Segt...

Vaknar av att ena armen somnat, inte somnat så där som att det sticker i den utan snarare så att den är "borta" liksom ingen känsel alls i den...
Vänder mig om och sakta kommer blodtillförseln tillbaka och alla kroppsdelarna finns på plats liksom.
Näsan och luftvägarna piper lite grann när jag andas, och det är tjockt och tätt.
Somnar om...
Vaknar igen någon timme senare, dunket i huvudet följer pulsen, näsan är tät och hostningarna gör att det varje gång jag jag hostar hugger till lite extra i huvudet....
Staplar ner, öppnar dörren till Betty och låter henne gå ut, drar på morgonrock, jägarskjortan ovanpå det och sandaler, tar mina cigaretter och går ut på verandan, tänder dagens första cigarett, och hostar lite till.
Hör hur Betty springer längs staketet för att checka av nattens dofter och eventuella inkräktare och snart hör jag hur hon laddar mot staketet, det sjunger i nätet när hon hoppar upp. En gång, två gånger och tre gånger, sen blir det tyst och jag konstaterar att hon tog en tur utanför även idag.
Jag suckar släcker cigaretten och går in, det är liksom ingen idé att försöka springa efter henne, för jag har inte en chans, dels vet jag inte riktigt var jag ska börja, staketet tar jag mig inte över, och varje steg jag tar, ger ett dunk i huvudet. Hon får springa av sig lite, det finns ingen trafik, inga tamdjur ute och inga människor vakna, mer än jag.
Tar en Ipren, sätter på kaffe, går en tur på toa, snyter ut överflödigt segt snor, och funderar på när snorandet ska sluta....
Drar på jaktskjortan igen, stoppar fötterna i gummistövlarna och stoppar ficklampan i just fickan, en cigarett till och jag beger mig ut.
Ut genom grinden, som jag låter stå öppen gör några tappra försök att vissla men läpparna är fortfarande för torra för att få till nåt bra ljud, det är kallt och ett ytterst tunt snötäcke ligger på den förrädiska isen som bildats på vår infart efter senaste veckornas väderomslag, försiktigt går jag över den medan jag lyser med ficklampan åt alla håll, jag vet att hon inte är långt borta, och hon skäller inte, så det är bara "en kolla läget tur" hon tagit.
Går sakta in på grannens tomt, där huset står tomt vid den här tiden på året, sveper med ficklampans ljuskägla över gärdet och gården, visslar igen några gånger, nu går det bättre, och vänder hem igen.
När jag kommit in på vår gård och kommit lite längre än den öppna grinden, så kommer hon.
Jag vänder om, stänger grinden och vi går in, för att fortsätta att starta dagen.
Huvudet börjar vakna, det dunkar inte längre i takt med pulsen, näsan känns med öppen och hostandet avtar...
Betty lägger sig på sin plats, nöjd med sitt viktiga morgonuppdrag, jag tar dagens första kopp kaffe och funderar över när den här sega förkylningen ska försvinna helt?
För den är seg, det är den faktiskt.
En helt vanlig lördagmorgon helt enkelt.......