, och kanske är det här den allra bästa tiden på året för skiftjobb, man får fortfarande möjlighet att ta del av dagsljuset, behöver inte tillbringa dygnets alla ljusa timmar inomhus, utan möjligheten att kunna gå ut finns på ett helt annat plan.

Men mörkret kryper ändå på, fler av oss kommer att bli ännu mer ensamma, då man kanske inte bara kan hoppa in till grannen för en fika, dela sina tankar och en kanelbulle med någon....

Kanske bör vi fråga oss, hur mår jag? Och då menar jag kanske inte typ vilken temperatur kroppen har och om vi har snuva eller hosta, utan mer, hur mår jag inuti? I själen? I huvudet? I mina tankar?

Livet är inte riktigt som vanligt, en del av oss är mer påverkade av isoleringen, en del berör det inte alls. Och vi kanske borde bli mer uppmärksamma på hur våra medmänniskor mår, tecken på att allt inte är som vanligt... 

För livet är inte som vanligt, alla påverkas vi på något sätt, av förhållningsregler, restriktioner i vardagen och på jobbet. 

Kanske är det så, att man ska tänka efter hur man mår själv, påverkar jag andra i min omgivning genom mitt eget sätt att handla, reagera, vara? Vågar jag vara öppen med detta? Upplever jag att andra mär sämre, för att jag själv är så påverkad av pandemin och det som händer i världen?

Finns det en risk att man går vilse? Vilse i sina egna tankar och sanningar, när man kanske inte kan dela dem med någon.... 

Men man kan väl ringa? Prata via Skype? Facetime?

Ja, kan man det?, blir det verkliga samtalet lika naturligt, när man inte ser hela människan, känner närvaron och värmen från en annan människa? Jo skärmen kan väl visserligen generera lite strålningsvärme, men den stimulerar inte alla sinnen, lukten av en annan människa, värmen, smaken av kaffe som man delar i likadana koppar, kroppspråket, utstrålningen?  Jag pratar inte om effektivitet här, för jag tror att många möten blivit mycket mer effektiva med de digitala hjälpmedlen vi har, men jag tror tvärr att vi tappar en hel del av den känslomässiga delen i mötena, människor behöver alla den biten, en del mer, en del mindre, men den behövs, det är min fulla övertygelse.

Nåja, vi ska hålla ut och hålla i, men vi måste samtidigt ta hand om varandra, inte acceptera att det blir hårdare och kallare ute i vardagen, vi måste vara uppmärksamma, på vårt eget mående och på andras. Man kan ju liksom inte undvika den ena katastrofen, genom att skapa en annan Kanske måste vi få dem att vandra hand i hand, ta lite av varje liksom, för att den psykiska hälsan är definitivt lika viktig.

Ta hand om varandra, fråga hur männsikor mår, ge av din värme, se människor och vara närvarande! Närvarande i ditt eget mående och i situationen. Och framförallt hjälp varandra, sprid lite ljus och glädje! 

Det är mörkt nu......