Lådan krymper...

Mitt liv är en låda, en låda med fyra sidor, en botten och ett tak. Inte en bananlåda, den är ju egentligen två lådor, som man trär ihop liksom, med stora lufthål och en lös kartongbit som bananerna ska ligga på för att inte falla ur, en bananlåda är ofta lite fuktig, kan bli lite unken efter att den mogna frukten avgett fukt, och jag har hört att det kan följa med stora spindlar i bananlådor från främmande länder där bananerna växer och skördas....

Nej mitt liv är mer av en vanlig låda, en låda som är brun, brun som ett oblekt kaffefilter, det kaffefiltret som vi oftast anser vara det bästa för det är väl miljövänligast? Jo förvisso, man har ju inte processat fibrerna i processen lika mycket men de är ofta gjorda av returfibrer, och returfibrer är ju sånt som blivit inlämnat till pappersåtervinningen, det kan innehålla både det ena och det andra, matrester som möglat, snus, saliv och snor, ja ni fattar... Men min låda som är brun som ett oblekt kaffefilter är gjord av nyfiber, dvs fibrer från träd i skogen som tidigare varit just träd, fibrerna är sedan oblekta, och därför är de bruna. 

Den bruna färgen påminner om kaffe med grädde, den första koppen kaffe på morgonen, den man häller upp i en ren kopp, lagom starkt kaffe av mörkrostad karaktär, med en ordentlig skvätt grädde, precis så mycket så att det får just den där färgen, som en oblekt låda av nya fibrer.

Min bruna låda är en kraftig låda, den har stadiga väggar och fyra delar som går upp och kan vecklas ihop, liksom flätas samman så man får en låda som är stängd, ja ni fattar, en under andra över också den tredje under och den fjärde över, sen har man en stängd låda. Inget ramlar ur, och inget mer går att stoppa däri.

Min låda ska vara stor helst så stor att jag aldrig slår i vare sig tak eller väggar, och jag är ju en yvig människa, med många tokiga ideér, tankar och infall, så stor som ett hus kanske, eller en fotbollsplan... Nåja, stor i alla fall.

Väggarna på lådan ska vara såpass stadiga så även om jag hoppar eller springer lite fel så ska de hålla mig kvar, de får gärna ge vika men ändå liksom putta tillbaka mig in i lådan på ett milt sätt, ingen tycker väl om att slå sig på näsan, även om det ibland behövs för att man ska förstå var väggarna är.

Golvet på lådan ska vara tryggt, plant och helst lite mjukt, det ska kunna ta emot mig när jag ramlar, hålla om mig när jag är låg, värma mig när jag är kall. Det ska också ge lagom motstånd för att jag ska kunna studsa, hoppa och dansa, leva helt enkelt.

Taket då? Det ska vara högt! Högt i tak! Så högt att jag kan hoppa utan att jag trillar ur, för trillar man ur lådan, då är man ju liksom inte med längre, då blir man utanför, inte delaktig, inte någon att räkna med. Taket får också gärna svikta lite om jag skulle råka hoppa för högt, det ska dessutom hålla mig tillbaka om detta skulle hända, vi ska ha högt i tak alltså i min låda.

Ibland kan det hända saker som gör att lådan känns trång, väggarna krymper, taket blir lägre och golvet känns plötsligt som flytande lava, inget utrymme, man studsar bara mellan de fyra väggarna och taket sviktar inte alls, livet är inte levande, mest bara tråkigt. Pandemi tråkigt, med restriktioner, inga sociala kontakter, ingen utveckling, inget lärande....

Hur man än försöker så går det inte, att ta sig uppåt, eller åt sidorna, inte ens om man är kreativ och positiv, golvet är bara glödande när man försöker hitta vilan, och taket gör bula på bula i det redan stukade huvudet, armar och axlar blir blåare och blåare av att man hela tiden springer in i väggar man inte kan rubba, och som man vid varje steg lyckas slå i. Och det tar tid att tukta en argbigga, eller en positiv debattör. För att få vara med måste man foga sig, skulle man hoppa för högt genom det låga taket, eller lyckas spränga väggarna kan det hända att man hamnar i det där ingentinget, där man inte längre är delaktig, där man är utanför, ensam och bitter. Och ingen vill väl vara en bitterfitta?

Min låda har krympt, den är så liten att jag inte vet om jag kan vända mig längre, och jag vet inte riktigt var fram och bak är, om jag rör mig i rätt riktning, säger rätt saker, om alla är med? Jag kan inte utöva det jag vill och det som är min styrka, jag bara babblar på, som ett desperat skrik på hjälp, men som oftast upplevs som ett gnäll på hjälp, som skitprat, eller skvaller, och den som jag då blir när lådan blir trång, den tycker jag inte om, den är inte alls kreativ, bara bitter och tråkig, negativ och utled....

Någon får gärna komma med nyckeln nu och låsa upp, utvidga lådan, låta mig leva. Låta mig höras, utvecklas, leda och bara få vara jag. Någon kan väl också hjälpa mig hitta glädjen och styrkan i att jag är just jag.