Gå till min profil på LinkedInInte för att det är något som jag ofta tänker på, för jag är ärlig.
Har inte riktigt förmågan att fara med osanning, kanske för att jag har svårt att komma ihåg allt jag säger, och allt jag tänker, och då är det bra att vara sig själv och därmed ärlig.
För det är väl det det handlar om? Att våga vara sig själv?
Kanske är det så att det inte är sändaren som är oärlig, det kanske är mottagaren som uppfattar budskapet på ett sätt som upplevs oärligt.
Typ som med "fake-news"?
Det kan ju faktiskt vara så att man när man hör, läser eller ser någonting väger in sina egna erfarenheter, upplevelser, rädslor eller förutfattade meningar i budskapet?
Eller?
Man drar snabbt en slutsats och hjärnan har nog förmågan att ta den enklaste vägen, istället för att stanna upp och fråga sig, kan det vara så? Hur tänkte de här? Hur menar du, kan du utveckla?
När jag tänker efter så är jag inte speciellt bra på det, att stanna upp alltså. Och då blir det lätt missförstånd.
En annan grej kan vara undanhållande av information, man ger, eller får inte hela bilden, sändaren kan undanhålla delar som kan såra, för att inte göra mottagaren ledsen.
Man tror att mottagaren har mer information än vad den har, vilket kan ge luckor och plats för egna tolkningar. Det gör jag troligtvis ofta, då min tanke ibland är allt för snabb för att vara nyttig för alla.
Ibland när man tänkt kan man tro att alla haft samma tanke, känns det igen?
Andra förvecklingar kan vara när någon kommer tillbaka, för att diskutera något som hänt, det kan vara en för mig helt främmande händelse, då man inte alltid lägger samma sak på minnet, vi uppfattar olika....
Så nästa gång någon av er funderar på om jag är ärlig, far med osanning eller ljuger, Fråga!
Jag lovar att svara så ärligt jag kan, utifrån mina egna upplevelser.
Och det kan ju faktiskt vara så att vår upplevelse av en gemensam sak, är helt olika?
Ingen av oss vill sitta där med lång näsa, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar