Det är väl nu man ska vara som en marskatt!

Eller inte, jag är ju lite för gammal :)

Nåja, vass, och med en oförmåga att dölja känslor, är jag ju ändå....
Och jag önskar att jag kunde skriva att det går över, men det gör det knappast, är man femtioett år, snart femtiotvå, så får man nog bara acceptera att man är som man är....

Och att sluta röka, sluta dämpa sina känslor med ett nervgift, just nu, var nog ingen bra idé!
Jag lägger helt ner det!
Blir jag sjuk, eller till och med dör av det, så blir jag det, och har i alla fall varit så nära normal som möjligt.

Det är Mars!
Vårmånad?
Eller typ sista vintermånaden, det ska ju faktiskt bli kallare nu igen, efter någon vecka med varmt och skönt väder. Funderar på hur det blir om man bor på andra sidan jordklotet, där det faktiskt är högsommar vid den här tiden?
Hur är det, Tilda, blir man vårgalen även Down Under?!

Funderar ibland, vad det är för fel på mig, och min stora trut, varför kan jag inte hålla snattran, tänk vad jag beundrar er andra som klarar att på ett mycket sofistikerat sätt kan hålla tyst, inte visa vad ni känner, trots att jag på nåt sätt vill tro att även ni får "citronkänslor" i ansiktet, att klumpen i halsen växer och att ni helst av allt skulle vilja grina högt och ljudligt, för att få ut frustrationen ni känner!
Jo jag har blivit duktigare, kan klistra på ett leende, men stoppa mina tankar och hålla inne de där förlupna orden, som kommer både via munnen och fingrarna, det är fortfarande svårt, och kanske kommer jag aldrig att lära mig det.
Sofistikerad dam........
Sofistikerad, soffiserad, soffpotatis???

Äach, glöm det jag skrivit, nu förlöpte fingrarna igen.....
Jag är ju också specialist på att tycka synd om mig själv, klanka ner på mina förmågor, när jag känner mig okunnig, och övergår i någon typ av värdelöshetskänsla.....

Önskar mig bara öppenhet, tydlighet och ärlighet....
Kanske börjar det med mig själv, om jag är öppen, tydlig och ärlig, fast allt ligger ju i betraktarens ögon, kanske är de jag möter och upplever slutna, öppna och ärliga, faktiskt det, i sina ögon och i sin verklighet, och kanske äe det där jag brister, att jag klistrar dit min förutfattade bild....

Men om jag är brutalt öppen, tydlig och ärlig, klarar människor runt omkring mig mer av den varan, eller bör man hålla sig i sin roll, för att inte såra, för min ärlighet utgår ju från min verklighet, och den stämmer ju inte alltid överens med alla andras....
Vi har ju olika världsbilder, eller hur?
Och vi är olika, det ska och måste vi respektera!
Man kan heller inte älska alla, och lika lite vara älskad av alla.....

Nåja, allt går i cykler, och är man snabb som jag igenom, så blir det extra jobbigt att bli nedknuffad i 3:e fasen för att man plötsligt inser att allas processer inte ligger helt parallellt, vi har olika bilder, förväntningar, förutsättningar och det är bara att acceptera och hantera.
Anpassa helt enkelt.

Fortsätta ställa frågor, acceptera att saker tar tid, göra sitt bästa, våga ha fel, vänta in, dämpa.......
Släppa sina överdrivna förväntningar...
Släppa ut marskatten och låta den löpa till skogen.....
Klarar den sig, så kommer den tillbaka rikare på erfarenheter, när känslorna lugnat ner sig, annars är det ingen katt att ha.....

Ah vad jag behöver en katt, alltså!
Och en cigarett......
Och någon som sparkar mig på smalbenet när det behövs!
Kan någon av er hjälpa mig med det?